Del 143:Svendsen och det institutionella

Lars Fr. H. Svendsen försöker förgäves finna en definition för filosofi i sin bok ”Vad är filosofi?”. Han gör ett försök med den institutionella teorin:

”Det kan vara frestande att gripa efter en variant av det institutionella konstbegrepp som återfinns i konstvetenskapen. En sådan teori om konsten har utvecklats av Arthur Danto och George Dickie och går i stora drag up på att konst är det som produceras av människor och tillskrivs status som konstverk som agerar å vissa konstinstitutioners vägnar. Överfört till filosofin skulle ett verk vara filosofiskt om det betraktas som filosofiskt av personer knutna till filosofiska institutioner som ger dem mandat att bestämma att något ska anses vara filosofi. I så fall borde jag, i kraft av att vara anställd forskare på en filosofisk institution vid ett universitet, kunna förklara vad som helst vara filosofi.”

Svendsen tycker inte att teorin är tillfredsställande: ”Det förefaller alltför godtyckligt att något skall anses vara filosofi bara för att någon säger att det är det. Vi måste kunna ange skäl till varför. Då blir frågan vilka dessa skäl kan vara.”

Det finns några olikheter mellan filosofi och konst. Filosofi är starkt knutet till formella institutioner och framträder huvudsakligen genom att filosoferna skriver artiklar i speciella tidskrifter eller publicerar böcker som sorteras under ”filosofi”. För att den verksamheten skall kännas igen som filosofi behövs ytterst sällan några skäl. Artiklarna och böckerna följer upp sådant som skrivits tidigare och liknar därför det man kan förvänta sig. Frågor som uppstår handlar om huruvida artikeln eller boken ger uttryck för ”god” filosofi, inte om det kan klassificeras som sådan.

Om Svendsen skulle pröva med något verkligt avvikande som

broom_street.jpg

en kvast, kan man förstå att han måste argumentera för synnerliga skäl. Men möjligheten för att kvasten skulle hamna i filosofihistorien är inte stor och ännu mindre är möjligheten att Svendsen skulle försöka sig på något sådant.

Den makt som en institutionsföreträdare har när det handlar om att göra något till filosofi är i praktiken starkt begränsad. Liksom i konsten.

Svårigheterna att hantera problem med den institutionella teorin hänger samman med att den stannat vid ett utkast. Det är inte lätt att avgöra vad som skall gälla. Om vi exempelvis tar det problem som Svendsen för fram, alltså att en enda person anser något vara filosofi (eller konst för den delen) kan detta mycket väl gå för sig förutsatt att denna person på något sätt kan representera filosofi- resp. konstvärlden. Anser Svendsen att en kvast är filosofi är han en dålig representant som uppenbarligen missförstått filosofin. Om han däremot skriver en artikel om ”The Problem of Scientific Realism” skulle allt vara i sin ordning (vi får anta att innehållet går i samma stil som titeln).

Och det går nog för sig att definiera filosofin med den institutionella teorin. En tillämpning av teorin skulle ge goda resultat angående vad som är filosofi för närvarande och dessutom för avsevärd tid bakåt. Förmodligen finns det svårigheter att komma fram till en startpunkt. I konsten är det betydligt enklare eftersom estetiken har sin Kant som grundare av konsttänkandet. Det är möjligt att man kunde använda Kant även som grundare av filosofin, men i den frågan är jag inte sakkunnig.

Det här inlägget postades i Kommentarer nästan varje dag, konstteori. Bokmärk permalänken.

90 svar på Del 143:Svendsen och det institutionella

  1. Petter Helje skriver:

    Hej, Lars!
    Du påstår att Svendsen ”uppenbarligen missförstått filosofin” om han anser att en kvast är filosofi. Det kan ju låta nog så självklart, men om vi som hypotes antar att institutionsteorin faktiskt är sann med avseende på filosofin, vem skulle då ha makt att göra filosofi av en sopkvast om inte en institutionsföreträdare? Och vad blir i så fall ditt utspel annat än en del i den maktkamp som avgör om han de facto lyckas med det eller inte? Antag nu att Svendsen slår sig ihop med ett antal filosofer på toppnivå som i sin tur genom intensivt nätverkande lyckas få kvasten accepterad som filosofi, vem är det hux flux då som ”uppenbarligen missförstått filosofin” och som är en dålig representant för den, om inte du själv? Om institutionsteorin är sann med avseende på filosofin hänger ju allt på hur Svendsen utnyttjar sina kontakter i filosofivärlden, och för att kunna avfärda honom som en dålig representant för filosofin måste du veta hur skicklig eller lyckosam han är i det hänseendet. Ditt resonemang vilar alltså på den outtalade premissen att institutionsteorin inte bara inte ”gäller” utan också att den inte är sann! Ändå kommer du till slutsatsen att ”det nog går för sig att definiera filosofin med den institutionella teorin”. Det är uppenbarligen svårare att göra filosofi av en kvast än att göra en filosof av en kratta.
    P.

