Del 148: Svensktoppen augusti

Som man kan förvänta sig är det tämligen lugnt i den svenska konstens toppskikt. Sommaren har lagt sordin på konstvärldens aktiviteter:

1. Ann-Sofie Sidén (1) 447
2. Annika Larsson (2) 672
3. Henrik Håkansson (3) 739
4. Miriam Bäckström (4) 912
5. Clay Ketter (5) 953
6. Maria Friberg (7) 1132
7.Carl Michael von Hausswolff (6) 1152
8. Magnus Wallin (9) 1447
9. Tobias Bernstrup (13) 1465
10. Annika von Hausswolff (14) 1499
11. Maria Lindberg (8) 1535
12. Lars Nilsson (11) 1540
13. Matts Leiderstam (12) 1579
14. Jonas Dahlberg (10) 1601
15. Leif Elggren (15) 2075

En intressant fråga är hur tillförlitlig artfacts ranking är. Konstvärlden är som bekant konservativ och det finns åtskilliga som inte vill se konstnärerna rankade i en högstg plausibel ordning. Artfacts bygger på utställningar och det är samma system som konstnärerna själva använder när de vill framhäva sin kvalitet: cv är den givna måttstocken och artfacts är en förlängning av denna. Givetvis finns det ingen garanti för att framgångarna är hållbara i längden, men kvalitet just nu är för de flesta vad de kan hoppas på – i bästa fall. Och ju högre man lyckas placera sig desto lättare är det att hålla sig kvar eftersom nätverken växer i samma takt. Det som försvinner ur konsten är sådant som man gärna vill tänka sig “egentlig kvalitet”, alltså något som är bra utan att åstadkomma utställningar. Men det är svårt att föreställa sig hur något sådant skulle fungera.

hakansson i boston.jpg
Henrik Håkansson ställer just nu ut i Boston.

Det här inlägget postades i Kommentarer nästan varje dag. Bokmärk permalänken.

115 svar på Del 148: Svensktoppen augusti

  1. Lars skriver:

    Hej Yngve, tack för ditt inlägg. Jag har funderat en hel del på det du skriver. Och det finns en hake: Den historiska dimensionen. När börjar den inst teorin gälla? När finns det en konstvärld? Konstvärlden kan utnämna gamla saker till konst men detta ändrar inte historien. Och när man börjar greja med detta blir det omöjligt att inte välja mellan det essentiella eller det institutionella. Att sedan konstvärlden väljer båda är en annan sak. Av konstvärlden kan man inte kräva någon större konsekvens. Den är en praktik.

    Sedan har vi ståndpunkterna. Det går att föreställa sig att en om konstens andliga essentialism övertygad anhängare kan använda inst teori som en beskrivning av konsten. Men det får väl ses som en tillfällig lösning eftersom denne då är övertygad om att det finns något egentligt som skulle vara bättre, bara det att man inte ännu kan formulera det.

    Visst har konstvärlden medlemmar nytta av inst teori, vi kan lugnt räkna med att man väljer (antingen med eller emot) den gängse uppfattningen om vad som anses vara bra.

  2. Lars skriver:

    Tack Dorinel för din omtänksamhet. Men jag blir inte utbränd av att diskutera i denna långa rad av intressanta inlägg.

  3. Samuel skriver:

    Lars: Kan du säga något område som inte omfattas av vad du skrev senast? Egenskaper som under en viss period är konkreta och senare blir löjliga (ex. Det Gudomliga). Det har vi ju redan avhandlat i häxprocessavsnittet.

    Vi kan ju ta medicinen som exempel, ett område som under ungefär samma tidsperiod genomgått en liknande “avmytifiering” som konsten. Vi tycker att medicinen är något gott, hederligt och den har en självklar funktion, vi ifrågasätter inte att det är viktigt att människor skall leva så länge som möjligt. Skulle ett kort liv plötsligt värderas högre blir medicinen en brottslig verksamhet. Vad är överhuvudtaget medicin? Att äta mat är en livsuppehållande åtgärd, hälsopreparat, bilkuddar? Frågorna är många. Men vi har sjukhus, det jobbar läkare där, patienter finns. Det ända vi kan säga säkert är att medicin är det som medicinsamhället tycker är medicin. Vill man arbeta med medicin är det ytterst viktigt att vara medveten om detta.

