Del 86: Gränslös, konsthistoria och skandal

Om inte något annat så händer det

Ariella Budick går hårt åt Whitneybiennalen i Newsday 5 mars:

In an introductory wall text, Iles and Vergne proclaim that the 101 artists they picked are all ”working in a liminal space, somewhere between day and night. In this ’twilight zone,’ everything is called into question.”

This vague herd, we are told, has been busily ”challenging concepts,” ”transgressing boundaries,” ”blurring lines” and ”investigating relationships.”

I have some news for the curators: There are no boundaries left to transgress. Art can’t be liminal in the absence of the thresholds. How can you challenge conventions that have already been burned beyond recognition? There’s something almost quaint about the use of these cliches. Where have the curators been for the past 20 years?

Ehuru hon har rätt i sak, curatorerna spelar kort som redan spelats många gånger, risktagandet är obefintligt, har hon ändå ordentligt fel för sig. Det finns gränser att överskrida. Hur många som helst. Nyss hade vi Muhammedgränserna och det visade sig vara ett helt nätverk av affekter och ursinne, en så känslig gräns att konsten teg och ägnade sig åt ras, klass och kön. Den gräns som inte längre är någon gräns är den principiella frågan om vad som kan kallas för konst. Allt kan kallas för konst, men det är principiellt, vilket man lätt förstår om man igen tänker på Muhammed. Som jag upprepat många gånger: Det är inte intressant om något kan benämnas för konst, det som är intressant är om det kan uppfattas som kvalitet i konstvärlden.


Ariella Budick, konstkritiker och konsthistoriker, slår hårt mot Whitney.

Det magnifika hindret i konsten är konsthistorien. Konstvärlden vägrar tänka sig att den skulle kunna skrivas om. Hur man än klagar på den och hur liberal hållning man än intar förblir den konstvärldens orubbliga kanon. Vi får vänta ett tag till medan konstvärlden funderar vidare. Det senaste försöket är närmast förtjusande. Den gamla konsthistorieklassikern Janson Konstens historia har skrivits om, moderniserats för att möta samtidens krav. Boken presenteras kort på den här adressen:

http://vig.prenhall.com:8081/catalog/academic/course/0,1143,1266,00.html

Vad har de många författarna till denna uppbyggliga nytolkning av Västerlandets konsthistoriska kanon förändrat? Jo, fler kvinnor har fått plats. T ex är Mary Cassatt med. Självfallet ett måste för en modern skrift. Vidare har man i inledningen använt sig av Chris Ofili för att som man säger kunna diskutera ”ras, klass och kön”. Ofili har en svag anknytning till Nigeria men inte ens denna tunna tråd kan göra honom till en riktigt trovärdig ambassadör. Alldeles passande har han syltat in sig ordentligt i oegentligheter som styrelseledamot i Tate Modern. Svårt att utan vidare köpa in sig själv till Tate. Mer om detta: http://www.stuckism.com/Tate/Ofili.html

Efter mycket övervägande har man även bytt ut bilden av Whistlers mor mot en annan välbekant Whistler, den av en yngre kvinna i hans Symfoni i vitt no 2.

Ibland kan stiltjen i konstvärlden förefalla överväldigande.


Whistlers mor från 1871 åkte ut ur den nya konsthistorien


…och en yngre upplaga tog över, symfoni i vitt no 2 från 1864

Det här inlägget postades i Kommentarer nästan varje dag, om utställningar m m. Bokmärk permalänken.

12 svar på Del 86: Gränslös, konsthistoria och skandal

  1. Alfred Boman skriver:

    Är det en slump att fotografiet på Ariella Budick ser ut som en målning av whistler om man kisar lite med ögonen?

  2. Lars skriver:

    Nej, det är ingen slump. Allting ser ut som en målning av Whistler när man kisar lite med ögonen.

  3. Alfred Boman skriver:

    Men…ha ha…. det var lite väl krasst, tycker du verkligen det?.

    Tycker dom gott kunde behållit ”modern” den lär ju ha varit mycket betydelsefull för många andra konstnärer som målat borgerliga interiörer i dämpad valör, Hopper och Hammershöi. Medan ”symfoni i vitt” är mer av en dussinvara.

    Visste inte att det fortfarande fanns folk som på allvar gjorde ”allt är redan gjort” uttalanden. Sådana låter ju undantagslöst mycket enfaldiga på lite sikt. Jag kan däremot hålla med Budick om att det kan vara svårt att göra uppror då ”upproret är norm”.

  4. Lars skriver:

    Jag tror inte alls det är svårt att göra uppror även om upproret är norm. Nämligen är det så att det uppror som är norm är inte längre något uppror utan enbart ett formellt uppror. Vi har inget gränslöst samhälle och därmed finns det precis lika många möjligheter att göra uppror som tidigare. Men man gör inte uppror så ofta. Det kostar.

