Del 148: Svensktoppen augusti

Som man kan förvänta sig är det tämligen lugnt i den svenska konstens toppskikt. Sommaren har lagt sordin på konstvärldens aktiviteter:

1. Ann-Sofie Sidén (1) 447
2. Annika Larsson (2) 672
3. Henrik Håkansson (3) 739
4. Miriam Bäckström (4) 912
5. Clay Ketter (5) 953
6. Maria Friberg (7) 1132
7.Carl Michael von Hausswolff (6) 1152
8. Magnus Wallin (9) 1447
9. Tobias Bernstrup (13) 1465
10. Annika von Hausswolff (14) 1499
11. Maria Lindberg (8) 1535
12. Lars Nilsson (11) 1540
13. Matts Leiderstam (12) 1579
14. Jonas Dahlberg (10) 1601
15. Leif Elggren (15) 2075

En intressant fråga är hur tillförlitlig artfacts ranking är. Konstvärlden är som bekant konservativ och det finns åtskilliga som inte vill se konstnärerna rankade i en högstg plausibel ordning. Artfacts bygger på utställningar och det är samma system som konstnärerna själva använder när de vill framhäva sin kvalitet: cv är den givna måttstocken och artfacts är en förlängning av denna. Givetvis finns det ingen garanti för att framgångarna är hållbara i längden, men kvalitet just nu är för de flesta vad de kan hoppas på – i bästa fall. Och ju högre man lyckas placera sig desto lättare är det att hålla sig kvar eftersom nätverken växer i samma takt. Det som försvinner ur konsten är sådant som man gärna vill tänka sig “egentlig kvalitet”, alltså något som är bra utan att åstadkomma utställningar. Men det är svårt att föreställa sig hur något sådant skulle fungera.

hakansson i boston.jpg
Henrik Håkansson ställer just nu ut i Boston.

Det här inlägget postades i Kommentarer nästan varje dag. Bokmärk permalänken.

115 svar på Del 148: Svensktoppen augusti

  1. Samuel skriver:

    Jag skall ägna en liten stund åt det institutionella synsättet.

    “Konst” är det som “konstvärlden” definierar som “konst”. Alltså; summan av “konstvärldens” uppfattning om en en specifik företeelse är lika med konst eller inte konst.

    Alla dessa exponenter saknar än så länge värde, det vill säga systematiseringen ringar inte in någonting. Vi skall försöka göra en meningsfull uppställning:

    Vi kallar konst för “K”, “U” är den sammanlagda uppfattningen. Z är minimivärdet av Y för X. Företeelsen är i detta fall en gul yta med texten “MARC DORINEL AVSLÖJAR JAG HETER EGENTLIGEN DORINEL MARC” (http://www.sourceunlimited.org/dorinel/works_%20www_mapp/marc_dorinel_avslojar/marc_dorinel_avslojar.jpg), en representation av ett verk som från början bestod av svart text på gult papper. Vi bestämmer företeelsen till “M”. Låt oss säga att man i en situation har praktisk nytta av att veta om värdet Y för M når upp till kriteriet K för M. Vi gör följande uppställning:

    U?Z=K
    MU?Z=MK
    MU

  2. Samuel skriver:

    MU

  3. Samuel skriver:

    Det enda givna värdet för modellen är M, vi måste därför för att komma någon vart börja ange fiktiva värden. Z kan man ge vilket värde som helst. Problemet är fortfarande U, konstvärldens sammanlagda uppfattning, i detta fall om M. För att hitta en grund för det värdet måste vi dels veta vad konstvärlden tycker sammanlagt, men också vad konstvärlden är.

    Det vi vet är att “konstvärlden” är “det som ger värde U för att avgöra K”. För att få fram värde U måste vi alltså känna till och hämta in information från det som utnämner K, eller använda oss av en representation. Om vi väljer en representation, vilket torde vara det enda möjliga förutsätts att vi har kunskap att i stort sätt på egen hand kunna avgöra värdet U, vilket gör representationen överflödig. Representationen blir också ett fiktivt värde.
    För att avgöra vem som utnämner K måste vi dessutom först känna till vad K är, vilket ger representationen ett fiktivt uppdrag att utnämna något som vi i sin tur måste ge ett påhittat värde.