    Samma om vi benar upp Dorinels fråga om hungersnöden. Varför är svält fel? Skall vi ha dåligt samvete för att vi i den rika delen av världen sitter och vänder på konstbegreppet när andra dör? Eller kan konsten, som Dorinel föreslår, t.o.m rädda världen från svält? Vad räddar vi isåfall de svältande till? En möjlighet att sitta 30-40 år till av sitt liv och vända på konstbegreppet?

    Vad jag menar med allt detta är att du inte resonerar rationellt, Lars. Ett typiskt tecken på religion är att man saknar distans till sin övertygelse. Som du sagt innan kan man till sin hjälp avända “rimliga” antaganden. Men dina antaganden är inte rimliga, de saknar innehåll. Om man plockar bort det institutionella ramverket blir det bara en liten religion kvar där.

  4. Petter Helje skriver:

    Jag läser följande: “Konstvärlden, åtminstone den samtida, menar att den institutionella teorin gäller.” Och sen detta: “Konstvärlden menar genomgående att fenomenet finns först, alltså att det finns konst som sedan begreppsliggörs.” Är det inte du själv som kör med dubbel bokföring?

    Däremot kan man, precis som Yngve är inne på, utan att motsäga sig själv hävda att institutionsteorin och essentialismen är olika aspekter av det vi talar om, dvs. att konsten har både interna och externa egenskaper. Men då är det helt uteslutet att ersätta det ena med det andra.

  5. Yngve Rådberg skriver:

    Lars, det behöver inte alls vara inkonsekvent att välja båda. Om man skiljer på konst som fält och konst som subjektiv kvalifikation är det fullt möjligt att hävda bådas giltighet. Och det finns flera goda skäl att göra denna åtskillnad. Man är faktisk så illa tvungen om man t ex ska göra ett val mellan olika kandidater.

    Det skulle förvåna mig om någon enda konstvärldsaktör – utom du förstås- går med på att deras enda instrument för att känna igen (bra) konst är “den gängse uppfattningen”. De flesta hävdar nog att de försöker bilda sig en egen uppfattning BORTOM den gängse (även om det naturligtvis aldrig går att komma HELT bortom denna). Jag talar här främst om det initiala igenkännandet som sker vid alla konstvärldens nämnder, jurys, kommitteer etc. Att dessa skulle arbeta enbart med kriterier hämtade från institutionsteori är uteslutet. Det här är en av konstvärldens problematiska avgränsningar som drar tillbaka frågan mot det subjektiva / essentialistiska, en annan är gränsen mot andra möjliga konstvärldar med andra uppfattningar om vad som gäller.

    /Y

  6. Samuel skriver:

    Ess och inst är båda två klart otillräckliga systematiseringar. Inte ens i kombination är de vidare användbara. I den ena gillar en grupp någonting och i den andra gillar en person någonting. Båda undviker att ge subjektet andra inneboende egenskaper än vad som finns i gruppen eller individens bedömning. För att någon modell skall vara användbar måste vi ge subjektet begripliga egenskaper.

  7. Lars skriver:

    Samuel, det finns uppenbara likheter mellan religion och åtminstone den traditionella konstuppfattningen. Även om romantikerna införde ett ironiskt moment så innebar detta egentligen inte något annat än att skapa utrymme för självreflektion. Konsten fanns där och man var övertygad om att det var en kraft som kunde göra det som inte filosofin förmådde: att nå Det Absoluta.

    Vi har så ett utrymme innan denna uppfattning fanns, det som vi ändå brukar kalla för konst. Inkorporerandet av det materialet kom självfallet efter upprättandet av det moderna konstbegreppet. Vi har dessutom utrymmet efter romantiken/modernismen. Men det är en vinglig färd eftersom, vilket jag redan påpekat, eftersom konstvärlden bibehåller en del av den traditonella uppfattningen.

  8. Lars skriver:

    Petter, jag förstår inte vad du menar att jag kör med dubbel bokföring. Att konstvärlden har en inkonsekvent uppfattning går lätt att visa. Och om man vill beskriva konstvärlden får man redovisa den synpunkten.