  2. Lars skriver:

    Allting är möjligt fast somligt är föga sannolikt. Hur som helst får vi utgå ifrån att om man företräder institutionen filosofi kommer man att följa de regler som gäller. Om någon menar att man radikalt skall ändra uppfattningen om vad som är filosofi hamnar man i ett annat läge. Om några trovärdiga företrädare slår sig samman för att göra en kvast till filosofi är ju frågan varför de gör det. Det kan vara så att de vill lura institutionen, alltså att de inte är seriösa angående sitt påstående om att en kvast är filosofi. Och man kan nog tänka sig att de måste dra fram extraordinära argument för att få med sig filosofivärlden på kvasten. Men låt oss för all del tänka hypotetiskt: Filosofivärlden går med på det. Då kan de listiga filsoferna framträda och säga: ”Haha vi lurade er!” Och då blir det antingen så att de som accepterat får stå där med skammen (och kvasten åker ut igen) eller så tror man dem inte utan menar att det faktiskt är filosofi. Och vips så är kvasten inne i filosofin.

    Men som sagt, detta är alltför hypotetiskt. Om någon skulle vilja pröva institutionens kraft gör man naturligtvis det med något som åtminstone liknar filosofi och är skrivet på ett sådant sätt att det inte blir alltför parodiskt. Sådant har skett.

    Institutionsteorin kan ha problem med vad som rimligtvis är sant. Det är både möjligt och inte ovanligt att osanna historier uppfattas som sanna och därför blir gällande. Trots att man kan visa att de är osanna.

  3. Fred Andersson skriver:

    Hej! Som vanligt en intressant artikel. Klart att jag inte kan låta bli att kommentera här också, och kritisera. Jag har ibland gjort reflektionen att institutionsteorin fungerar utmärkt så länge den appliceras på konstvärlden enbart, men så snart man försöker överföra den till andra fält haltar den. Antagligen har detta att göra med förhållandet mellan institutioner och färdigheter. OK för att vi utifrån en institutionell synvinkel frågar oss hur synen på filosofin som fält har varierat genom olika tider och olika miljöer. En sådan granskning är möjlig, till och med nödvändig. Här kan vi till exempel se ett ideologiskt betingat avfärdande av viss filosofi som blott och bart ”skönlitteratur” i vissa miljöer.

    Men skulle institutionsteorin kunna ”definiera filosofin”? Nej, knappast. För filosofin som fält är knutet till tänkandet som färdighet: ordet ”filosofi” betyder ju kärlek till vishet. Litteraturen som fält är knutet till sina färdigheter, musiken som fält till sina. Det verkar bara vara i konsten som vi fått ett fält där det inte kan färväntas några särskilda färdigheter. Att vår debatt finns och att den hela tiden fortsätter beror på denna unika status hos konstfältet: att den ställer frågan om relationen mellan autonomi och avhängighet på sin spets.

  4. Lars skriver:

    Det är knappast något argument att säga att ”filosofi” betyder ”kärlek till vishet”. ”Konst” betyder ”sådant som gjorts med teknik” och det hjälper föga. Snarare handlar det om hur filosofivärlden vill definiera sig själv.

    I princip är ingen konstart (fine arts) beroende av teknik. Såväl litteraturen som musiken har visat detta framför allt under experimentåren på 60-talet – och vi har ju John Cage i musiken. I praktiken är det dock som du säger att bildkonsten blivit ett särskilt fält för konst i allmänhet.

  5. Petter Helje skriver:

    Jag förstår inte hur någon människa kan känna sig det minsta upplyst av påståendet att X är det vi kallar för X, oavsett vad vi ersätter detta X med. Att kalla det för en teori (om så bara ”en torso”) eller ens en definition, är ju hur fånigt som helst. Men poängen kanske inte är att upplysa?

  6. Lars skriver:

    Det tror jag är ganska enkelt att förklara. Dess indirekta påstående är att det inte finns någon gemenskap egenskap för alla konstverk utom konstvärldens utnämning. Den gängse uppfattningen om konst är en helt annan, alltså att konst är något som kan urskiljas och specificeras genom andra egenskaper än konstvärldens utnämning. Teorins torsokaraktär är framför allt att den inte följer upp detta spår. Konstvärlden utnämner inte bara ett och annat konstverk utan skapar även konstens traditionella egenskaper (högdiskurs, förnyelse, särskild estetik etc). Upplysningen består sålunda i att konsten är en social konstruktion och att detta har omfattande konsekvenser. Konsthistorien är också ett utnämningsbeslut, därtill retroaktivt utfört. Fortfarande är den allmänna åsikten i konstvärlden att konsten på samma gång skall uppfattas genom den institutionella teorin och enligt en mera traditionell essentialism.