  5. Christina Andersson skriver:

    Det verkar som om konsten lever i ”ett vakuum av förvirring”,åtminstone då det gäller politik.Det är allt för ”lättköpt” ex. att klaga på USA/Busch, men alltför svårt att ta sig an ex. den muslimska världen, med ev. kritik.Och tacka sjutton för det,det räcker ju att gå till Rushdie-affären för att förstå att det är livsfarligt!Eller Muhamedteckningarna!
    Att anpassa sig är en överlevnadsgrej i/för alla grupper.Men att anpassa sig så mycket ”att Du förlorar Dig själv”,tycks inte heller vara lösningen?Vad är då en konstruktiv väg?!
    Att anpassa sig delvis men också delvis våga komma fram med sin ex. kritik/uppror.Kan det vara ngt?Att sticka ut hakan så pass mycket att Du märks rejält, men inte så mycket att Du utesluts ur gruppen?
    Är inte detta egentligen generella psykologiska lagar/regler som också går att applicera på konstvärldens beteende? Du vill så gärna ”höra till”,bli konstnär osv. att Du är beredd att ”sälja” Ditt självständiga tänkande? Sådant tänkande är dessutom en tämligen ”nymornad historia” i vår värld.Kanske är det övning vi behöver?
    Och så har olika kulturer kommit olika långt. Fast om man ser på DIS så som den beskrivs här på sidan, skall vi väl inte slå oss för bröstet?

  6. Christina Andersson skriver:

    Angående gränser(man kan behöva göra uppror mot eller överträda).Har tänkt mycket på detta med förtryck/missbrukande av makt osv. Gränserna tycks inte gå mellan olika religioner eller olika politiska system/partier el.dyl. utan snarare om det är dogmatiska/fundamentalistiska grupper eller inte.Det kan även handla om dessa ting på individnivå eller inom familjen.Eller inom en själv!
    Människor som lever sin vardag i totalitära system är ”hjärntvättade”angående vem som ”har rätt,makt ”osv.Makthavarna har satt sig själva på piedestal!Petar omgivningen(ex. väst) på dessa föreställningar,ramlar deras ”värld” samman.Jag menar alltså att det är omöjligt att få en annan reaktion från dessa människor innan de fått möjlighet att plocka ner makthavarna från piedestalen,ja innan det gått upp för dem vad demokrati innebär!Och att bli en självständigt tänkande individ!
    Förtryck finns dessutom i många olika former /nivåer och oberoende av om ex. den stat Du lever i är demokratisk till namnet eller till största delen rentav.Det finns hela tiden behov av uppror mot förtryck varhelst det visar sig!Tack för ordet.

  7. Alfred Boman skriver:

    Jo visst måste det röra sig om ett typ av pseudo uppror, hade man verkligen haft för avsikt att någonting skulle hända (utanför konstvärlden) hade man valt annan plattform än konsten. Jag misstänker att många makthavare gnuggar händerna åt vetskapen att deras meningsmotståndare och potentiella fiender ägnar sig åt något så ofarlig som konst.

    Men då konsten blivit/är en upprorskultur där ifrågasättandet mer eller mindre är själva standard formatet, har man inte då skapat en miljö som försvårar för verkliga ”äkta” uppror.

    Vargen kommer !
    Vargen kommer !
    Vargen kommer !
    Vargen kommer !
    Vargen kommer !
    Vargen kommer !
    Vargen kommer !
    Vargen kommer !
    Vargen kommer !
    Vargen kommer !

    Vem orkar lyssna på någon som står och sparkar i luften stup i kvarten?

  8. Lars skriver:

    Jag tror inte att ”standarupproret” har försvårat möjligheterna till ”äkta” uppror. Ett ”äkta” uppror är av naturliga skäl något som måste vara relativt sällsynt. Genom konsten ökande volym av aktiviteter blir det nödvändigt att skapa ”standarduppror”, men det påverkar säkert inte möjligheterna att åstadkomma överskridande verksamheter.

  9. Christina Andersson skriver:

    Lars skriver att det kostar att göra uppror.OK. Min reflektion är emellertid att det även kan kosta att ”stanna kvar”, tex nu angående konstvärlden. Det kan/borde(?) kosta för mycket att göra sig synlig på det sätt konstvärlden för tillfället ”begär”, eller att skapa ”god standard-konst” enligt de nuvarande reglerna i konstvärlden! Det frigör energi att inte tänka för mycket på detta. Samtidigt är det ett problem! Det går inte att göra uppror mot alla reglerna. Vissa spelregler måste accepteras för att man skall ha en chans!

  10. Lars skriver:

    Ja, Christina, här menar jag att du är fel ute. Det kostar minst energi att följa med. Vanligtvis är det inte någon medveten strategi, utan bara ett sätt att vara verksam som en konstnär finner vara äkta och bra.

  11. Christina Andersson skriver:

    Ja, men vart tar då det sk. nyskapande och ev. upproriska vägen, om man ”bara följer med”?
    Jag tycker att det emellanåt kan behövas uppror mot än det ena ,än det andra, men jag har haft svårt att hitta rätt strategi, i t.ex. arbetslivet. Det är lätt att t.ex. bara bli betraktad som bråkstake och det vinner man varken respekt eller några strider med!
    På ett sätt kostar det kanske minst energi”att bara flyta med”, men på ett annat sätt ger det en smärtsam frustration, att inte göra uppror! Och visst är det energikrävande att undertrycka upproret!
    Jag förstår vad Du menar när Du säger att detta kan vara omedvetet hos de flesta.Man söker acceptans för vad man gör!Man tittar inte så mycket på det pris man ev. får betala!Och det är ju sant-att det man gör måste på ett eller annat sätt vara gångbart!
    Har Du inte formeln för hur jag gör uppror,samtidigt som jag följer med, samtidigt som jag blir gångbar?Visst finns det ett svar på den frågan?

  12. Lars skriver:

    Du kan lite på att jag har formler för allting. För det första skall du lära dig allt om konstvärlden, särskilt den samtida. Sätt igång. När du kan det, då är du att räkna med.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.