  9. Lars skriver:

    Yngve, tydligen förstod du inte vad jag skrev tidigare. Den som nu vill behandla konsten som ett fält och beskriva det med inst teori kan naturligtvis göra så även om denne har en annan uppfattning om vad konst är än vad den inst teorin visar. Men det blir ett problem att beskriva konstfältet historiskt. Har man en essentiell uppfattning kommer inst teori som fältundersökning att vara giltig genom hela historien. Men för att tillämpa inst teori får man visa var konstvärlden uppstår någonstans. Och där får vi plötsligt en kort historia, vilket inte behöver bli något problem – om man inte har en essentiell uppfattning.

    Jag menar naturligtvis inte att inst teori är det ENDA som man använder sig av. Men en curator kan mycket väl bygga upp en utställning efter vad som anses vara kvalitet i konsten. Man kan t ex tänka sig att någon menar: “Idag är det global uppvärmning som blivit föremål för många intressanta utställningar och som kommit att inta en framskjuten position. Jag vill därför göra en utställning om denna tendens.”

    Sedan kan man nog inse att ingen skulle vilja åberopa att man väljer efter andras redan gjorda val. Även om man nu ofta gör det, kommer man alltid att formulera något annat.

  10. Lars skriver:

    Samuel, du vill att man skall ge subjektet begripliga egenskaper, alltså konstens egenskaper. Men nu är det att den grundläggande egenskapen i konsten, att den är en sinnlig kapacitet på en hög andlig nivå som kan upprätta en kontakt med Det Absoluta med hjälp av det konstnärliga geniet, är svår att göra begriplig och att ens tro på. Där står vi med enhavererad grundprincip och konsten rullar på. Hur skall vi gå vidare? Min idé har, som sagt, varit att dra fram de egenskaper som ständigt återkommer som mer eller mindre oundgängliga delar av konstverket: alltså att förnya och överskrida, att placera konsten på en hög diskursnivå och ge den ett som Danto säger “aboutness”, att den samtidigt skall ha en twist som gör att den inte blir helt begriplig, vidare att använda fiktion och fantasi, att skapa referenser och citat. Det finns ännu mer och jag menar att det är vad man kan filtrera ut ur det havererade systemet. Poängen är naturligtvis att dessa egenskaper skall uppfattas som rimliga och okontroversiella beskrivningar av konstverket.

  11. Petter Helje skriver:

    Lars, du säger 1) att konstvärlden, “åtminstone den samtida”, menar att den institutionella teorin gäller, och 2) att konstvärlden “menar genomgående” att fenomenet finns först, alltså att det finns konst som sedan begreppsliggörs. Det är du som säger detta. Alltså är det du som motsäger dig själv. Men man kan för all del tolka dina formuleringar så, att den samtida konstvärlden genomgående (dvs. varje enskild aktör i den samtida konstvärlden) håller sig med en essentialistisk OCH en institutionell uppfattning. Är det så du menar? Det skulle i så fall innebära att du står i opposition till hela den samtida konstvärlden.

  12. Lars skriver:

    Petter, vi får nog ha lite utrymme för godvillig läsning när vi diskuterar i korta meningar. Jag menar självfallet inte att ALLA i konstvärlden har den dubbla uppfattningen. Det finns ett överväldigande ANTAL som håller på essentialismen. Men inom ramen för den internationella samtidskonsten vill jag påstå att den dubbla bokföringen dominerar klart. Men det finns också sådana som ser saken som jag.

  13. Petter Helje skriver:

    Visst, godvillig läsning, självklart! Jag försöker bara förstå vad du menar. Vi talar ju nu om den del av konstvärlden som du betecknar som den samtida. Att det i DEN delen av konstvärlden skulle finnas ett överväldigande antal som håller på essentialismen låter lite märkligt. Men om det är så, då hamnar du ju faktiskt i opposition till åtminstone detta överväldigande antal.

    När du skriver “överväldigande”, menar du då möjligtvis “övervägande”, det vill säga “förhärskande, rådande, dominerande”?

  14. Petter Helje skriver:

    Förlåt, du skriver ju det, “den dubbla bokföringen dominerar klart”!