    Det finns med andra ord inga instrument tillgängliga att lösa ekvationerna, vi kan inte med hjälp av den institutionella teorin avgöra om “MARC DORINEL AVSLÖJAR JAG HETER EGENTLIGEN DORINEL MARC” är “konst” eller inte. Teorin kan inte omsättas praktiskt, inte ens om man begränsar konstens värde till det som ryms i teorin (vilket är absurt).

  4. Lars skriver:

    Samuel, din hantering av den inst teorin saknar något, nämligen empiri. För att komma någonvart med teorin får man dra fram vad konstvärlden menar med konst, hur de uppfattar det moderna konstbegreppet och dess praktiska konsekvenser. När man gör det går teorin att tillämpa utan några större problem.

  5. Samuel skriver:

    Meningen var att se om din teori har någon substans. Empiri handlar om att omsätta den. Det finns ingen mening i att omsätta något som inte betyder något, åtminstone inte i praktisk mening. Det du förespråkar är ett subjektivt förfaringssätt. Inte mer avancerat än att ha personliga uppfattningar om vad som är konst och inte. Hoppas du hade kul på bienallen!

  6. Lars skriver:

    Samuel, nu för du förklara dig. Du säger att jag “förespråkar ett subjektivt förfaringssätt”. Det förstår jag inte, vad jag talar om är att beskriva ett fenomen inte att tycka till om det.

  7. Samuel skriver:

    Jag menar att för att göra en användbar modell så måste man ha användbara parametrar. I din empiri ser jag bara subjektiva parameterar, vilket bevisas av uträkningen. Men det är kanske det så den är neo-romantiken, subjektiv empiri? I så fall låter det som ett lämpligt tåg att hoppa på. Eller protestlista eller whatever. Du kommer aldrig kunna bevisa något med den annat än känslomässigt, men det kanske du är nöjd med?

  8. Lars skriver:

    Samuel, subjektiva parametrar, jodu. Vad jag har gjort är att lista egenskaper utifrån empiri. Exempelvis att konsten känntecknas av att överskridande och nyskapande vilka betraktas som höga värden i konsten. Jag har svårt att se att ett sådant påstående skulle vara subjektivt.

  9. Samuel skriver:

    Jag förstår inte riktigt meningen; “…att konsten känntecknas av att överskridande och nyskapande vilka betraktas som höga värden i konsten”. Menar du att konst kan defineras efter vad som är överskridande och nyskapande? I så fall; nyskapande och överskridande i förhållande till vad? Och du påstår att dessa egenskaper inte förutsätter en subjektiv tolkning? Ungefär så subjektivt, skulle jag säga, som påståendet “konst det är som du tycker är konst”.
    Jag kan se att du kan föra egna resonmang utifrån din teori, det är lagom cyniskt, underhållande och illustrativt. Men du kan inte påstå att den stämmer, att man kan göra uträkningar från den, eftersom den inte går att verifiera.
    Däremot har jag utvecklat dina tankegångar till en NY helt vattentät modell, du är fri att använda den precis som du vill:

    KONST ÄR DET SOM ÄR KONST.

    Den baserar sig löst på en text av det Österrikiska popbandet Opus.

  10. Petter Helje skriver:

    Ha ha! Eller som någon (jag tror det var Yngve) skrev i debatten på “Efter kritiken”: Konst kallas av konstvärlden det som av konstvärlden kallas för konst.

  11. Lars skriver:

    Samuel, att du menar att du har problem med att uppfatta att en av konstens viktigaste egenskaper är nyskapande och överskridande har jag svårt att förstå. Och det är självklart i förhållande till de gränser som finns inom ett befintligt konstbegrepp. Dessa kan överskridas, men det är väl onödigt att dra det eftersom det är det som konsthistorieskrivningen är uppbyggd av. Det handlar inte om subjektiva synpunkter utan om att beskriva vilka egenskaper som finns i konsten och som utmärker den. När jag drar fram fundamentala egenskaper som man på överväldigande sätt är enig om är det väl knappast subjektivt. Genom att lista bärande egenskaper åstadkommer man en beskrivning av fenomenet konst. Och det är lätt att verifiera genom att testa en sådan lista. Jag har genomfört en lista med egenskaper och den är nog helt oproblematisk.

