Cynthia Freelands bok Art Theory – A Very Short Introduction från 2003 har just kommit ut på svenska med det slående namnet Konstteori. För en snabb och tankeväckande orientering i konstteorins labyrinter kan den rekommenderas. Den gör vad genren brukar göra, drar genom det viktigaste. En skillnad är att Freeland är gott uppdaterad och har många konkreta exempel. Freeland är professor och chef öfr filosofiska fakulteten i Houston. Förord av professor Hans-Olof Boström.
Boken är skriven på ett inte ovanligt sätt, teori efter teori prövas och i det skälvande slutskedet tar Freeland ställning. Men innan hon kommer dit har hon gjort den gamla vanliga konstteoretiska resan från förhistorien och antiken via utomeuropeisk konst genom medeltiden och i några snabba klipp med Kantlandning, sympatisk framställning av Dewey och Danto, vidare genom Benjamin, Bourdieu, Foucault och Baudrillard. Åtskilliga andra är också nämnda och ett särskilt kapitel behandlar genusproblematiken.
Och vad kom hon då fram till? Jo, hon har lyssnat till ett föredrag av konstnären Robert Irwin (rankad 862 på artfacts). Han beskrev konst som ”en kontinuerlig undersökning av vår uppfattningsförmåga och ett kontinuerligt vidgande av vårt medvetande om världen omkring oss.” Låt mig som en stillsam kritik av detta allmänna uttalande som gäller för en hel del, notera att högdiskurser alltid sysslar med sådant. Det finns en ambition och den är gränslös, men varifrån kommer detta anspråk?
Freelands bok kan alltså inte lösa problemet med vad som är konst. Och det går inte heller eftersom konsten redan från början är definierad i detta helt ordinära sätt att behandla konstteori. Ingen skugga skall falla över Freeland, hon är klart över genomsnittet, men hon följer samma mall. Konsten finns där, från urtid till nutid. Och den kan kännas igen eftersom den har färg och form. Ja, över hela världen genom alla tider finns det intresse för färg och form. Och jag frågar mig vad dekorativ formgivning eller för den delen formgivning för ett eller annat ändamål (ritualer spelar en viss roll i boken) har med konst att göra? Hur vet man att det är konst?
Hon är lika nära att lösa problemet som många andra när hon skriver på sid 49: ”Medeltida filosofer teoretiserade inte om ’konst’ som sådan, eftersom deras uppmärksamhet var koncentrerad på Gud.” Där är det alltså, det finns detta igenkännbara ”konst som sådan”. Om man inser att ”konst som sådan” är något annat än design i allmänhet, att det är ett område som kräver en konstvärld reglerad genom högdiskurs och med krav på nya överskridande, behöver man inte alla gamla artefakter. Konst blir en enkel sak. Som jag har sagt det tidigare: Vill du veta något om konst se på vad konstvärlden tycker. Men den kan aldrig flytta sitt moderna tyckande till lite mer avlägsna historiska skådeplatser.
Lite lockad är hon också av Richard Anderson (professor vid Kansas University) som menar sig finna en gemensam nämnare för all konst (ja, alltså icke-nyttig skönhet och känslig form):
”kulturellt signifikant innebörd, skickligt kodad i ett verksamt sinnligt medium”.
Javars, det låter bra, men det går lika bra med selleri eller tvärtom.
Tanja Ostojic utan titel 2004
Märk att den kan läsas genom Richard Andersons definition
Teorier, och teoretiker ja – slår man upp ordet/begreppet ”teoretiker” får man reda på att ”teoretiker” betyder ”en orealistisk person”.
Jag hade tänkt skriva nedanstående text också – men den kan ni bortse ifrån. Jag tyckte själv att den blev nästan lite elak och på gränsen till orealistisk.
”Det är rätt intressant och stämmer överens med min egen relativt begränsade erfarenhet av teoretiker från olika länder – kan faktiskt inte påminna mig att någon av dom var särskilt realistiska (mer än på det sätt de framstod som teoretiker – där framstod de å andra sidan som mycket realistiska). Måhända att min erfarenhet är begränsad och slumpmässig, och säkert teoretisk – men kanske har den ändå ett visst mått av realism. Undrar förresten om politiker kan betecknas som teoretiker.”
Teoretikern är diktaren i det logiska tänkandets värld. Utan teoretiker stannar tanken. Politiker är INTE teoretiker ty de är lågdiskursare.
”Teoretikern är diktaren i det logiska tänkandets värld”
Synd bara att så många av dessa diktare har så förbenat poetiskt torftigt eller så abstrakt språk (seminariespråket) att man inte kan göra annat än sitta och skruva på sig av olust. Eller oförmåga att omsätta sina tankar i ord. Fast det kanske behövs om inte nån klar tanke finns? Tolkningarna definierar desto mer innebörden av vad som skrivits ju mer tillknycklat språket är.