  15. Petter Helje skriver:

    Men hur bär man sig åt för att ta reda på om ett övervägande antal av den internationella samtidskonstens aktörer hyser motstidiga uppfattningar i denna fråga?

  16. Lars skriver:

    Petter, jag har inga vetenskapliga belägg för mitt påstående. Men det stämmer nog. Eftersom det är vanligt att man accepterar konsthistorien och att man talar om konst från alla möjliga epoker innebär detta att man trots allt menar att det finns något essentiellt som håller samman konsten.

  17. Petter Helje skriver:

    Men det är långt ifrån alla i samtidskonsten som överhuvudtaget uttrycker sina uppfattningar i den här frågan verbalspråkligt. Däremot borde det, om det är som du säger, vara ganska lätt att hitta exempel bland de som uttrycker sig i skrift. Skulle du med citat kunna visa på en aktör i den internationella (eller för all del nationella) samtida konstvärlden som medvetet eller omedvetet använder sig av dubbel bokföring på det sätt vi talar om?

  18. Lars skriver:

    Petter, det är alltför lätt att finna exempel på aktörer i den internationella samtida k-världen. Som jag sagt kommer samtliga som godkänner konsthistorien som konst att också ha bekänt sig till en essentialism. Men man skall komma ihåg att den är modifierad. De kan mycket väl skriva att man hade ett annat konstbegrepp för det modernas tillkomst. Och absolut förneka essentialismen. Jag har inte tid att bläddra fram några lämpliga exempel just nu, men det finns hur många som helst.

  19. Petter Helje skriver:

    Lars, är den här dubbla bokföringen något som är typiskt för just samtidskonsten, eller förekommer den också i det mera traditionella lägret? (Man kunde annars tro att det som definierade samtidskonsten och traditionalismen, och som gjorde det möjligt att skilja dem åt, var just det institutionella synsättet respektive essentialismen.) Och är det en medveten eller omedveten självmotsägelse? Vad tror du?

  20. Lars skriver:

    Petter, man kan kanske tala om profiler, att den ena sorten lutar åt ett håll och den andra åt det andra.

    Tack förresten för tipset om Freds blogg!

    Jag kommer att vara borta några dagar, återkommer på måndag.

  21. Yngve Rådberg skriver:

    Dubbel bokföring låter ju bestickande, men jag tror att det är fråga om ett slags dubbelseende som man inte kan undkomma som konstbetraktare. Inte ens du Lars. Man ser på konst dels som ett givet fält och dels som en fråga för omdömet. Man har det givna (kanon, den gängse uppfattningen) och utifrån detta gör man sin egen värdering.

    Alltså, den egna värderingen bygger dels på det givna och dels på något annat, något undanglidande, subjektivt. Nämligen förnimmelsen av det givna.

    Sen är det en annan fråga VAD hos ett konstverk som ska förnimmas och bedömas. Här kommer det konstspecifika in. Men det är ju som sagt en annan fråga – en konstteoretisk fråga – som man kan ha olika uppfattningar om. Essentialism rör, som jag ser det, frågan om det överhuvudtaget finns något där att förnimma, någon information om speciella kvaliteer eller om motsatsen. Observera att det från början handlat om “dunkel och oprecis kunskap”, motsatsen till cartesiansk dito. Det är orealistiskt att begära att sådan kunskap ska kunna verifieras eller falsifieras. Möjligen kan man hävda att den inte alls finns, men då är man rimligen inte heller särskilt konstintresserad. Utan egna omdömen, egna förnimmelser, vet jag inte vad som återstår åt konstbetraktaren. Totalt bekräftande eller fullständigt förnekande?’

    /Yngve

  22. Yngve Rådberg skriver:

    I brist på svar (jag får väl vänta tills måndag) fortsätter jag på egen hand med nästa drag – konstteorierna. Om man som Lars betraktar alla konstteorier som en och samma, är det inte konstigt om denna framstår som överspecifik. Mitt förslag är att man bör betrakta dem som en mängd ofullkomliga försök att sätta fingret på något som per definition inte går att sätta fingret på. Dessa försök är naturligtvis inte vetenskapligt exakta definitioner som går att verifiera. Snarare ingår de i konstbygget som ytterligare en given egenskap att förninmma och ta till sig eller förkasta. Man kan med andra ord hävda att det som utmärker konst inte är direktkontakten med det absoluta (Hegel?), utan t ex “det oväntade infallet eller vad man nu ska kalla det” (Vilks) och fortfarande befinna sig helt och hållet inom estetikens disciplin, dvs inom sinneskunskapens dunkla och oprecisa domän.

