Biennal pågår. Igår öppnade den 27 Saõ Paulo-biennalen. Och det är en av riktigt stora och ärevördiga (tillsammans med Venedig och – om man vidgar konceptet något – Documenta). I årets upplaga har den nationella representationen fått vika för den numera så populära internationaliseringen.
Så här presenteras tillställningen: Utställningen vill framhålla en reflektion om hur delade och gemensamma rum är konstruerade, ifrågasätta kontroversiella ämnen som skillnader, samexistens, produktionsrytm och praktiker för samarbete i ett försök att uppnå en etisk förståelse av att leva tillsammans. Detta koncept placeras i korsningen av två tankelinjer som är basen för Hélio Oiticicas Miljöprogram: vad betyder ”konstruktion”, särskilt i förhållande till Brasiliens neokonkreta (som inleddes med poeterna på 1950-talet och fortsattes av bildkonstnärer) erfarenheter och ett ”adjö till esteticismen”. I utställningen är dessa linjer översatta till ”konstruktiva projekt” och ”program för liv”.
Hélio Oiticica (arfacts: 399), som på allvar blev intressant för samtidskonsten med Documenta X, spelar oundvikligen en stor roll även i denna upplaga av Sao Paulo-biennalen (liksom i de tidigare). Hans ”parangole-estetik” (parangole är brasiliansk slang och betyder tillstånd som lättja, plötsliga utbrott, oväntade situationer, dansfest m m) rymmer relationell estetik, aktivism och poetisk socialkritik.
Biennalens titel är ”Hur vi skall leva tillsammans”. Curator Lisette Lagnado (född i Kongo 1961, curator och journalist bosatt i Saõ Paulo) och hennes team (Adriano Pedrosa, Cristina Freire, José Roca, Rosa Martinez, och Jochen Volz) har låtit turen komma till Roland Barthes när det gällt att välja tema. Frasen är namnet på en föreläsningsserie som Barthes höll 1977 på Collège de France.
Hur skall det gå med den 27:e biennalen? Jag tror att det är ganska lättippat, den blir hygglig nog för att försvara sin plats som en av de seriösa biennalerna, mer seriös än evenemang, men inte heller mer än så.
Två svenskar är med Loulou Cherinet (5188) och den i våras tragiskt omkomne Ola Pehrson (5658).
Curatorn och konstkritikern Martin Schibli har försökt sig på att karakterisera en biennal. I en artikel i Helsingborgs Dagblad menar han att kriterierna är:
Nyhetsvärde
Ett presenterat sammanhang; curatoriskt statement
Några större och särskilt sevärda installationer
Rikligt med information om utställningen
Det låter som ett rimligt recept på en biennal. Tage man dessa fyra ingredienser så – voila! – har man en biennal.
Parangolé I am possessed av Oiticica 1964
Bland de 118 konstnärerna finns t ex Lida Abdul (3822, född i Kabul 1973) ovan stillbild från White Backman 2004
Pingback: win at blackjack