Bottna kulturfestival i Bohuslän har bland annat i dagarna tre avhållit seminarier om konstens kvalitet. Mikael van Reis har rapporterat om dessa ansträngningar i GP. Gott om kompetent folk har deltagit. Norges konsthövding Sune Nordgren har modererat, konstvetaren Dan Karlholm, intendenten Niclas Östlind och många andra fanns bland deltagarna.
Blev det något resultat? Man kan lugnt svara nej på den frågan. Skall man bestämma konstens kvalitet får man också bestämma sig för en given konstteori. Tyvärr är det så att konstvärlden håller sig med två på samma gång. Dels gäller den institutionella konstteorin. Som bekant meddelar den att det som konstvärlden betraktar som kvalitet är kvalitet. Och orsaken till att konstvärlden kan se något som kvalitet hänger samman med att något är tillräckligt nytt, intressant och i tiden relevant. Med den utgångspunkten kan man precisera kvalitetsbegreppet hur långt man önskar. Men det kan inte konstvärlden ty den kompletterar den institutionella teorin med den modernistiska som säger att det finns något i själva konstverket som på ett gåtfullt sätt strålar fram som kvalitet. Sålunda kan man diskutera ihjäl sig eftersom motsättningarna i de båda teorierna aldrig kan förenas.
Reis påpekar att konsthistorien sorterar ut mycket som man från början anser vara bra. Ja, det är en självklar ekonomi. Om så inte skedde skulle konsthistorien expandera över alla tänkbara gränser. Men han menar också att det ”finns en pågående omstrukturering av vad som kallas kanon eller tradition”. Som exempel framhåller han kvinnliga konstnärer som fått ta plats i kanon. Mycket mer än att man satt in en och annan sådan har väl inte skett. Det är svårt att finna något av dessa omstruktureringar. Kanon står alltjämt kvar som cementerad, kvinnliga konstnärer ändrar ingenting i strukturen.
Reis menar också att ”kvalitet hos konsten dels kan handla om egenskaper hos ett konstverk, dels om den diskussion som omgärdar verket och ger det aktualitet”. Så skriver man när man markerar konstvärldens dubbla teoriuppfattning. Han menar uppenbarligen att det finns något sådant som ett ”konstverk”. Termen ”konstverk” är av praktiska skäl mer eller mindre nödvändig att tillgripa när man talar om konst. Men man får ta i den med tång. Det finns egentligen inga konstverk eftersom (om man inte är modernist, för då finns det massor av konstverk) varje ”konstverk” är ett konstprojekt, alltså något som innehåller en uppsättning av aktiviteter, objekt, texter, diskurser osv. Den ”diskussion som omgärdar verket” kan inte skiljas från verket – och därför får man säga att det handlar om ett konstprojekt. Enbart i fantasin (eller inom ramen för modernismen) äger vi något sådant som ”konstverk”. Konst är något som blir tillskrivet en viss betydelse av konstvärlden och det kan vara vad som helst. Och tillskrivningen finns innan det tillskrivna objektet blir tillskrivet ytterligare något.
”Tänkvärt är att en konstnär aldrig tänker i termer av kvalitet” skriver Reis. Han har rätt i detta, kvalitetstanken finns i konstnärens ryggrad, så självklar att det bara blir ett hinder att försöka tänka sig fram till kvalitet. I varje fall i de avsnitt när något överraskande skall åstadkommas. Fram till den punkten är det en stor fördel att tänka i termer av kvalitet. Om man vill bli framgångsrik.
Något överraskande menar Reis att ”ingen konst görs för auktionsverken”. Jodå, det görs massor av konst för auktionsverken. Men då får vi tänka oss en konstnär som har en given marknad och som av högst rimliga skäl vill dra in lite slantar på redan vunna framgångar. Har man ingen marknad är det inte mycket idé att göra konst för auktionsverken.
Kvalitetskonst för 8 miljoner kr: Chris Ofili, The Upper Room 1999-2002