    /Yngve

  23. Petter Helje skriver:

    Hej, Yngve! Jag är helt överens med dig här. Jag skulle inte heller kalla det du beskriver för dubbel bokföring. Snarare är det väl fråga om en typ av aspektseende, ungefär som när vi gör skillnad på form och innehåll. Form och innehåll utgör en enhet, och det är först när vi tänker analytiskt som vi SER dem som aspekter av en och samma sak. Men vad jag fiskar lite efter med mina frågor till Lars är vad som på det teoretiska planet egentligen skiljer samtidskonsten från den mer traditionella falangen, om den övervägande delen av samtidskonstens aktörer har en essentialistisk konstsyn. Det ser ut att vara något fel på den postmodernistiska historieskrivningen.

  24. Yngve Rådberg skriver:

    Petter, som jag försökte förklara ovan tror jag inte att man kan se på konst (traditionell likaväl som samtida) utan att blanda in ett essentialistiskt seende. Annars blir det bara en tom blick på en tom form. Nu hamnar ju fokus lite väl mycket på seendet, jag är dock övertygad om att man kan förnimma konstvärdet hos ett verk som Nimis t ex utan att ha sett det. (Det kan jag.) Sedd bara som en bekräftelse på det institutionella konsbegreppet är den ganska tråkig. För att upptäcka poesin i Nimis krävs en annan slags förnimmelse, eller inlevelse i hur outsiderkonstnär Vilks sitter ensam på en strand bland drivveden och undrar vad som händer om man lägger två bitar drivved på varandra. Därifrån kan man känna igen att det är fråga om konst.

    /Yngve

  25. Samuel skriver:

    Svar till Lars post LVII; jag håller med dig, men ser inte ngn skillnad mot andra fält som på sätt varit laddade med metafysik innan den rationella vetenskapen erövrat det mesta, medicinen, juridiken, konsten, etc etc (sedan finns det ju en annan diskussion om även den rationella vetenskapen är en religion).

    Till skillnad från religionen, vilket du tidigare framhållit för Dorinel, som är ett övergripande system är konsten, medicinen, juridiken, matlagningen etc. faktiska företeelser, produkter, som inordnas under ett övergripande system, livsåskådning; politiken, religionen eller vetenskapen. Hur man ser på de underordnade sysetmen och hur de ser ut beror på i vilket övergripande system man befinner sig, men de är alla produkter eller tjänster som har sin plats i respektive samhällsordning så länge de efterfrågas av dess medborgare. Det vi kallar för konst och som tidigare kallats något annat har funnits i många tusen år. Det finns fortfarande ett behov av det och då menar jag ett behov som finns även utanför kretsen av utövare, eftersom det annat skulle betraktas som en introvert hobbyverksamhet, modellflyg eller liknande.

  26. Samuel skriver:

    Lars LX, jag håller med.
    Tron på konsten representeras av sådant som inte rymms i instteorin. curatorerna tror inte det, köparna tror inte det och de flesta konstnärerna tror inte det och publiken tror det inte alls. De flesta vill inte fästa något avseende vid den principen, den är en produkt som konstsamhället inte efterfrågar. Skulle konstsamhället ordnas efter instprincipen skulle också mkt av dess dragningskraft försvinna. Konsten är en fristad i vilken man kan applicera tidstypiska teorier, kolla på grejor, investera pengar och visa sin storhet. Det är den producerande parten som är den stora gåtan.

  27. Petter Helje skriver:

    Det analytiska tänkandet gör en åtskillnad mellan det analytiska och det syntetiska tänkandet, medan det syntetiska tänkandet gör en helhet av de två. Men jag är rädd att mitt tänkande håller på att bli lite väl abstrakt. Jag får lust att gå på bio.

