Del 139:Just nu i Santa Fe och Sydney

Hur ser det ut i konsten just nu? Några biennaler tuffar på: Sydneybiennalen, Busanbiennalen och biennalen i Santa Fe. Busan kan man nog lägga till handlingarna, Sydney tycks handla om att på södra halvklotet göra en biennal som liknar en riktigt riktig biennal. För den skull är den inte dålig, men några överraskningar kommer tydligen inte därifrån. Santa Fe som sparkade igång den 9 juli och som fortsätter året ut har kanske lite mer indikation. Häng med på öppningen. Något tema finns inte, curator Klaus Ottmann har nöjt sig med ett citat av T S Eliot: “Still Points of the Turning World”. Och så blev det en utställning med 13 soloartister i 13 rum. Ottmann ger alltså upp det vi brukar beskriva som biennalens mervärde; att den ger något utöver vad var och en av deltagarna presterar. Ett gemensamt uttryck för något i tiden eller vad det kan röra sig om. Det har blivit allt svårare att lyckas med detta som vi kan kalla för ”mervärdesfunktionen tema + tidsanda”. Ottmann har satsat på säkra hästar, valt ett antal konstnärer som han vet kommer att göra tillräckligt bra ifrån sig för att väcka intresse. Miroslaw Balka (numera 469:a i världen) har knutit papperskedjor som löper som girlanger genom hans rum i verket Shh. Plusvärdet kommer genom att han klippt samman dödsrunor från en lokal dagstidning. Jennifer Bartlett (2089) har fått utrymme för en av sina underfundiga textinstallationer. Fotografen Catherine Opie (346) ligger alltjämt bra till och är ett klokt val. Lite acceptabelt måleri hämtar Ottmann från Skottland i Peter Doig (235).

Alltså handlar det om intressanta konstnärer som ställer ut blandade karameller på samma plats. Naturligtvis är det inget fel i det. Frågan är dock hur mycket biennal det handlar om. Inget försök till skjuta fram några positioner eller att göra något reellt statement. God standard jämte någon rolig installation är vad konstälskaren bjuds på.

Allt svårare att komma fram med något trovärdigt tema. Sydney vippar på gränsen för det uthärdliga med sitt ”Zones of Contact”, ett mångkulturellt kommunicerande samhälle positivt verifierat genom konsten.

Den socialkritiska eran, som inleddes omkring 1993, är inte över än. Men den känns alltmer som en plikt. Konstnärerna blev till slut så politiskt korrekta att man fann för gott att injicera draget ”fantisera fritt lite mera”, vilket gett utslag under det senaste halvåret. Dock utan att på allvar slå genom, snarare har vi en utspädd socialsoppa där tröttheten gör att kritikerna inte ens förmår att kräva fifty-fifty i könsfördelningen. Mannen har kommit tillbaka som dominant på biennalen. Och ingen orkar längre påpeka detta.

Vi kan glädja oss åt framsteg. Konsten är numera tävlingsbar. Artfactslistan (som inte är perfekt, men tillräckligt bra för att övertyga oss om att rangordning är framtiden) har visat oss att konstnärerna kan positionsbestämmas. Ingen kommer undan och somliga är objektivt bättre än andra. Fortfarande vet vi inte exakt hur man förflyttar sig uppåt och neråt i denna eviga tävling, eftersom kartläggningen av de individuella nätverken ännu återstår att göra i detalj. Men det kommer och har konsten inte längre några hemligheter kvar.

balka paper chains.jpg
Miroslaw Balka tillverkar papperskedjor i Santa Fe Shh

bartlett the exact spot 04.jpg
Jennifer Bartlett The exact spot 2004

doig p ecole moderne 99.jpg
Peter Doig Ecole Moderne 1999

Det här inlägget postades i Kommentarer nästan varje dag, om utställningar m m. Bokmärk permalänken.

11 svar på Del 139:Just nu i Santa Fe och Sydney

  1. David 27 Malmö skriver:

    Hej Lars. Här en fråga, måhända utav “lågdiskurs-slag”. Du har ju vid ett antal tillfällen skrivit att den instutitionella konstteorin aldrig blivit särskilt populär. När jag läste din senaste bok så slog de mig att, vid åtmistone en ytlig betraktelse, så kan den Teorin upplevas en aning nihilistisk. Och vad än vissa “civilisationskritiker” låter påskina så har väl nihilism aldrig varit särskilt mainstream. Tror du att det kan ligga något i detta, att dess impopularitet har med denna (miss) uppfattning av teorin att göra? Själv har jag inga problem med nihilism. Jo förresten, Ibland.

    MVH

    David, 27 Malmoe

  2. Lars skriver:

    I varje fall hamnar man med den institutionella teorin i en relativism där värdet av konsten förskjuts från konstens innehåll till administration och lansering. Det är förståeligt att de flesta medlemmarna i konstvärlden helst vill att det skall finnas en kärna av “riktig konst”, alltså något med innehållet.

    En annan sak är att den institutionella konstteorin inte har fullföljts. Den är en torso och den vägande frågan är som bekant: “Varför menar konstvärlden att vissa saker är konst?” jämte “När började de med det?” Smärtsamma frågor.

