Den vind som kan blåsa jublande
Så är det klart. Cattelan med Gioni och Subotnick har tagit hem första ronden i konstspelet om biennalernas status. På hemmaplan kan trion konstatera en oreserverad jubelkör av kritiker. Curatorn och kritikern Nicola Kuhn i Der Tagesspiegel, litteraturprofessorn Harald Fricke i Die Tageszeitung, kritikern Elke Buhr i Frankfurter Rundschau, Peter Richter i FAZ, alla är de eniga om att biennalen är en fullträff.
Väl samordnat, väl uppfattat, kan vi konstatera. Det som rör sig i tiden just nu och som också kluckar i det sakta stigande tidvattnet för Documenta 12 är sådant som historia (och här räknar vi in modernismens roll, remake och konsthistoriska referenser), det existentiella (ner i de privata mytologierna framhävda genom fantasy), vidare tungdiskursen utbytt mot rakare berättarlusta, narrationerna korsar utställningsrummen som blixtar och slutligen det pedagogiska, publiken som fångas genom möjligheter till omedelbara avläsningar (alltså utan att behöva tugga sig genom tätt tryckta textluntor) och sensationella och häftiga upplevelser. Socialkritiken är inte borta, snarare tvärtom, men den får bära en lätt melankoli; curatorernas välfunna formulering: ”Det är tid att börja återtåget och gömma sig i sitt inre.”
”Om möss och människor”, Steinbecks roman och Burns poem är det vaga temat för utställningen, men det får förstås som existentiellt, aldrig är det långt mellan djur och människor.
Här har vi Auguststrasse i Berlin och längs den finns merparten av utställningen inkilad på åtskilliga platser även i privatvåningar. Man ser Kunst-Werkes banderoller; mitt emot ligger den judiska flickskolan, självklart ett oemotståndligt utrymme för associationsrika installationer. Här finner man en av utställningens kioskvältare, Robert Kusmirowskis rekonstruktion av en järnvägsvagn för kreatur på polskimporterad räls.
Kritikernas absoluta favorit är Paul McCarthys ”Bang-Bang-Room”, hans hus med oupphörligt slående dörrar, tätt följd av Bruce Naumans Rats and Bats, en box med råttor som stressas av ljud. Övriga högoddsare i den tyska kritiken är Damián Ortegas rörliga möbler, Erik van Lieshouts skakiga video från en resa från Rotterdam till Rostock, Corey McCorkles slabbiga födelsebilder; Thomas Schütte får nog sina poäng genom långvarig tjänst och sin plats 74 på artfacts; Tino Sehgal lyckas igen (vi minns Venedigbiennalen) få uppmärksamhet genom sina relationella koregrafier, den här gången är det kärlekspar som vänslas, kysses och dansar – till stängningsdags då kärleken får ta paus. Dessutom en uppenbar svensk framgång, Nathalie Djurberg hör också till de utvalda. Hon satsar säkert på sex, våld och djur (som om hon läst mina rekommendationer, men det har hon naturligtvis inte; en bra konstnär har en säker instinkt). Rapporterna från biennalen talar för att även de övriga två svenskarna har stor publik, Klara Lidens avklädningsstök i en tunnelbanevagn och Felix Gmelins sexundervisning.
Kursen är uttagen, biennaltåget rullar vidare och det verkar som om kritiken har fått vad den önskade. Utöver det som nämnts som pågående kvalitetsnormer kan försiktigt tilläggas: Östblocksestetik med en cocktail av lättsmält surrealism/expressionism. Man kan också notera att det är östblock som gäller och inte Asien eller Afrika. Och ytterligare en oväntad konstellation som hittills inte har väckt några större protester: 80 % av konstnärerna är män.
Man kan ju bli fundersam, stora klang och jubelföreställningar bådar inte alldeles gott, men det kommer kanske mera kritik utifrån. Ändå tvingas man säga att konstens väg är stakad ett gott stycke framöver och för den som är verksam är det bara att ställa in kompassen.
Från utställningen i den judiska fllickskolan
De tyska kritikernas nr 1 är ”Bang Bang Room” av Paul McCarthy, här en bild av den snarlika Houseboat 01-05