    Ditt förslag KONST ÄR DET SOM ÄR KONST, är inte självklar. Man kan bättra på det med att lägga till “just nu”, eftersom det finns en komplicerad historisk sida av saken. Det som vi idag menar vara konst var det kanske inte när det gjordes.

  12. Samuel skriver:

    Hej Lars, onödigt att dra in tidsaspekten tycker jag, den är redan inbyggd. Dessutom skulle det kunna betyda att det som är konst just nu bara är det just nu, onödigt förvirrande. Om någon såger att konst är konst befinner de sig redan i en specifik tidskontext vilken det är svårt att uttala sig bortom.

    Det skulle vara intressant om du på ett användbart sätt, objektivt, kunde redogöra för hur detta överskridande nyskapande skall tillämpas. Och hur kan denna konstvärld som defineras av vad som finns inuti den premiera egenskaper som ligger utanför den? Det är såväl praktiskt som teoretiskt omöjligt om det inte sker av misstag. Och läran om misstag kan väl knappast vara ett framgångsverktyg?

    Om dessa fundamentala egenskaper har den betydelse du hävdar, blir inte den institutionella modellen onödig? Du har ju i så fall ett par betydligt mer påtagliga parametrar att bygga ditt konstbegrepp runt. Inte mindre subjektiva än Dorinels idé om andlighet och aura, visserligen.

  13. Petter Helje skriver:

    Då ska jag också bättra på Yngves version: Konst kallas just nu av konstvärlden det som av konstvärlden just nu kallas för konst. Men lägg märke till att det skiljer ett par sekunder mellan det första “just nu” och det andra, varför vi ändå inte kan vara helt säkra på att det som av konstvärlden kallades för konst vid det andra tillfället verkligen är detsamma som konstvärlden vid det första tillfället (dvs. för just nu inte mindre tio sekunder sedan!) kallade konst.

  14. Lars skriver:

    Samuel, när man listar de fundamentala egenskaperna i konsten kommer man fram till att det inte finns någon egenskap som är specifik för konsten. Den bärande balken var här tidigare den Särskila Estetiken. Nu är den inte längre tillräcklig. Men den har fört med sig att konstinstitutionen byggts upp av just den tron. Så står man igen med en “död religion” vars övriga traditionsvunna egenskaper fortsätter att verka. Eftersom övrskridandet ständigt ställer till problem med att hålla fast vad som är konst, blir det följaktligen konstvärlden som kommer att bestämma vad som är det. Tidigare kunde man kräva att ett bildkonstverk vara en bild som uttryckte (mer eller mindre lyckat) den Särskilda Estetiken. Då “hade” man en extern parameter.

  15. Dorinel Marc skriver:

    Till Peter:

    Det känns verkligen träffande att du använder dig av osäkerhetsprincipen för att definiera konst.

    Till alla:

    Har ni tänkt tanken att den gula lappen med svart text som Samuel tar upp inte är konst?

    Dorinel

  16. Lars skriver:

    Samuel, tidsaspekten kommer man inte ifrån eftersom större delen av konsten är historisk, det rör sig då om att t exlåta barock- och renässansobjekt bli konst, men det är väl ingen tvekan om att de flesta menar att man talar om att det var konst när det gjordes. Det är den historiska dimensionen som ställer till det eftersom man måste finna en början för giltigheten av att konst är konst.

  17. Lars skriver:

    Petter, tack, lagom doser av ironi. Vi kan precisera “just nu” till att gälla en tidsrymd som man utan några större problem kan överblicka: i vår tid, alltså en tidsrymd som inte kräver några historiska efterforskningar för att klarlägga.