    Det finns åtskilligt att hämta från teorin.

  7. Mimi skriver:

    Hallå igen!

    Istället för att spela smart, föredrar jag att spela dum!

    Och jag, mitt dumma jag, går inte med på att ”konstvärldens utnämning” ska bestämma vad som är konst. Det ska var och en göra. Ergo jag. Hur skulle det annars se ut, om alla väntade på att någon annan ska bestämma?

    mimi

  8. Lars skriver:

    Kära mimi, konstvärldens utnämning är en gemensam uppfattning om vad som är konst, alltså sådant som konstnärer gör och ställer ut. Oenigheten i den frågan är ytterst liten. Vad du nog syftar på är en annan fråga, nämligen vad som är bra konst eller ej. Även här är man långtgående överens, men ingen förnekar någon att ha en annan uppfattning. Å andra sidan är det inte heller någon som bryr sig om enskilda synpunkter. Det är alltid något som gäller. Och det kan du inte heller neka till…

  9. Mimi skriver:

    Käre Lars, jag blandar ihop saker. Det är meningen. För det är samma sak. Konst kan inte bli konst utan att först vara bra.

    Att ”man” är överens håller jag inte med om. Jag känner en konsthandlare som inte ger ett ruttet lingon för samtidskonstens ikoner. Han föredrar oljemålningar med marinmotiv. Det här, det är riktig konst, säjer han. Jag håller inte alls med honom.

    Alla bryr sig om en enskild synpunkt – sin egen. Säkert några andras också. Kompisars, lärares, någon kritiker kanske vad vet jag. Men det är nog inte så många som kollar på en lista för att se vad de gillar. Utom du förstås, du gör ingen skillnad på gillar och gillas.

    mimi

  10. Lars skriver:

    Menar du att det inte finns dålig konst? En rätt underlig tanke.

    Du vill inte tänka dig att ”man” är överens. Det område som jag särskilt intresserar mig för är samtidskonsten. Och som du nog vet är visar den sig inte minst på alla biennaler. Studerar man dessa finner man snart att några konstnärer är mer framträdande än andra. Ta t ex Olafur Eliasson, Pipilotti Rist och Douglas Gordon. Det är inte annat än att konstatera att konstvärlden är överens om att dessa konstnärer är speciellt bra konstnärer. Även om du och jag personligen inte skulle gilla dem, får vi ändå erkänna att det förhåller sig så.

  11. Mimi skriver:

    Nej, det finns inte dålig konst. Det som utger sig för att vara konst, men är dåligt är helt och enkelt inte konst. Och om inte alla vore så otroligt överens om allting kanske det kunde vara lite mer diskussion och engegemang i konstvärlden och inte denna fisljumma låt gå attityd. Folk borde tycka mer själva och inte alltid låta andra bestämma över sina huvuden. Vilken otrolig uppgivenhet: Nästan alla andra tycker att Douglas Gordon är bra, så då måste väl jag också tycka det även om jag inte fattar nånting. Vilken helt astråkig, feg och menlös inställning! Inte undra på att konsten verkar lite ljummen nuförtiden.

    mimi

  12. Fred Andersson skriver:

    Ja, ett stort problem med institutionsteorin är att den cementerar konstvärldens konformism. Det är grundskälet till att jag själv inte kan acceptera den som sista ordet. Men man får inte heller glömma att konstvärlden blivit det fält som genom sin öppenhet gjort institutionsteorin gångbar och möjlig. Vad än Lars har att säga om litteratur och musik som kan vara vad som helst (en bok som inte går att öppna till exempel, eller inte stänga, som ett av hans egna tidigare verk) så skulle ändå institutionsteorin bara kunna uppstå i konstvärlden.

  13. Petter Helje skriver:

    Konstens öppenhet ja… Den kan ju också utnyttjas av dem som bara är ute efter att skaffa sig makt och göra karriär. Och vilken teori passar den maktlystne bättre än den som går ut på att det inte existerar något annat än maktkamp och karriärism i konstens värld, att det bästa man kan göra är att bejaka detta genom att antingen slicka ett antal noga utvalda rövar eller låta sig själv slickas. Konstigt att inte fler mår illa…

  14. Fred Andersson skriver:

    Så är det.

  15. Petter Helje skriver:

    Är det?

  16. Lars skriver:

    mimi, om nu någon menar att något som du säger inte är konst är det för denne? Har du en så fullständigt egocentrisk attityd att du inte kan se något ur en annans synvinkel?

  17. Lars skriver:

    Petter, nu får du öppna dörren till verkligheten. Konsten är inte värre än andra områden. Överallt handlar det om att slå sig fram. Den institutionella teorin har sin styrka i att den kan beskriva konsten bättre än någon annan teori. Att man skulle avstå från den för att den kan förleda ungdomen menar du väl inte.

