Konsten såsom en del av kulturen har sin big boss i kulturministern. Under det senaste decenniet har vi kunnat följa tre regimer och går nu in på den fjärde. Vad skall dock en kulturminister göra? Svaret är att en sådan bör göra som ministrar i allmänhet: Ingenting. Bara inte förlora röster vid nästa val. Och speciellt för en kulturminister gäller att göra mindre än ingenting. Se glad ut, var positiv och förlita sig på sitt symbolvärde. Man kan från denna post trampa upp sig som Margot Wallström och Marita Ulvskog har gjort. Eller trappa ner sig som Leif Pagrotsky. Vi har alltså en post som är en inkörsbana eller en avstigningsramp.
Visa lite rutin och välvilja och det skall säkert gå bra! Sverige har nu fått Cecilia Stegö Chilò som inte förstått att vad hon själv anser är fullständigt ointressant. Och när hon börjar yppa sina synpunkter skapas omedelbart oro i kulturleden. Väljarna kan påverkas genom klantighet som rasslar genom medierna.
Så har vi den fullständiga scenen. Den klumpiga ministern har inte betalt sin tv-licens på 16 år. Vad som förvärrar saken är att det tyngsta mediet har all anledning att känna sig förfördelat. Nu blir det åka av och saken är värdig ett rejält konstprojekt.
Hur skall en dubbel skuld betalas? ”Jag har inte betalt min tevelicens, varken med pengar eller som förebild.” Nå, med konstens hjälp skulle man kunna lyfta saken till högdiskurs och göra en lätt travesti på Bataille:
”As often as not, it seems to be assumed that woman has her being independently of her passions. I affirm, on the other hand, that we must never imagine existence except in terms of these passions…
…We are discontinuous beings, individuals who perish in isolation in the midst of an incomprehensible adventure, but we yearn for our lost continuity. We find the state of affairs that binds us to our random and ephemeral individuality hard to bear. Along with our tormenting desire that this evanescent thing should last, there stands our obsession with a primal continuity linking us with everything that is… this nostalgia is responsible for… eroticism in woman.”
Om man dessutom tillägger att det är tre år till nästa val kan man nästan vara helt säker på själva huvudsaken: Väljaren kommer då att ha glömt saken. Sitt därför ner och gör ingenting. Och säg framför allt ingenting som inte redan är skrivet från kansliet.
Vem, om jag ropade, hörde mig då i änglarnas kretsar?