  18. Dorinel Marc skriver:

    Till Petter:

    Förlåt, jag råkade stava fel ditt förnamn

    Dorinel

  19. Petter Helje skriver:

    Jag har förut sagt att det verkar som om Lars Vilks bortser från de sinnliga aspekterna av konst. Nu menar Dorinel att han (Vilks) bortser från konstens andliga dimension, och jag ser egentligen ingen motsättning i det, eftersom det andliga i konsten uppfattas via det sinnliga. Det andliga och det sinnliga förhåller sig till varann som form och innehåll i den dikt jag skickade av Jan Erik Vold tidigare, dvs. de är förenade till en helhet. Det går inte att separera “konstburken” från innehållet. Andligt och sinnligt är aspekter av en och samma sak. Men om man som Vilks helt och hållet flyttar fokus från dessa aspekter till konstens institutioner, då har man sannerligen kastat ut barnet med burkvattnet!

  20. Samuel skriver:

    Kan du visa mig var någonstans tidskryphålet finns i: “Konst är det som är konst”?
    Visst kan det visa att subjektet i denna sats om 100 år inte uppfyller kraven för attributet, men subjektet kommer i detta fall inte att kallas konst längre så det problemet avverkar sig själs s.a.s.
    Ett exempel är på sin plats: Lars påstår Bengt Eldes tavlor är konst och motiverar detta med att konstvärlden tycker så. Om vi går med på att Lars har rätt så är Bengt Eldes målningar konst och uppfyller på så vis det enda säkra kriterium vi kan hitta för begreppet konst. Alltså är Bengt Eldes målningar (konst) en del av det som är konst.

    Jag menar inte att man medvetet gjorde konst på medeltiden. Nu menar man allmänt att saker som gjordes på den tiden var konst. Det finns säkert t.o.m saker som gjordes på den tiden som skulle kunna utmana och gränsöverskrida vår tids konstbegrepp.

    “Religionen” är inte mer död än att den har nya anhängare som utövar den med institutionell teori, en ny variant av estetiken med mordernare motiv. Särskilt religiöst blir det när du säger att konsten inte har några specifika egenskaper. Ett ganska halsbrytande påstående. Är ateisten religiös? Är blankrösten politik?

    D: Det var aldrig frågan om lappen var konst eller inte. Det jag ville visa var att man med hjälp av vår kunskap om den institutionella modellen inte med säkerhet kunde avgöra det. Själv kan jag lätt säga, med empirism, känsla eller vad vi kallar det, att lappen är konst. Konst som jag gillar t.o.m. Men jag kan ju inte lika säkert säga att samma gäller för Lars eller Petter. Själv håller du tydligen inte med om att den är det?

  21. Lars skriver:

    Samuel, det är inget halsbrytande med att påstå att konst inte har någon konstspecifik egenskap, alltså en egenskap som skiljer den från annat. Som jag nyss skrev var detta den Särskilda Estetikens uppgift: att utgöra denna egenskap. Nu finns det inget som går att peka ut, vad vi har är överenskommelser och en rad praktiker.

    Ett sådant läge hade man börjat se redan under 1960-talet och det är inte långsökt att då sikta på det som blev den inst teorin. Om man av någon anledning inte gillar teorin (och det framgår klart att det finns uttalade skeptiker) kan man bara konstatera att vi har inte någon bättre.

    Petter: Konsten sinnlighet, eftersom konsten inte är något i sig kan den inte heller ha sinnlighet. Men det är en av dess traditionella praktiker att ägna sig åt sådant som handlar om upplevelser och det icke-verbala. Men vi tvingas ändå att formulera oss om dessa när vi skall diskutera teoretiskt.

  22. Samuel skriver:

    Så Lars, att vara utnämnd av konstvärlden är ingen egenskap? Egenskapen att vara “konst” är inte heller någon egenskap? Om man utgår från din egenkonstruerade grammatik må det vara så.

