Som man kan förvänta sig är det tämligen lugnt i den svenska konstens toppskikt. Sommaren har lagt sordin på konstvärldens aktiviteter:
1. Ann-Sofie Sidén (1) 447
2. Annika Larsson (2) 672
3. Henrik Håkansson (3) 739
4. Miriam Bäckström (4) 912
5. Clay Ketter (5) 953
6. Maria Friberg (7) 1132
7.Carl Michael von Hausswolff (6) 1152
8. Magnus Wallin (9) 1447
9. Tobias Bernstrup (13) 1465
10. Annika von Hausswolff (14) 1499
11. Maria Lindberg (8) 1535
12. Lars Nilsson (11) 1540
13. Matts Leiderstam (12) 1579
14. Jonas Dahlberg (10) 1601
15. Leif Elggren (15) 2075
En intressant fråga är hur tillförlitlig artfacts ranking är. Konstvärlden är som bekant konservativ och det finns åtskilliga som inte vill se konstnärerna rankade i en högstg plausibel ordning. Artfacts bygger på utställningar och det är samma system som konstnärerna själva använder när de vill framhäva sin kvalitet: cv är den givna måttstocken och artfacts är en förlängning av denna. Givetvis finns det ingen garanti för att framgångarna är hållbara i längden, men kvalitet just nu är för de flesta vad de kan hoppas på – i bästa fall. Och ju högre man lyckas placera sig desto lättare är det att hålla sig kvar eftersom nätverken växer i samma takt. Det som försvinner ur konsten är sådant som man gärna vill tänka sig ”egentlig kvalitet”, alltså något som är bra utan att åstadkomma utställningar. Men det är svårt att föreställa sig hur något sådant skulle fungera.
Henrik Håkansson ställer just nu ut i Boston.
Nu får du ge dig Dorinel. Jag har arbetat med teorierna om konstens uppkomst sedan slutet av 1970-talet. När jag doktorerade i saken 1987 var det en kuriositet, numera står den allt starkare. Det är inte bara du som klagar, det gör trots allt de flesta. Men det är inget skäl att jag skulle dra tillbaka mina synpunkter.
Hej Lars!
Jag ger mig inte. Och det hjälper inte att du hänvisar till doktorshatten.
Med vänliga hälsningar
Dorinel
Nejdå Dorinel, du behöver inte ge dig. Vi är säkert lika envisa. Din uppfattning om konstens utsträckning till tidens begynnelse är den konventionella. Så du har praktiskt taget hela konstvärlden på din sida.
Doktorshatten är inte mycket att hänvisa till. Det är inte svårt att få genom en avhandling, särskilt lätt är det om den säger så lite som möjligt. Jag fick slita många år för att övertyga min handledare. Han, Sven Sandström, skall ha heder av att acceptera mina resonemang.
Vilka räknas dit? Vilka av de preromantiska sköna konsterna kom att ingå i det moderna konstbegreppet? Ja, antagligen de som någorlunda stämde överens med sitt objekt, för att låna Petters (eller ursprungligen Kants) definition. Alltså de som lät sig inordnas under det estetiska betraktelsesättet.
Och den goda smaken, den flyttade allt med in i estetiken. Även om den där inte är huvudsak, så är det fortfarande oerhört viktigt att tycka rätt, att briljera med sin kvalificerade smak. Som du själv har påpekat råder en förunderlig samstämmighet om kvalitet i konstvärlden, om vilka konstnärer och diskurser som gäller. Inte tror väl du att den bara beror på konstverkens faktiska kvalitet? Eller på att alla är inlästa på filosofi och samhällsvetenskap och har gjort väl avvägda val av ståndpunkt utifrån fakta och sannolikhet.
Nå, slutligen och mest problematiskt, harmonins broslag och vägen mot det absoluta. Detta anser jag är något som i viss utsträckning lever vidare än idag, om än under ytan. När samtidskonsten sysselsätter sig med det fejkade, det efemära, det låga, det orena etc så ligger ju lockelsen i brottet mot den traditionella konventionen om äkthet, evighet, harmoni och renhet. Eller varför heter det numera intressant om bra konst istället för exempelvis skönt, om inte just för att det känns spännande att utmana eller överskrida de mentala gränsdragningarna. Man tar spjärn mot ursprungskontexten och lyckas på så sätt vältra den ett halvt varv vidare. Samtidigt vill man inte överge den helt, för vad fanns det då kvar att ta spjärn emot. Socialkritiken känns i sammanhanget snarast som en rörelse tillbaka mot harmoni (politisk korrekthet) och absolutism (ingrepp direkt i verkligheten).