    För övrigt är konsten inte alls lika intressant för karriärister som många andra fält. Man blir inte konstnär för att göra sig en hacka. Tvärtom är det upplagt att misslyckas eftersom ekonomin är usel och för att det inte finns plats för särskilt många.

    Om man mår illa av att se att många konstnärerna arbetar med att positionera sig, har man alltid trösten att framgångarna nästan alltid är temporära. Nästan allt av det vi har omkring oss kommer snart att glömmas bort och försvinna.

  18. Lars skriver:

    Fred, Dickies institutionella teori är en generell teori och omfattar alla konstarterna.

  19. Mimi skriver:

    Jo, Lars, jag vill gärna lära mig se ur andras synvinklar. Men hur ska det gå till? Om det t ex låter så här:

    -Varför är Douglas Gordon så bra egentligen?

    -Därför att han anses vara bra.

    -Men varför anses han vara så bra?

    -Därför att det förhåller sej så!

    Det blir inte direkt lättare för mig att förstå någon annans synvinkel med en sån förklaring.

    mimi

  20. Petter Helje skriver:

    Lars!
    Låt mig påminna dig om vad du själv skrev i brevväxlingen du och jag hade i vintras: ”Det går alltså att snitta upp verklighet till verkligheter. Och hur ska man kunna fastställa något som helst? (…) När du skriver om verklighet är detta då något som ska tas som verkligt?” Och längre fram: ”Du vill tänka dig att det finns en okomplicerad verklighet som vi alla är (eller enligt dig måste vara) överens om. Jag menar att det är en dålig beskrivning av hur världen fungerar. (…) Vem menar du ska bestämma vad som är verklighet? Du?” Och vidare: ”Att komma överens om att det finns en verklighet. Jodu, det har man arbetat med sen 1700-talet. Russell trodde han var nära med Principia Matematica, men det förstörde Wittgenstein. Ingen dager synes än och så lär det förbli.” Ett halvår senare ber du mig alltså att ”öppna dörren till verkligheten”!

  21. Petter Helje skriver:

    Om det är som du säger, att det inte finns någon verklighet utan bara ”verkligheter”, blir den oundvikliga följdfrågan: Vilken verklighet är det du vill att jag ska öppna dörren till? Inte menar du väl den okomplicerade verklighet som vi alla är eller måste vara överens om? (Vi har ju tragglat det här förut, men det är alltid lika skojigt!)

  22. David 27 Malmoe skriver:

    Petter, jag föreslår lite Fenomenologi-klassiker-läsning och sen lite LSD på det och sen lite mer fenomenologi osv……och kom tillbaka hit sen å berätta!!!

  23. Lars skriver:

    Petter! Jodå det finns många FILOSOFISKT MÖJLIGA VERKLIGHETER. Men så har vi den verklighet som är ofrånkomlig från en pragmatisk synpunkt. Man känner lätt igen den. Det är där man betalar sina räkningar och där möter man ibland kronofogdar. Dessa företeelser är fullständigt resistenta mot filosofiska frågeställningar om möjliga verkligheter. Det uppstår sällan några problem om vad det handlar om.

  24. Lars skriver:

    mimi, så enkelt är det naturligtvis inte. Konstvärlden lägger verkligen ut texten när det gäller att motivera varför Gordon är bra. Det finns hur många texter som helst att läsa om det. Om man överblickar Gordons verksamhet med filmarbeten, videoinstallationer och andra installationer kan man utan vidare gå med på att det finns en intressant substans i det han gör.

  25. Petter Helje skriver:

    Men hallå där! Jag vet inte hur det är med David och Ann-Britt Serstam, men då lever ju åtminstone du och jag i samma verklighet, och vad du gjorde ett sånt nummer av i vintras kan vi helt enkelt bortse ifrån ur ett pragmatiskt perspektiv. (Jag har visserligen aldrig träffat någon kronofogde men jag är övertygad om att de finns, därför betalar jag alltid mina räkningar.) När vi nu kommit överens om det kan vi börja närma oss frågan om hur denna verklighet är beskaffat. Jag har en bekant, en konstnär, som är oerhört socialt begåvad. Hon är samarbetsvillig och ambitiös, alla tycker om henne. Hon är dessutom påläst, slukar både Agemben och Ranciére med hull och hår. Tyvärr börjar hon bli en aning desillusionerad. Hon har nämligen fått för att hennes sociala kompetens och idoga nätverkande (hon har, för att uttrycka det lite mustigt, ägnat avsevärd tid åt att slicka ett antal noga utvalda rövar) på något sätt skulle garantera henne framgång i konstvärlden, medan det i praktiken ingalunda förhåller sig så.

  26. Petter Helje skriver:

    Strider inte dessa empiriska iaktagelser mot den institutionella konstteorin i din tappning?