    Dessutom kan man gilla teorin och samtidigt vara skeptisk. Själva grundtanken med ett praktiskt, icke metafysiskt, konstbegrepp är ju fin. Att säga det man med säkerhet kan säga. Problemet är att man i detta fall säger ingenting och inte ens med säkerhet (särskilt om du blandar in tidsaspekten). Det förblir abstrakt, det finns inget att ta på, inget faktum. Man kan välja och tro på några av de föresatser du nämner som självklara, fast de inte alls är det. Samma sak här som med grammatiken.

  23. Petter Helje skriver:

    Jag ska försöka att vara måttligt ironisk, Lars, men nu får jag problem igen. Du skrev tidigare: “Jag vill inte bortse från sinnliga erfarenheter i bildkonst etc. Men vad är det som skiljer dessa från andra sinnliga egenskaper?” Nu skriver du att “eftersom konsten inte är något i sig kan den inte heller ha sinnlighet”. Alltså bortser du från dem (även om du kanske inte vill det). Och utan sinnlighet ingen andlighet, självklart inte. Följaktligen upplever både Dorinel och jag (och Samuel?) att det saknas någonting när du försöker få oss att tro att det är baljan som är barnet.

  24. Lars skriver:

    Samuel, jag har bearbetat den inst teorin, men inte så att det är min egenkonstruerade grammatik. Det finns en inst teori som bekant skapats av Dickie med tillägg av Danto och andra. Det är inte mitt påfund.

    Man kan välja att tro på de egenskaper som jag nämner eller inte, skriver du. Jo, men det är en sak att tro på en beskrivning som generellt uppfattas som synnerligen rimlig och att tro på lite vad som helst. Det gäller alla teorier och alla beskrivningar. Ibland finns det goda grunder att tro på något. Om du t ex säger att de flesta människor har skor på fötterna utomhus och under vintern i Sverige kan jag välja att tro på det eller inte. Men det finns en rätt god grund att tro till i ett sådant fall.

    Tidsaspekten är inte så besvärlig. Utgångspunkten är att vi laborerar med konst = det vi menar med konst i våra dagar. Det är en relativt stabil begreppsbild som endast långsamt förändras. Så är frågan att komma överens om när det sker stora förändringar, vilket det onekligen har gjort några gånger.

  25. Samuel skriver:

    Jag föreslår att vi tar oss samman och försöker samla ihop trådarna lite. Jag är glad att diskussionen kommit igång igen efter moss-biennalen, men för att slänga ytterligare några pinnar på brasan undrar jag om var och en av oss med hjälp av ett exempel skulle vilja presentera och applicera sin egen uppfattning om begreppet?

    Alltså först koka ner, kanske i endast en mening, sin idé om vad konst är. Sedan att i enlighet med denna idé bena ut ifall det aktuella exemplet kan kvalificera sig under konstbegreppet.

    Alltså:
    1. Konst är…
    2. Hur är/är inte bilden konst?

    Bilden:
    http://www.acc.umu.se/~ica/images/foton/konst/anna03.jpg

  26. Lars skriver:

    Petter: Skilj mellan det att konsten i sig är ett tomt begrepp och vad som flyttats in som praktiker. Sinnlighetsdyrkan är en mäktig drabant i konsten som praktik och tradition och det får man ta hänsyn till när man skall beskriva hur konstvärlden ser på konsten.

  27. Samuel skriver:

    Lars: Jag menar att man med samma exakthet med Petters idé om sinnlighet och Dorinels idé om aura kan avgöra vad som uppfyller kriterierna. Man kan på samma sätt tycka det är rimligt att konst är något som uttrycker det som inte kan sägas med ord, genom att ha upplevt det ett visst antal gånger (empiriskt). Din empirism är varken mer eller mindre giltig eller objektiv än deras.
    Det som är intressant är vad som är just nu. För att överhudtaget påstå att konst är något (vilket man gör bara genom att nämna ordet) måste det ha egenskaper som är oberoende av tiden och det förutsätts egenskaper som inte förändras. Begrepp kan glida hur som helst, men det vi menar med konst förblir vad det är för varje givet ögonblick vi gör den distinktionen.