  28. Petter Helje skriver:

    “Jag vill inte bli inordnad i din helhet”, säger analytikern. “Jag vill inte bli avskild eller kluven i din analys”, säger syntetikern. Men vem av dem är postmodernist, och vem är modernist? Vem av dem är samtida, och vem är det inte?

  29. Petter Helje skriver:

    Jelena Zetterström skriver i Sydsvenskan: “Med risk för att framstå som värsta sortens vulgärtraditionalist vill jag hävda att det är i den visuella (och/eller auditiva) gestaltningen som en väsentlig del av konstens kraft ligger.” Jag kan inte låta bli att tycka att den här brasklappen blir lite komisk. Hon vill inte framstå som… ja, vaddå?… som en som hävdar att det är i den visuella gestaltningen som en väsentlig del av konstens kraft ligger?

  30. Dorinel Marc skriver:

    Hej Petter!

    Kul med så många inlägg efter varandra. Det känns nästan som du i väntan på Lars Vilks har börjat debattera mot dig själv eller möjligtviss mot Jelena Zetterström.
    Jag känner mig tvungen att hoppa in och försvara henne eftersom din analys av det stycket som du citerar är inte korrekt. Det som Jelena Zetterström hävdar är att det är i den visuella gestaltningen som en väsentlig del av konstens kraft ligger och hon gör detta med risk för att framstå som värsta sortens vulgärtraditionalist.

    Hoppas att du hänger med.

    Dorinel

  31. Petter Helje skriver:

    Hej, Dorinel! Inte vet jag vad jag väntar på, men det är kul att nån svarar. Jag uppfattade Zetterström precis som du, och jag är dessutom överens med henne om att det är i den visuella gestaltningen som en väsentlig del av konstens kraft ligger. När jag läser igenom mitt inlägg ovan har jag faktiskt svårt att se den poäng som jag tyckte jag hade när jag skrev det. Möjligen håller jag på att bli senil. Det var något med det här uttrycket “värsta sortens vulgärtraditionalist” som jag tyckte var komiskt, kanske för att man så sällan hör talas om motsatsen. Ingen verkar oroa sig för risken att framstå som “värsta sortens vulgärpomo”.

  32. Petter Helje skriver:

    “Värsta sortens vulgärpomo” skulle t.ex. kunna vara en person som med aggressivt sanningsanspråk hävdar att det inte finns någon sanning.

  33. Dorinel Marc skriver:

    Hej Peter!

    Jag önskar att Lars Vilks var lika bra som dig på att erkänna sina egna misstolkningar och missbedömningar 🙂

    Dorinel

  34. Dorinel Marc skriver:

    Hej igen Petter!

    Nu har jag kollat lite på Fred Anderssons blogg. Kan du förklara på vilket sätt är den intressant?
    För mig ser den ut som politisk propaganda för vänsterpartiet.

    Och frågan nummer två:

    Kan Fred Andersson leverera konstteori underifrån med tanke på att han är doktorand och arbetar som lärare vid Lundsuniversitet?

    http://www.arthist.lu.se/konstvet/person.php?fID=18
    http://underklass.blogspot.com/

    Hälsningar
    Dorinel

  35. Petter Helje skriver:

    Och varför skulle inte ett vänsterperspektiv vara intressant?

  36. Petter Helje skriver:

    Fråga nummer två får du nog ställa till Fred Andersson själv.

  37. Lars skriver:

    Hej Yngve (ett svar till vad du skrev i fredags.

    Det är väl oprpoblematiskt att det ingår ett diffust värdeomdöme i konsten? Det finner man lite överallt. Vad som är saken är om det finns en gudomligt naturgiven avsändare som gör att hela verksamheten måste flyttas upp till högdiskurs på fullt allvar. Om man inte håller sig till essentialism kan man flytta som man vill. Jag kan inte se att detta behöver påverka de upplevelser och erfarenheter man kan få ut av konst. Men skillnaden är väsentlig.