  3. David 27 Malmö skriver:

    Ja Lars, dessa frågor dyker ju oundvikligen upp i huvudet på en när man läser er (brilljanta) bok. Ni har ju valt en deskriptiv stil men man kan inte undvika känslan av att ni försöker “ställa konstnvärlden mot väggen” ja nästan förlöjliga den. Finns där ett outalat krav eller hopp om förändring, att “konsten” skall bli eller kallas någoting annat eller tycker du att vi lever i “den bästa utav konstvärdlar” ?

  4. Lars skriver:

    Oundvikligen smyger det in sig en ironisk ton när man beskriver vad som försiggår i konstvärlden. Denna sysslar med att framställa och marknadsföra standardkonst vilken presenteras som något annat. Och när man rör sig med standardprodukter är det relativt lätt att manipulera systemet eftersom allt som ingår är välkänt. Samtidigt är det så att standardprodukten i konsten är central, bara om den finns kan annat göras.

    Jag menar att man skall vara öppen för att det finns olika intressen i konstvärlden. Jag skall inte sätta mig till doms över hur de olika aktörerna finner sina platser. Men med tanke på den stora ambitionsnivån vilar ironin ständigt över detta område.

  5. David 27 Malmö skriver:

    På tal om ironi. Varför är ironi och humor så sällsynt inom akademiska skrifter? Ännu en fråga som dyker upp när jag läser dina texter. När det gäller politiskt korrekta män i min egen ålder så tror jag att en humoristisk touch i texten kanske uppfattas som självsäker och självsäkerhet är i det fallet det samma som patriarkal chauvinism. Så då väljer man för säkerhets skull att vara lite “passiv” och tråkig. Synd. Jag tycker faktiskt att känslan av seriositet och trovärdighet höjs ett snäpp i er bok just på på grund utav att den genomsyras av humor. Seriositet är väl dygden nr 1 för en västerländsk akademiker?

    PS. På tal om seriositet. Ursäkta att jag stavar som lågstadieelev. Slarvade i skolan…

  6. Lars skriver:

    Som Lars Svendsen skriver i sin bok “Vad är filosofi?”; det viktigaste för en akademiker är inte att bli läst utan att bli publicerad. Och för att bli publicerad skall en artikel se ut som andra artiklar. Varje svaj åt något håll kan skapa intryck av att det inte är korrekt utfört. Gör man inte så får man betala priset att bli sedd över axeln.

    Som det heter “Allvar är den enfaldiges sköld”.

  7. David 27 Malmö skriver:

    Mina Akademikervänner skrattade igenkännande på Svendsens uttalande. Trots att postmodernismen smugit sig in på vissa instutioner så verkar det vara lite sisådär med den personliga mångfalden på våra universitet. Minns tex hur utskälld Dick Harisson blev av sina kolleger för att han var utklädd på vissa av sina föreläsningar. Huh va hemskt! Tänker också på Sven Eric Liedmans tankar om olika instutioners inneboende “seghet”.

    Med anledning av ditt valspråk: Det finns väl flera olika sorters allvar? Tolkar jag din blogg rätt när jag får för mig att du har vissa problem med det (ofta illa motiverade) “narcissistiska allvaret” ?

    Avslutningsvis vill jag citera en annan klok man: “Du borde köpa dig en Tyrolerhatt, bara därför att locka fram ett skratt”

    PS. Var Östen månne Situationist?

  8. david 27 malmö skriver:

    Mina Akademikervänner skrattade igenkännande på Svendsens uttalande. Trots att postmodernismen smugit sig in på vissa instutioner så verkar det vara lite sisådär med den personliga mångfalden på våra universitet. Minns tex hur utskälld Dick Harisson blev av sina kolleger för att han var utklädd på vissa av sina föreläsningar. Huh va hemskt! Tänker också på Sven Eric Liedmans tankar om olika instutioners inneboende “seghet”.

    Med anledning av ditt valspråk: Det finns väl flera olika sorters allvar? Tolkar jag din blogg rätt när jag får för mig att du har vissa problem med det (ofta illa motiverade) “narcissistiska allvaret” ?
    Avslutningsvis vill jag citera en annan klok man: “Du borde köpa dig en Tyrolerhatt, bara därför att locka fram ett skratt”

    PS. Var Östen månne Situationist?

  9. Lars skriver:

    Vi har det institutionella allvaret: Här skall vi vara allvarliga. Och då är det mycket allvarligt. Här föds postironikerna.

    Östen var inte situationist. Han var lågdiskursare där det är tillåtet med hattar och sådant.

  10. David 27 Malmö skriver:

    Yepp, det är kanske dags och odla det instutionella allvaret. Skulle vara jättetacksam om du kunde ge mig 1 elller 2 bra tips på böcker i ämnet konstteori som tar upp den instutionella konstteorin. Eftersom jag är nybörjare i ämnet föredrar jag s.k “pedagogisk högdiskurs”. Tack på förhand.

  11. Pingback: Socialkritikens urvattning « Copyriot

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.