  28. Petter Helje skriver:

    Men antag, Lars, att jag syftar på dessa praktiker när jag talar om konst? Hur ska jag då kunna skilja dem åt?

  29. Dorinel Marc skriver:

    Till Samuel:

    Tack för ett roligt exempel. Men en bild som ligger i en mapp som heter konst behöver inte vara konst.
    Klicka på nedanstående länk så du får se en annan bild från samma site!
    http://www.acc.umu.se/~ica/images/foton/bengtsky.gif

    Dorinel

  30. Samuel skriver:

    Den där har jag redan sett. Jag menade inte att den bilden “behöver” vara konst (den råkade bara vara första träffen på Google för sökordet “konst”). Man borde däremot kunna föra en diskussion om och varför den inte är det ena eller andra. Det var det jag var ute efter. Man kan föra samma diskussion om den som du länkat till. Det första jag kommer att tänka på när jag ser den är ett gammalt verk av Dan Wolgers.

  31. Dorinel Marc skriver:

    tilll Samuel:

    Ja, så funkar konstvärlden. Man ser en bild och så tänker man på konst.

    Dorinel

  32. Petter Helje skriver:

    Hej, alla!
    Jag skulle vilja tipsa om Fred Anderssons blogg “Konst & klass” på adress http://www.underklass.blogspot.com
    Han har ett mycket intressant perspektiv på det vi talar om.

  33. Lars skriver:

    Samuel, du skriver “För att överhudtaget påstå att konst är något (vilket man gör bara genom att nämna ordet) måste det ha egenskaper som är oberoende av tiden och det förutsätts egenskaper som inte förändras.” Knappast, det är något man får ta reda på. Begreppet kan användas med tron att det finns oföränderliga egenskaper men det behöver verkligen inte vara fallet.

    Att utgå ifrån en upplevelseempiri är precis vad konsthistorikerna har gjort. Man har känt sig övertygade om att det finns en aura och en sinnlig upplevelse som kännetecknar konst. Det är romantikens konstsyn. Svårigheten är att visa att det härstammar från något annat än en egen uppfattning. Hallelujaupplevelser sprider sig sedan lätt och man föreställer sig både att de finns och att det rör sig om samma upplevelse.

  34. Lars skriver:

    Petter, om jag förstår dig rätt menar du hur man skall skilja på om en sinnlighet i konsten är en inflyttad praktik eller om den faktiskt finns där i sig utlöst av konstverket – som därigenom bekräftar att det är konst. Ja, en sak är att gå genom historiskt material. Den moderna sinnliga konstupplevelsen är av sent datum. Det finns inget som tyder på att man tidigare haft den upplevelse av konst som romantiken införde.

  35. Petter Helje skriver:

    Nja, jag menar så här: Du ber mig skilja mellan konsten som tomt begrepp och det som flyttats in som praktiker. Jag kan naturligvis göra detsamma med begreppet snickeri, lämpligen med den lilla trolleriformeln “snickeri är det som snickerivärlden kallar för snickeri”. Nu kan jag skilja på snickeri som tomt begrepp och det som flyttats in som praktiker häri. Men frågan är vad du menar att jag vunnit med det. Vad jag syftade på när jag talade om snickeri var ju just dessa praktiker. Du är så ivrig att köra in den här kilen mellan språket och världen hela tiden. Jag kan inte se att det skulle leda till något annat än den gamla vanliga radikalskepticismen, eller någon sorts solipsism. Vi har alltså begreppet snickeri och fenomenet snickeri – hur kan man vara så säker på att begreppet föregår fenomenet och inte tvärtom?

  36. Petter Helje skriver:

    Kanske kunde man säga att vi har att göra med en dialektik mellan språk och värld som påminner om den mellan form och innehåll i dikten av Jan Erik Vold. Det går inte att bortse från en av aspekterna utan att något väsentligt går förlorat.

  37. Lars skriver:

    Petter, nu är det ju så att snickeri hänvisar till en praktik som vi känner igen genom praktiken och där praktiken är saken. I konsten vill man föreställa sig att det finns en djupare definition av något “särskilt”, en andlighet som ger sig till känna i form av att det skapas något som man då kallar för konst och som man känner igen genom en “särskild” upplevelse.