  38. Lars skriver:

    Yngve igen. Bra inlägg, skall det sägas. Men så här: När du säger att det är något som utmärker konst, har man problemet med hur du får tag på “konst”. Var kommer “konst” ifrån – alltså det som skall utmärkas av ett eller annat? Var börjar den historien och varför? Här har vi upprinnelsen till mycket krångel: att konstvärlden förutsätter att man “har” konsten och att man kan tala om den som man på något egendomligt sätt fått tag på och kan känna igen såpass att man kan undra över vad som utmärker den.

  39. Lars skriver:

    Hej Petter, jo, nog blev det fel på den postmoderna konsthistorieskrivningen. Den blev aldrig av. Vi får vänta ett tag till medan konstvärlden skall fundera vidare.

    Men man får ändå tala om en skillnad som man märker i praxis. Steget från estetik till social kritik betyder trots allt en kraftig kursändring.

  40. Lars skriver:

    Yngve, att se eller inte se. Det finns självklart saker som man skall se för att det skall vara någon större mening. När Robert Barry ställer ut ett stängt galleri: The Gallery is closed because of the exhibition”, en lapp på dörren, tillför det inte något avsevärt att vara på stället. Andra saker, som t ex Nimis är uppenbarligen sevärt. Den inst teorin räknar naturligtvis med att det ligger till så.

  41. Lars skriver:

    Samuel, vad jag har lärt mig är att man skall se upp ordentligt när man skall visa likheter med ändre och nya ordningar. Den andlighet som du talar om “före den rationella vetenskapen” är något annat än den vi har efter, i det ena fallet är Gud självklar i den andra är han i princip död.

    Du skriver också att vi haft konst i många tusen år fast det kallats något annat. Ja, vad är det som kallats för något annat? Väldigt klurigt när man skall låta saken glida över till en kontinuerlig förbindelse eftersom det då blir möjligt att låta det vi idag kallar för konst historiskt slira ut i alla tänkbara verksamheter för att ända upp i Big Bang som då skulle vara ett annat namn på konst.

  42. Alfred skriver:

    Hej alla och tack för intressant läsning.

    Lars:

    Apropå dubbel bokföring.

    Nu hårdrar jag detta lite, och det är möjligt att jag blandat ihop saker o ting… Men är det inte så att konsten blev till för ca 200 år sedan i och med att man blåste in en andlig essens i begreppet. När man nu för ca 25 år sedan blåste ut denna essens ur begreppet står vi då inte stå här med icke konst igen? Om man ska vara konsekvent… borde inte samtidskonsten vara lika mycket icke konst som “konst” innan konsten?

    Dorinel:

    Är det möjligt att leverera konst underifrån? Fenomenet konst är ju minst lika borgerligt som Lunds-universitet.

    Samuel:

    “en introvert hobbyverksamhet, modellflyg eller liknande ”

    Ja det är väl där nån stans konsten riskerar att hamna…

  43. Lars skriver:

    Hej Alfred!

    Så enkelt är det inte om man tappar ut den andliga essensen ur konsten. Nu har man ändå inte gjort det riktigt eftersom konstvärlden håller sig med dubbel bokföring. Om man gjorde det, och det kan sägas att man trots allt gjort det, händer inget särskilt. Traditionen har skapat en verksamhet som man kommit överens om skall ligga på en hög nivå. Tradition är lika starkt som essens.

  44. Lars skriver:

    Som jag ser saken är Zetterström försiktig. Det finns lite medvind i forskningskonsten och de inblandade tar den ytterst seriöst. Inte stöta sig med någon.

    Men det kan man nog gott göra. Konsten bygger inte i huvudsak på forskning utan med tillägg av obegriplighet och åskådliggörande (fast det inte är självklart vad som åskådliggörs). Forskning är det som definieras i handböckerna och det skiljer sig radikalt från forskningskonsten.

  45. Lars skriver:

    Hallå där Dorinel! Vilka misstag vill du att jag skall erkänna? Om jag inte vet det är det svårt att tillstå något.

  46. Dorinel Marc skriver:

    Hej Lars!

    Jag syftar så klart på din vägran att medge att de aktivteter som idag kallas konst måste ha funnits redan innan det “moderna” konstbegreppet.