Nu har jag iofs en rätt begränsad bild av dessa diktare för att ha någon position att generalisera men om jag ändock ska ta mig den friheten så.. Det kanske är bättre för konsten om ”skrifterna” innehåller fler tolkningsmöjligheter?
En fråga till Lars: är det tabu att genom diskussion ta sig an vad konstens uppgift ska vara, även om det handlar om utsvävningar och något som definieras av konstvärlden?
Hej Rasmus. Det är synnerligt välkommet att ta sig an vad konstens uppgift skall eller kan vara. Faktum är att det är precis det som konsten har problem med just nu.
Teoretikernas diktarämne finns definitivt inte i formen. Den teoretiska formen är helig för en teoretiker. Skriver en sådan inte på rätt sätt med korrekta begrepp och ordvändningar som är visar att man är hajar hur det skall låta, verkar det inte seriöst. Lite tråkigt, men förhållandena är ungefär desamma i konsten.
”Teoretikernas diktarämne finns definitivt inte i formen. Den teoretiska formen är helig för en teoretiker. Skriver en sådan inte på rätt sätt med korrekta begrepp och ordvändningar som är visar att man är hajar hur det skall låta, verkar det inte seriöst. Lite tråkigt, men förhållandena är ungefär desamma i konsten.”
Ok att det ska låta på ett visst sätt, inte handla om form överhuvudtaget, men det är ändå märkligt att man inte – likt Wittgenstein i ”filosofiska undersökningar” kan skriva i klartext. Nu är iofs inte Wittgenstein helt glasklar i varje sats i varje skrift heller men det är en avsevärd skillnad från det mått av svammel man kan stöta på. Låt vara att Wittgensteins problem i ”filosofiska undersökningar” eventuellt är mer överskådliga än de saker konsteorin tar sig an. Förhållandena borde ju inte vara desamma som i konsten med tanke på att det ena handlar om teori och det andra om något som inte ska vara för greppbart. Fast, det kanske blir så om man greppar efter halmstrån? Nåja, jag förstår ju vad du menar. Båda samtalena ska föras på en (särskild) begreppslig nivå.
Har du några förslag på konstens uppgift? Jag vet att du tagit upp och avfärdat(?) en del riktningar. Finns det någon möjlig öppning i din mening?
Finns det något att utforska ännu? Framtiden finns i alla fall där, men något paradigmskifte syns inte till. Är konstnärerna dömda att för evigt fylla förvaringsmagasin och kämpa för att komma upp på artfactslistan?
Kanske ska man fråga sig med vilka områden konsten har en chans att konkurrera med? Som det är nu är väl konsten mittemellan och en del av så gott som alla andra områden..
Religionen och konsten (innan konstbegreppet, måleriet) har ju länge gått hand i hand och iom att religionen också har sina problem idag kanske man skulle försöka parkera sin bil åt det hållet. En trossats till skulle knappast skada. Skulle det räcka med att slå fast att konsten har som uppgift att stå som vägledare mellan det fantastiska och det andliga och en social verklighet? Till vilken nytta? För att upptäcka/visa på nya språkformer och ännu icke upptäckta fenomen. Allt som behövs är att förstärka tron på konstens icke konkreta kvalitéer och predika den likt nyfrälsta. En annan form av modernism helt enkelt, som naturligtvis helt avsäger sig alla tidigare konstformers barnsliga strävanden.. Den nya konsten skulle således kunna bli snarlik en nyprotestantisk sekt och det ständiga ropet efter nyskapande kunde eventuellt försvinna på kuppen iom att man utför försök för att hitta NÅGOT. Serieproducerade artefakter som trosbevis för dessa ännu icke-upptäckta fenomens och språkformers faktiska existens kunde vara det största levebrödet. När allt kommer omkring kanske det inte är så långt ifrån dagens konst heller. Kanske dags att löpa linan ut?
Haha, nu kom jag på en bra ingång till ett konstprojekt istället (som jag behåller för mig själv). Alltid nått.
Rasmus, det är inte någon enkelt fråga du ställer. Hade jag haft svaret då hade konstens stora problem varit förbi. Konsten har goda resurser genom att kunna göra vad som helst till föremål för en högdiskurs och reflektion. Någon religionliknande historia tror jag inte blir möjligt att dra upp. Ironin i konsten är aldrig borta och det är endast kortare tider en del allvarsmän och allvarskvinnor bister förkunnar konstens angelägna insatser i samhället.
Konsten kan alltså ses som det som vänder på det helt eller delvis etablerade. Där finns konstant resurser som vanligtvis för vara ifred eftersom de flesta konstnärer är politiskt korrekta. När Muhammedteckningarna rullade på stod konstens stum och följde den svenska icke-kränkningsnormen. Det kan vara tid för att vara politiskt inkorrekt.