  38. Samuel skriver:

    Lars och Petter: Det är alltid en fördel att veta vilka egenskaper som ligger bakom definitionen av ett bregrepp, språkligt, logiskt eller praktiskt. Om man är intresserad av konst kan man vara intresserad av vad konst är för något och hur det har blivit detta, precis som med snickeri. Om man arbetar med konst finns det goda anledningar att reflektera över den saken, om man vill veta vad man håller på med.

    Lars är av uppfattningen att konst inte kan definieras genom specifika egenskaper. Att begreppet definieras genom en gemensam överenskommelse i en grupp. Denna grupp kan heller inte ringas in exakt. Det ligger ett mystiskt skimmer runt det hela.

    Jag tycker inte själv att upplevelse empiri hör ihop med definitioner, men samtidigt ligger någon form av upplevelse och övertygelse alltid till grund för uppfattningar, om man går till grunden. Den institutionella teorin bygger också på en upplevelse i grunden, i detta fall upplevelsen av vad konstvärlden är. Det finns, enligt Lars själv, inga egenskaper som ringar in detta bara mer eller mindre godtyckliga symptom. Lars själv uttalar sig med stor säkerhet om hur han upplever att saker ligger till. Dorinel likaså. Petter är lite mer försiktig och tror något, men är samtidigt medveten om det.

    Det jag hänger upp mig på är hur du Lars kan hävdar att din uppfattning säger det som kan sägas om saken, när den i sig själv inte säger någonting? Du laddar den sedan med ett subjektivt hopkok av filosofer, praktik och annat som du tycker bekräftar din idé och drar sedan högst personliga slutsledningar. Personliga slutsatser kan såklart vara bra, men i ramen av din teori så faller de platt och blir också meningslösa. Det finns många intressanta spår som man kan reflektera över, men kan du inte befria dig från din blinda tro på att du skådat sanningen?

  39. Petter Helje skriver:

    Okej, så här då: Jag kan skilja på konst som tomt begrepp och som fenomen med hjälp av formeln “konst är det som konstvärlden kallar för konst”. Men jag förstår fortfarande inte vad du menar att jag skulle vinna på det. Och jag förstår inte hur du kan vara så säker på att begreppet konst föregår fenomenet konst. Men det tycks vara här som våra uppfattningar kolliderar gång på gång. Ditt sätt att resonera om konsten (men också om häxorna) påminner om Lars O Ericssons kvasiresonemang: “Det finns ingen verklighet utanför representationen.”

    Till alla: Läs gärna min sista artikel i den diskussion Fred Andersson och Yngve Rådberg och jag hade på “Efter kritiken” i somras under rubriken “Den politiska korrektheten”! http://www.efterkritiken.blogspot.com

  40. Samuel skriver:

    Det är borde vara helt klart, sedan, att allt som kan benämnas har egenskaper som gör att det benämns något. Mer eller mindre komplexa egenskaper.

  41. Petter Helje skriver:

    Oj, Samuel, nu skickade jag iväg mitt senaste innan jag såg ditt inlägg. Jag får återkomma senare, jag är lite på språng. Men det vore kul att höra vad du tycker om diskussionen på “Efter kritiken”, under “Den politiska korrektheten”. Kolla också Fred Anderssons blogg!

  42. Lars skriver:

    Petter, jag kan inte vara säker på att begreppet konst föregår fenomenet konst. Precis den saken är den radikala situationen. Konstvärlden menar genomgående att fenomenet finns först, alltså att det finns konst som sedan begreppsliggörs. Det är den vanliga visan som gör att konsthistoriens existerar som vi känner den. Jag menar att det inte finns fog för en sådan tankegång.

    Jag kan förstå att det är svårt att fatta min fråga: Hur känner man igen konst? Var kom detta man skall känna igen ifrån? Och när dök det upp? Skulle det ha funnits alltid? Hur visar man det?