/Yngve
Lars, du skriver till Alfred: ”Så enkelt är det inte om man tappar ut den andliga essensen ur konsten. Nu har man ändå inte gjort det riktigt eftersom konstvärlden håller sig med dubbel bokföring. Om man gjorde det, och det kan sägas att man trots allt gjort det, händer inget särskilt.” Och till Dorinel: ”Din uppfattning om konstens utsträckning till tidens begynnelse är den konventionella. Så du har praktiskt taget hela konstvärlden på din sida.”
Sen hittar jag följande formulering från 14 januari i år: ”Spörjer man någon rimligt vaken person i konstvärlden om vad som är konst får man svaret med hänvisning till den institutionella teorin (…) att något är konst när det kallas konst.”
Enligt vad jag får ut av de här tillsynes motstridiga formuleringarna så menar du att konstvärlden i sin helhet (och det är ju just helheten, inte de enskilda aktörernas åsikter, som är intressant ur ett institutionsteoretiskt perspektiv) faktiskt inte är ”rimligt vaken”. Hur kommer det sig då att du gång på gång, med en envishet som mer och mer liknar en åsnas, återkommer till samma grundtanke (här i en formulering från 18 januari): ”Är man villrådig ska man alltså vända sig till konstvärlden.”
Nej, Lars, ingen lär bli mindre villrådig av att vända sig till en konstvärld som inte ens kan sägas vara ”rimligt vaken”. Varför talar du inte ur skägget: ”Är man villrådig ska man alltså vända sig till mig.”
Yngve, Här får du det svårare. Det är självklart att man siktar på de som stämmer överens med objektet. Alltså det estetiska betraktelsesättet. Dit brukade man räkna fäktning och mekanik och många andra roliga saker. Kant ville ha med retoriken. Tänker man efter finns det knappast något som kan undkomma ”det estetiska betraktelsesättet”. Varför det blev en slutlig grupp av sköna konster får nog också tillräknas att de som valdes sågs som avbildande. Men det här är en komplicerad historia som får studeras ingående. Du är snabb här, Yngve, det du säger kräver åtskillig möda i historisk forskning.
Och sedan är du också snabb med ”Och den goda smaken, den flyttade allt med in i estetiken”. Den goda smaken finns också med i det mesta, men som du själv skriver det är inte längre saken. Samstämmighet ifråga om kvalitet i dagens konst betingas knappast av den goda smaken. Konsensus är något du finner inom alla verksamheter.
Harmonitanken i romantikens konst är inte politisk korrekthet utan en upplevelse av världens enhet, den som det skulle vara möjligt att uppfatta genom konsten.
Hej Lars
Om det vi har idag är konst pga traditionen hänger inte jag med, traditionen fanns ju där innan essensen även om den var splittrad, den är ju fortfarande splittrad förresten.
Hur ligger det till egentligen, det är inte essensen eller traditionen som gör konsten, utan det är essensens-tradition?
Sen har jag en fråga till, ursäkta min okunnighet: finns det inga andra försök till konst-definitioner än den ”essentiella” eller den institutionella som rönt framgångar?
Petter, ditt inlägg är vad jag kallar en ”äkta” Helje. Väl närläst och med krav på konsekvens. Jag menar dock att det här är ett enkelt fall. Konstvärlden som helhet är naturligtvis inte ”rimligt vaken”. Den är alldeles för stor för att man skall kunna ställa uppdateringskrav. Merparten av dess medlemmar har föga susning om vad som händer i samtiden.
Konstvärlden består av ett antal konstvärldar; jag har nog nämnt detta flera gånger. Internationell samtid, modernism, klassiskt figurmåleri, blomstermåleri, grafikintresserade osv. Det är förstås underförstått att när jag talar om att ”fråga konstvärlden” menar jag den som gäller för samtiden. Där är svaret om vad som är konst tämligen givet – och det gäller också delvis bland modernisterna. Men konstvärlden är en praxis och inte en teoretisk värld. Den vägande frågan är vad som gäller. Om man t ex vill veta om Neo Rauch är en kvalitetskonstnär kan man utnyttja artfacts som en konstvärldens röst och får då veta att han är 295:a i världen. Han är alltså uppenbarligen en som gäller. Men det går att finjustera uppfattningen och leta fram kritiska reservationer som rider på målerivågen, överskattad ytlighet etc. Detta rubbar inte hans yttre position, man kan inte argumentera bort hans framgångar i praxis, men det kan göra det möjligt att bedöma hållbarheten.
