Jessica Kempe tycks ha kommit igång med den breda kritikerpenseln. Är det brist på idéer som får henne att återgå till traditionellt kritikersmörande? I varje fall tycks det bli allt tydligare att Kempe är en helhjärtad modernist och som sådan låter sina egna upplevelser bryta fram i små poetiska dammoln. Tydligt framträder denna åkomma när hon skriver om Rolf Hanssons målningar på Dunkers kulturhus i Helsingborg. Recension i DN 24.7.
Inget ont om Rolf Hansson. Han är en traditionell och god målare. Uppenbarligen har Kempe behov av en sådan:
”Hus med måleri på. Och jag ser plötsligt dubbelt. För samtidigt som husen målas bort, ser det ut som om Rolf Hanson målade fram mentala husporträtt. Jag ser dem alla; det förlorade huset och det saknade. Det otrygga huset och det trygga, ateljén, tillhållet, bunkern. Huset som ett du och ett jag”.
Och hon tycks föreställa sig att hennes dubbelseende är en väsentlig upptäckt:
”Och med ens inträffar det säregna i Rolf Hansons bildvärld; växel¬seendet mellan ting som betyder och färgformer som föreställer sig själva.”
Väl är hon konsthistoriker med erfarenhet? Om något är välkänt och utbrett intill det banala är det just detta; något som kan kallas ett signum för modernismen. Tala om att braka genom öppna dörrar.
Kempe nöjer sig emellertid inte med detta. Hon vill ha mer, antagligen för att få utrymme för någon spirande ordkonvulsion. Först sätter hon ut armbågarna åt några mindre vetande kollegor:
”Eva Dandanelle i Kvällsposten (1/6) reducerar Rolf Hansons hus till strama ytor att kontrastera landskapet mot, tappar hon bort det existentiella temat i Hansons bildvärld. Det har många gjort. För nog betyder hans hus något långt mer än ”kultur mot natur” och ”ordnad” arkitektur ”oåtkomlig… för förvandlingarna runt omkring” (Peder Alton, DN 24/6.1998).”
Låt oss bara formulera den kitschframlockande satsen: ”Konstnären arbetar med det existentiella”. I det här fallet får man anta att konstnären skall vrida sig i inre ångest och olust – som en gång var ett stort ämne i konsten: Sökandet efter det kolossala Angst.
Den privata lyriken firar stora triumfer i denna recension:
”studsar små skuggor på trappstegen likt genomskinliga andeväsen. Här slutar huset och trappan i Rolf Hansons måleri. Sedan rycks underlaget bort. Som behövdes det inte längre. Nedstigningen ersätts av uppstigning. Lättar Rolf Hanson bara ankar? /…/ Där sjunger rött. Vitt dansar. Skuggorna lägger sig platta.”
Här ser Kempe både dubbelt och existentiellt
Rolf Hansson: Runtom hus III
Lasse, du är en underhållare av stora mått!
Nästa gång jag träffar dig ska jag ge dig en knapp med sentensen: ”Sarcastic people live longer”, som jag köpte på Kiasma, under min NIFCA-vistelse, tidigare i somras.
Mvh Johan.
Jag ska försöka skriva på ditt egna språk, svenska är inte Internets bästa språk!
Vi har försökt få tag i dig utan att lyckas. Ditt land kommer invaderas om vi inte kommer till en överrenskommelse! Vi kan inte låta något så fruktansvärt som händer i Ladonia just nu få pågå. Vänligen återkom med ett stk e-post adress så skickar vi instruktioner om hur IRC fungerar.
”Fruktansvärt” har stort underhållnings- och marknadsföringsvärde. Komme fruktansvärt, komme marknadens intresse.
Om konstkritiker är arroganta, hur arrogant måste man då inte vara för att recensera en konstkritiker? Det är hisnande.
Tjaa, Asdklop, det är numera mer givande att recensera recensenterna än orignalen.
Kallas du för Lasse? Är det namnet för de invigda?
Själv konstkritiker kan jag inte förstå varför det skulle vara arrogant att ”recensera en konstkritiker”, eller att kritisera kritiken. Tvärtom: det ligger i kritikens demokratiska princip att vara ett samtal, och här kan invändningar från andra kritiker vara väl så viktiga. Här tycker jag Lars blogg fyller en viktig funktion, och det har jag framhållit i andra sammanhang också.
Jamen det vet väl alla att Jessica går på någonting, kan vara hög eller en aning övererotisk beroende på dagsdosen.
She’s just too much:)