  27. Lars skriver:

    Petter: Frågan om ”hur denna verklighet är beskaffad” är inte en fråga som finns i den verkligheten. Jag försäkrar dig att kronofogdarna inte är intresserade av sådana resonemang.

    Angående din väninnan må hon antingen ha omgivit sig med dåliga rådgivare eller vara komplett omöjlig. Det krävs alltid en strategi för att föra fram sina förtjänster. Hon bör betänka satsen: Hur man gör sig intressant.

    Om du menar att de empiriska iakttagelserna strider mot den inst teorin är jag synnerligen intresserad av att veta på vilket sätt.

  28. Petter Helje skriver:

    De empiriska iakttagelser min bekanting har gjort är att det inte alltid spelar någon roll hur socialt kompetent man är och hur mycket man arbetar med att positionera sig i konstvärlden. I slutändan är de gallerister och de kuratorer hon får på kroken bara intresserade av om hon har lyckats åstadkomma något av värde i ateljén. Det strider väl mot institutionsteorin om något. Och hon är inte alls komplett omöjlig. Som jag sa är hon både påläst och trevlig, såvitt jag kan bedöma dessutom intelligent. Möjligen är hon lite för rastlös i ateljén, men det kan jag egentligen inte uttala mig om, det är bara en hypotes. Som en av hennes rådgivare kan man betrakta dig, eftersom hon har läst dina böcker.

    Ska jag förstå dig så att frågan om ”hur denna verklighet är beskaffad” inte är en fråga som finns i DEN verkligheten, utan i EN ANNAN verklighet? Jag försäkrar dig att merparten av alla gallerister och kuratorer inte heller är intresserade av sådana resonemang.

  29. Mimi skriver:

    Då tar vi det en gång till då. Varför är Douglas Gordon så bra egentligen?

    1: Det finns jättemånga texter som säger det (”att det finns en intressant substans i det han gör”).
    2: Om man tittar efter ser man att det är sant.

    Men vad nu, jag trodde du förut försökte säga att det räcker med det första ledet. Nu verkar det som vi är överens om att båda behövs för att man ska kunna vara säker.

    Menar du det, så OK, då har jag inget att invända. Först kollar man vad andra tycker, sen kollar man själv. Precis så brukar jag också göra.

    Men finns det ingen substans där som intresserar mig, vill jag inte så gärna gå med på att det ändå är bra konst. Att det har intresserat nån annan har jag ju inte så stor glädje av när jag står där och gäspar.

    mimi

  30. Petter Helje skriver:

    Mimi och Fred och jag verkar ha hakat upp oss på samma sak. Det fattas liksom nånting här!

  31. Lars skriver:

    Petter ”Ska jag förstå dig så att frågan om “hur denna verklighet är beskaffad” inte är en fråga som finns i DEN verkligheten, utan i EN ANNAN verklighet? Jag försäkrar dig att merparten av alla gallerister och kuratorer inte heller är intresserade av sådana resonemang.” – skriver du. Ja, varje värld har sina språkspel och den pragmatiska vardagsvärlden hanterar vanligtvis inte frågor som hör hemma i filosofin. Gallerister och curatorer hör hemma i konstvärlden men inte nödvändigtvis i den del av konstvärlden som utgör dess teoretiska sida. Konstvärlden är visserligen ett högdiskursfält men det betyder inte att du kan förvänta dig att finna ett överväldigande antal välorienterade teoretiker bland dess medlemmar.

  32. Lars skriver:

    Ja mimi, du tänker dig att det är så enkelt att lösa problemet med relationen diskurs och sinnesintryck genom att titta efter om det stämmer. Saken är att det inte finns någon förbindelse; den upprättas genom traditioner och retoriska grepp. En bra text är en förförelse; dessutom hänvisar den till diskursernas värld (”Foucault och Deleuze skriver etc”). Den som inte känner till alla dessa resonemangslabyrinter har naturligtvis svårt att hänga med. Och det är självfallet inte särskilt bra att hävda att något är dåligt därför att man inte känner till det.

    Och så är det så att mera framträdande konstnärer har fått sina profiler väl tillslipade, förbindelsen mellan diskurs och det de gör är väl konstruerat. Och de flesta tycks tro att det finns en förbindelse, att det som du skriver ”att man tittar efter att det är sant”. Det finns ingen anledning att tro att det är sant, men det kan gå bra ändå.

  33. Lars skriver:

    Petter: ”I slutändan är de gallerister och de kuratorer hon får på kroken bara intresserade av om hon har lyckats åstadkomma något av värde i ateljén. Det strider väl mot institutionsteorin om något.”