Alfred. Den tradition jag talar om är vad som utvecklas från Kant och romantiken. Den fanns som bekant inte tidigare.
Essentialismen är inte en teori utan många. Läs Niger Warburtons bok ”the Art Queston” så får du en rask orientering. Även den inst teorin kan delas upp, det första är väl Morris Weitz som försökte med Wittgensteins ”Family Resemblances”, vidare kan man skilja på Dickie och Danto. Men det går en skiljelinje mellan de två möjligheterna som inte kan bli mer än två: Antingen finns det konst i sig eller inte. Det är svårt att tänka sig en tredje möjlighet (även om nu konstvärlden valt bägge på en gång).
Jo, så har vi Thierry de Duve som tänker sig att konst inte är ett begrepp utan en idé. Jag tror inte mycket på det, ett lån från Kants estetik.
En ”äkta” Helje? Ha! Du håller minsann också stilen, Lars! Det verkar som om konstvärlden krymper i takt med att jag ställer kritiska frågor. Det är alltså underförstått att när du talar om att ”fråga konstvärlden” så menar du den som gäller för samtiden. Visst, men var det inte just ett övervägande antal av den internationella samtidskonstens aktörer som hyser motstridiga uppfattningar? Var det inte just i samtidskonsten som ”den dubbla bokföringen dominerar klart”?
Petter, jag får tacka för dina invändningar, vi har tydligen en lång väg till konsensus. Samtidskonstvärlden är inte precis liten och även om den har dubbel bokföring betyder det inte särskilt mycket. Du kan räkna med att svaret på vad konst är solklart kommer att handla om ett inst svar. Och att konsthistorien är intakt. Konstvärlden behöver inte redovisa några teoretiska argument av betydelse för en sådan uppfattning.
Det är jag som ska tacka, Lars. Jag tror jag har diskuterat mer med dig än med min teoriprofessor på Mejan under alla de år jag gick där. Men jag kanske får ge mig för tillfället. Det som jag tyckte var intressant här var att din egen uppfattning trots allt skiljer sig från merparten av den internationella samtidskonstens aktörers, om inte annat så för att du har ett mer renodlat institutionellt perspektiv. En sak som vi kanske kan vara överens om är att man inte med bibehållen intellektuell trovärdighet kan slå sig tillro med en medveten självmotsägelse. Ja, det är åtminstone min käpphäst. Yngve, Samuel, Alfred, Dorinel m.fl. – det är alltid lika kul att läsa era inlägg. Vi hörs!
P.
Jag kan inte låta bli att som avslutning bjuda på lite ”äkta” postmodernistisk pekoral, här i en utsökt variant av Fredrik Svensk:
”Vad som dock är viktigt i Fribergs partikulariserande är att det inte bara synliggör möjligheten för en undersökning, utan också för ett begär av objektet. Därmed inte sagt att partikulariseringen konstituerar begäret i sig, utan i det här fallet, dess riktning. Genom att fokusera på hur individualitet förutsätter en anpassning till normaliserade myter om styrka, trygghet och ursprunglig skillnad synliggörs också dess motsatser – svaghet, osäkerhet och tillfällig skillnad. Det är först då vi kan se att något intressant händer när undersökningen och kritiken sätts in i relation till frågan om begäret. För vad alla dessa praktiker förutsätter är en gräns mellan Friberg och sitt intresseområde, män. Gränsen möjliggör i det här avseendet att begäret riktas mot män och utan det förefaller utställningen lealös. Kritiken och undersökningen får nu liv, och kan inte reduceras ner till förkläde för begäret. Friberg tycks ju gilla killar som anpassar sig. Därmed blottas ett stort problem, rörande begärets relation till kritikens och undersökningens förutsättningar, som långt överskrider Fribergs projekt. Avgör själv om hon är patriarkatets medbrottsling eller inte.”
Hej Petter. Ett utmärkt exempel. Jag hoppas att det är en relativt gammal text för Svensk kan nog om han vill och anstränger sig – alltså ge sig ur den förfärliga soppan från postmodernismens tidevarv. Det finns ännu värre. I mina annekteringar av konstkritiker kunde jag inte låta bli att avnjuta Martinez. Den finns i konstkritikerprojektet.
kul