  43. Lars skriver:

    Samuel, om du menar att konstvärlden är problemet kan man nog lösa det. Konstvärlden kan inte definieras exakt skriver du. Men det behöver man inte heller göra. Exakt var gränserna går spelar ingen större roll, bara vi kan identifiera den som en värld byggd på vissa uppfattningar, värderingar och praktiker. Det har skrivits en hel del i ämnet och klart är att man bör indela den i diverse subvärldar för att skapa bättre sammanhang. Vi har den internationella samtidskonstens konstvärld, modernismens, det klassiska akademimåleriet, de som specialiserar sig på grafik eller miniatyrer, särskilda ämnesgrupper (porträtt, djur osv). Jag tror inte det är något större problem att skapa tillräcklig ordning i vad som är konstvärlden.

  44. Lars skriver:

    Samuel: det du skriver om att benämna egenskaper. Här finns svårigheter när det handlar om sådant som är högst tvivelaktigt. När påven helgonförklarar någon skall det finnas vissa empiriska faktum, men bakom dessa finns Det Gudomliga som visar sig. Och där är det svårare att kunna tala om egenskaper. Konsten bygger på samma princip. Om man inte tror på den principen, vad handlar då konsten om? Ja, det blir praktikerna och traditionerna, men det som man föreställde sig fanns bakom är förmodligen bara hjärnspöken.

  45. Dorinel Marc skriver:

    Hej Lars!

    I din senaste kommentar till Samuel bekräftar du min teori att konsten funkar på samma principer som religionen. Nu börjar hända saker. Hoppas att vi kommer loss och hittar lösningar på hur man kan reformera konsten. Kanske sälja alla konstskatter och rädda miljontals människor från hungersnöd?
    Tack!

    Dorinel

  46. Petter Helje skriver:

    Lars, jag läser följande formulering: “Konstvärlden menar genomgående att fenomenet finns först, alltså att det finns konst som sedan begreppsliggörs.” Skiljer sig inte detta ganska ordentligt från vad du tidigare sagt? Enligt vad du nu säger är essentialismen alltså det som GENOMGÅENDE GÄLLER i konstvärlden!

  47. Lars skriver:

    Petter, det där med vad som gäller är intressant. Konstvärlden, åtminstone den del som tillhör den samtida, menar att den institutionella gäller. Men de håller sig samtidigt med den essentialistiska (inte minst genom att de accepterar konsthistorieskrivningen). Dubbel bokföring, hängslen och livrem, men så är det nog.

  48. Yngve Rådberg skriver:

    Hej i sandlådan! Får man vara med och leka lite igen?

    Lars. Det finns ingenting i institutionsteorin som utesluter förekomsten av essentialism. Det finns heller ingenting i en essentialistisk hållning som motsäger institutionsteorin. De två förklaringarna gäller på olika nivåer. Den förstnämnda är en beskrivning utifrån, den andra är ett konstteoretiskt premiss. Därför kan båda gälla samtidigt utan problem.

    Det är när man försöker använda institutionsteorin som konstteori som man får en bastard. Men problemet ligger då i användningen, inte i själva teorin. Om man använder instituionsteorin för att känna igen konst försvinner själva konsten – man ser bara mallen. Den som själv sitter på institutionell makt (från konstnär till stjärncurator) har i sitt dagliga urvalsarbete föga nytta av en institutionsteori.

    Jag hinner inte skriva mer för tillfället, men jag följer diskussionen med intresse.

    /Yngve

  49. Dorinel Marc skriver:

    Hej Yngve!

    Kul att du är tillbaka.
    Hoppas att Lars inte blir utbränd. Det är ganska långt till jullovet.

    Dorinel

  50. Lars skriver:

    Dorinel, den andliga sidan av konsten är romantikens bidrag och det höll sig in i modernismen och har väl inte helt släppt ännu. Men jag säger det igen: Konsten kan utan problem importera den andlighet den har behov av medan religionen tvingas medge att dess andlighet alltid finns på plats given av den Gud som inte kan förnekas.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.