    Jag förstår inte hur detta skulle strida mot inst teorin. Det är klart att gallerister och curatorer är intresserade av vad hon gör, vilket värde det har. Men det är precis det hon skall klara på en kafferast, svårare är det inte. Att hon har läst Agamben och Rancière är mest bortkastad tid. En konstnär har inte tid med sådana småsaker, teoretikerna lär man sig i enkla sammanfattningar.

    Uppenbarligen behöver hon personlig rådgivning. Jag kan bistå och kan direkt förklara att fallet bör vara enkelt eftersom jag litar på det du säger om social kompetens och ”inte omöjlig”.

  34. Mimi skriver:

    Du fnattar fram och tillbaks, Lars , och håller inte reda på var du var nyss. Det var inte jag som sa ”att det är enkelt att lösa problemet med relationen diskurs och sinnesintryck genom att titta efter om det stämmer” Mitt svar var en sammanfattning av vad du skrev tidigare: ”Om man överblickar Gordons verksamhet med filmarbeten, videoinstallationer och andra installationer kan man utan vidare gå med på att det finns en intressant substans i det han gör.” Du överblickar och jag tittar efter, det klingar olika, men det är samma sak.

    Men plötsligt behöver vi visst inte den där överblicken längre. Det finns ingen förbindelse, så det är ingen mening med att titta efter själv. Vi kan utan vidare gå med på precis vad som helst bara det står i en text. Utan att ha sett en enda sekund av Gordons filmer! ”Konstvärlden lägger verkligen ut texten när det gäller att motivera varför Gordon är bra.” Jodå. Men det behöver vi ju inte alls bry oss om, eftersom ”det finns ingen anledning att tro att det är sant”

    Alltså. Då är vi tillbaks vid den första förklaringen av Gordons storhet: Att han är bra därför att han anses vara bra. Det var visst så enkelt trots allt!

    Men fortfarande förstår jag inte vad det ska vara för mening med att försöka ”se ur någon annans synvinkel” (XVI) när det inte finns något att se? Då finns det ju ingen anledning för någon att titta efter, eller för mig att lyssna på någon som påstår sig ha sett något.

    Och den där substansen? (…det finns en intressant substans i det han gör.) Finns den eller finns den inte?

    Det är frågan.

    mimi

  35. Mimi skriver:

    Alltså, missförstå mig inte nu, jag håller med om att han är bra därför att han anses vara bra. Bara det också anses av mig.

    mimi

  36. Mimi skriver:

    Visst. Vi säger att det inte finns någon förbindelse mellan text och bild. Men vad betyder det i så fall? Att bilden saknar substans, eller texten, eller båda?

    mimi

  37. Alfred Boman skriver:

    Mimi:

    ”Att bilden saknar substans, eller texten, eller båda?”

    Det är väl lite just det som är konstens yttersta paradox. Det finns helt enkelt ingen substans, det är en upphöjd frizon för meningslöshet av olika form…..och just därför ganska intressant.

  38. Lars skriver:

    mimi, Alfred siktar rätt. Eftersom ett konstnärligt värde är något som man eventuellt tror finns, får konstvärlden komma överens om vad man skall kalla för konstnärligt värde. Men det går aldrig att få tag på. Konstbetraktarna kan känna sig övertygade men kan aldrig förklara vad det är. Som Guds närvaro. Cindy Shermans Film stills handlar enligt de etablerade diskurserna om ett postfeministiskt genusperspektiv. Cindy själv vill inte gå med på det men det bryr sig ingen om. Men det är naturligtvis inte det som ger hennes projekt kvalitet. Det är något annat, det ovanliga infallet eller hur man vill beskriva det. Men den nu fastlåsta diskursen fångar betraktarens intresse och gör en bestämd läsning möjlig. Och den fungerar som bekant mycket väl.

  39. Lars skriver:

    mimi, detta med Gordon. Nej man behöver inte bry sig om den substans som konstvärlden har skapat kring Gordon. Men det gör man. Inte alla naturligtvis, men de flesta gör det. Och det är bra konstruerat. Gordon, liksom många andra konstnärer, är påhittig och levererar oväntade uppslag vilka han själv och framför allt andra har bearbetat i diskursiv form. Och det är där man går in och tar ställning. Klart att en helt oinsatt person kan säga att han inte finner något som helst intressant i detta, men då har han inte fått med sig hela historien. Och det brukar vara så att om man berättar hela historien skapar man intresse – pedagogik kallas det.

    Om man trots allt inte finner Gordon värd något, kan man ändå förstå att andra kan fängslas av hela Gordonpaketet. I och för sig finns det ingen substans i sig. All substans har skapat, konstruerats. Men det spelar inte så stor roll. Jultomten är som bekant en konstruktion av Coca Cola. Men den fungerar väl ändå.