    Hälsningar
    Dorinel

  47. Dorinel Marc skriver:

    Till Petter:

    Ett vänsterperspektiv kan naturligtviss vara intressant men “vänsterifrån” var inte samma sak som “underifrån” när Fred skapade sin “antiblogg”. Men nu efter valet har “vänster” blivit lika med “under” så Fred var steget före, kan man säga.

  48. Dorinel Marc skriver:

    Till Petter:

    Ett vänster perspektiv kan naturligtviss vara intressant men “vänsterifrån” var inte samma sak som “underifrån” när Fred skapade sin “antiblogg”. Men nu efter valet har “vänster” blivit lika med “under” så Fred var steget före, kan man säga.

    Till Alfred:

    Jag hade en konkret fråga angående just Freds position och menade inte att det var uteslutet att som kritiker eller konstnär befinna sig i underläge mot institutioner eller etablissemang. Man kan naturligtviss vara i underläge eller opposition även om man är en del av Lunds universitet, borgerligheten, etablissemanget, kungahuset, osv . Men Freds blogg gav mig mer en känsla av propaganda från vänster än kultur underifrån.

    Men nu efter valet så har som bekant vänster och under kommit närmare varandra.

    Hälsningar
    Dorinel

  49. Yngve Rådberg skriver:

    Var kommer konst ifrån? Vad gjorde romantikerna – hittade eller hittade PÅ konsten? Det beror på hur man väljer att se. Man kan å ena sidan säga att företeelsen naturligtvis är en mänsklig uppfinning, när den än gjordes. Å andra sidan är begreppet skapat runt ett befintligt material, de redan existerande fält (poesi, musik, dramatik, dans, måleri, skulptur, arkitektur) vars faktiska och inte helt godtyckliga egenskaper blivit en del av konstbegreppet.

    Den romantiska uppfinningen består i att det givna materialet betraktas på ett nytt sätt – intresselöst – varvid en skönhetsupplevelse (“med nödvändighet”) infinnner sig hos betraktaren. Frågan blir då hur detta betraktelsesätt tillkommit. Kom idén före praktiken eller tvärt om? Kan det ha varit så att man upptäckte en metod – det intresselösa betraktandet – som öppnade ögonen för aspekter hos det givna materialet som tidigare skymts av dess funktion. Eller var det fråga om en skrivbordskonstruktion som anbefallde betraktaren att se kvaliteter som i själva verket aldrig (tidigare) existerat i materialet.

    Jag måste erkänna att jag har svårt att välja här. Båda* versionerna har skäl som talar för sig, vilket lämnar ett subjektivt utrymme åt betraktaren att i varje enskilt fall bedöma vad som är mest sannolikt.

    Alfred, anden är kvar. Samtidskonstens anspråk är minst lika höga som nånsin under romantik och högmodernism, samtidigt som bevisbördan är (och måste vara) lika obefintlig. Slutsatsen är att den som sysslar med (samtids)konst sysslar med ickerationell, bortomvärdslig =andlig kunskap.

    *Eller alla tre om man tar med brasklappen inom parentes som är Vilks relativistika uppfattning: de fanns inte innan, men nu, när man anser det, finns de.

    /Yngve

  50. Lars skriver:

    Yngve, det är bra skrivet, kvalificerat! Men enligt mig räcker det inte ändå. Frågan om de redan existerande fälten är t ex inte enkel. Vilka skall räknas dit? För oss är det självklart men om man följer alla försök att ställa samman “de sköna konsterna” inser man att det inte var något givet. Och då talar vi om “sköna konster”, vilket är något annat än vad vi menar. Det intresselösa betraktandet är äldre än Kant och romantikerna och härrör från överklassens behov av kvalificerad smak, något som låg bortom all nytta och något man kunde briljera med. Det fanns, men ligger långt ifrån konsten som kom att handla om något helt annat än god smak (alltså det som är passande för överklassen, ett adelsmärke). Lägg märke till att samtidigt som konsten växer fram med Kant och romantikerna, tynar adeln och ersätts av borgerligheten, en långt mer “oren” samhällsklass än adeln. Så definieras konsten som harmonins broslag och som vägen till det absoluta, en verklig utmaning till den förfinade smakens territorium. Estetiken är inte längre ett odelat fritidsnöje för överklassen.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.