  40. Petter Helje skriver:

    Lars!
    Är det något jag inte förväntar mig att finna i konstvärlden så är det ett överväldigande antal välorienterade teoretiker. Det är märkligt att det är så få som överhuvudtaget är intresserade av att diskutera de här frågorna. Ännu märkligare är det att jag ska behöva påminna en professor i konstteori om att det finns andra vägar och handlingssätt (i konsten eller i vilken ”värld” som helst) än den rena opportunismen och pragmatismen.

    Alfred!
    Du siktar nog rätt, precis som Lars säger, men du träffar fel (också i likhet med Lars). En paradox som åtminstone omsluter den du nämnde – även om den kanske inte är ”den yttersta” – är att konsten är en frizon för BÅDE meningslöshet och meningsfullhet i olika former, och just DÄRFÖR ganska intressant.

  41. Petter Helje skriver:

    ”Det är något annat, det ovanliga infallet eller hur men vill beskriva det.” – Här glimtar det till, Lars!

  42. Mimi skriver:

    Lars. Jag har läst igenom den här diskussionen från början. Nu undrar jag: Är du förvirrad? Eller vill du bara förvirra mej? Det är så många oväntade sidbyten. Jag hänger knappt med.

    I mitt första inlägg säger jag att jag inte kan veta om Douglas Gordon är bra förrän jag sett hans filmer. Då säger du att det är ovidkommande om jag har sett dom eller ej. Dom är bra därför att ”konstvärlden” säger så.

    Sen när jag tycker det verkar menlöst att låta andra bestämma vad man ska tycka om hans filmer, då får jag höra att jag är egocentrisk och inte kan se filmerna ur någon annans synvinkel.

    Redan nu börjar det trassla till sig, men snart blir det ännu värre.

    Sen undrar jag hur jag nånsin ska kunna förstå varför Gordon är så bra med hjälp av förklaringen ”han är bra därför att han anses bra?” Då kommer plötsligt SUBSTANSEN in från vänster! Här blir det verkligt förvirrande. Experterna har skrivit jättemycket om varför Gordon är så bra och om man ser hans filmer ”kan man utan vidare gå med på att det finns en intressant substans i det han gör”. Dvs att dom har rätt. Det var ju precis det jag började med att säga! Om man ser hans filmer märker man om man tycker att dom är intressanta. Och man märker om man tycker att det som har skrivits om dom stämmer.

    OK, säger jag. Då är vi visst överens.

    Men nähä! Plötsligt vill du inte alls kännas vid vad du nyss skrev. Istället är vi tillbaks där vi började. Det finns ingen förbindelse mellan diskurs och sinnesintryck, skriver du nu. ”De flesta tycks tro att det finns en förbindelse”. Ja du Lars, det trodde du tydligen själv tills alldeles nyss.

    Sen påpekar jag att det verkar helt onödigt att bry sej om vad som vad som skrivits om Gordons filmer, om det inte finns någon förbindelse mellan Gordons filmer och det som skrivits om dom. Och då kommer en till kullerbytta. Nu får jag veta att det som gör Cindy Shermans bilder bra INTE är dom etablerade diskurserna. Det är nåt annat, ”det ovanliga infallet”. Och sen värsta plattityden: ”All substans har skapats”. Ja, hur skulle den annars ha kommit dit?

    Alltså. Sammanfattning:
    Douglas Gordons filmer är bra därför att dom sägs vara bra. Men det finns ingen förbindelse mellan filmerna och det som sägs om dom.

    Dom är bra därför att det finns en intressant substans i dem. Något man kan läsa om i massor av texter.

    Dom är bra, inte pga vad som sägs om dom, utan därför att de är ovanliga infall, eller hur man nu vill beskriva det.

    Total förvirring. Men det är inte slut än: ”Och det är där man går in och tar ställning.” Vad menar du? SKA man ta ställning? Ska JAG ta ställning? Nu går det snart en propp.

    Ja, det är där man går in och tar ställning. Det är ju exakt det jag har sagt hela tiden!

    mimi

  43. Petter Helje skriver:

    Klockrent, Mimi! Lars Vilks är en charlatan. Vad han sysslar med är intellektuella taskspelarkonster, ingenting annat. Otroligt att han och hans gelikar har lyckats lura halva den svenska konsteliten med sina tricks!

  44. Lars skriver:

    Petter: Det oväntade infallet, det överraskande icke-diskursiva, tja, om du tycker att det glimtar till är det nog för att du önskar mer än du får. Hela världen är full av sådant. En ytterst liten del av det blir diskurslagd och blir då märkvärdig.

  45. Lars skriver:

    mimi, jag tror nog att jag har ordning på mina utläggningar. Däremot är det mycket att hålla isär och i denna kortform är det lätt att blanda samman beskrivningar av vad som gäller, vad som anbelangar det subjektiva ställningstagandet och vad som kan möjligen ha en längre hållbarhet.

    Jag skall försöka en gång till.

    Gordon är bra därför att konstvärlden på ett otvetydigt sätt har tagit ställning till det. Det är något som gäller och för att konstatera det behöver man inte bry sig om vad han faktiskt gör eller vad man menar att han gör.

    Sedan kan man vara intresserad av varför konstvärlden menar att han är bra. Det finns massvis med material i texter och recensioner; med dessa kan man dra fram huvudlinjerna i det som konstvärlden menar är hans kvaliteter.

    Vi kan sedan gå vidare och fundera över om han har förutsättningar för att hålla längre än de flesta andra. Finns det tillräckligt mycket profil i det han gör? Alltså, har han gjort saker som är ovanliga och mer överraskande än ordinära ovanliga saker och ordinära överraskningar. Och hur mycket av det han gör kommer från diskursbildningarna? Är de tillräckligt bra? – Klart att allt detta är spekulativt, vi vet inte hur det blir, men det går att analysera fram rätt goda prognoser eftersom grovsorteringen av konstnärer inte är alltför svår: många liknar varandra för mycket eller är alltför beroende av förebilder – eller hänger sig för mycket på ämnen som just nu varit aktuella en längre tid.

    När jag har talat om substans menar jag sådant som är tillräckligt starkt för att avvika från standardprodukterna. Och som jag flera gånger har påpekat är det fråga om konstruerad substans, självfallet finns det inte någon substans som skulle vara ”konst-i-sig”.

    I alla dessa frågor kan man ta ställning utan att det handlar om personligt tyckande utan om ett försök att beskriva hur Gordon uppfattas och hur han möjligen kommer att uppfattas längre fram.

    Sedan har vi subjektiva synpunkter. Det går utmärkt att tycka vad man vill. Och det bör dessutom vara ganska lätt att förstå att även andra kan göra det. Om du tycker att något inte är konst därför att det inte är bra och någon annan tycker tvärtom borde det inte vara omöjligt att du kan inse att det finns andra synpunkter än din egen.

    Så har vi då besserwisseraspekten: Att någon anser sig veta vad som är egentlig kvalitet. ”Det jag anser vara bra konst är bra konst, alla andra har fel.”

  46. Lars skriver:

    mimi

    ”Nu får jag veta att det som gör Cindy Shermans bilder bra INTE är dom etablerade diskurserna. Det är nåt annat, ”det ovanliga infallet”. Och sen värsta plattityden: ”All substans har skapats”.

    Nej, så enkelt kan det inte vara att det räcker med att uppfylla de etablerade diskurserna. Den saken sprider sig snabbt bland konstnärerna, att du behandlar ett angeläget ämne räcker inte. Det skall göra med en oväntad twist. Men det vet alla konstnärer. Och när dessa saker är på plats måste hela saken säljas för att vinna uppmärksamhet. Annars blir det överhuvudtaget ingenting.

    Jag skall kanske förtydliga mig om substans. Modernismen menar att det i konsten finns en substans i sig. Numera tänker vi oftast i den postmoderna andan att substansen är tillkommen av de inblandade. Konstvärlden kokar ihop den själv.

  47. David 27 Malmö skriver:

    Vilka i konstvärlden har egentligen mest ”diskursmakt” för tillfället?

  48. Lars skriver:

    Ja Petter, du är nog ute och snurrar angående charlatanen Vilks som lurat halva svenska konsteliten. Det mottagande som boken ”Hur man blir samtidskonstnär på 3 dagar” fick visar väl att det inte ligger till på det sättet. Det är nog rätt många i svenska konsteliten som anser Vilks vara en charlatan så du är i gott sällskap.

  49. Mimi skriver:

    Jag vet inte vad jag ska säga längre. Dina försök att få konsten att framstå som något objektivt och dom grunder du använder till det går helt och enkelt inte att kombinera. Om konstens objektiva kvalitet bygger på påhittade diskurser och subjektivt tyckande om vad som är överraskande eller intressant, då är objektiviteten rökt.

    mimi

  50. Lars skriver:

    mimi, ”påhittade” diskurser skall inte tas för bokstavligt. De som skriver dem gör det i bästa mening. Vid varje tillfälle finns det ett antal möjligheter i konsten och det vet de inblandade om. Vi har t ex länge haft mycket med ”genusperspektiv” och då blir det många projekt om det. Och de som skriver gör sitt bästa för att göra texterna intressanta, liksom konstnärerna som siktar åt samma håll.

    Studerar man samtidskonsten ser man alltså att det inte är ett virrvarr utan ett begränsat antal möjligheter som har framgång och som man är sysselsatt med. Det är det som är ”intressant”. Överraskningarna, avvikelserna har alla konstnärer men en del avviker mer och det är inte särskilt subjektivt att konstatera. När Gordon gjorde sin Hitchcockvideo ”24 timmar Psycho” är det inte särskilt subjektivt att tycka att den sticker ut.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.