Del 87: Remake och det dubbla omöjliga

Peace Tower, Deleuze och Dammsugarkastet

Det efterhand välkända Peace Tower på årets Whitneybiennal har även fått en av upphovsmännen, Mark di Suvero, att ställa frågan: If the Peace Tower didn’t work in 1968 why will it work now?

Rakt och enkelt, frågan behöver inte besvaras. Vi får en remake i dubbel bemärkelse, en rekonstruktion av själva tornet och de medverkande – och en rekonstruktion av den totalt uteblivna effekten. För att hela projektet inte skall förgiftas av remakens formella cynism är det nödvändigt att det ingår en helhjärtad postironiker. Och det gör det i Rirkrit Tiravanija, vilket i sin tur gör remaken ännu mera fullständig, för antagligen hade man vissa förhoppningar 1968.


Peace Tower 1968 och 2006

”Composition, composition is the sole definition of art.” Det skriver Deleuze och Guattari i What is Philosophy? Och fortsätter: ”Composition is aesthetic, and what is not composed is not a work of art. However, technical compositon, the work of the material that often calls on science (mathematics, physics, chemistry, anatomy), is not to be confused with aesthetic composition, which is the work of sensation.” Därmed åsidosätter författarna å det grövsta den institutionella konstteorin. Intressant ändå, eftersom varje realdefinition är en utmaning för konstnären. Uppgiften att pröva en sådan definitions giltighet är lockande och består i att åstadkomma något som inte för plats inom den. Konstnären skall alltså åstadkomma något med förnimmelserna som kompositionsmaterial. Ja, det verkar väl lätt det här. Konstnären kan säkert utgå från förnimmelser – eller från något annat. Filosofer lyckas sällan med konsten, deras uppgift är att förmedla status till något som lever sitt eget liv i konstvärlden. Är Peace Tower en komposition av förnimmelser? Knappast, om inte allt annat också är ett resultat av förnimmelser.

Avslutningsvis kan vi pröva filosofernas definitionsansträngning på ett just nu helt omöjligt verk Dammsugarkastet. Verket utfördes i slutet av 1970-talet, men man kan ändå inte säga att det blev gjort som verk vid det tillfället. Konceptionen ägde istället rum i början av 2000-talet eller kanske inte förrän nu eftersom verkets tyngdpunkter och innehåll har fortsatt att omgestaltas. Måhända kan man tala om en blandning av remake och process. Se teckningen:


Dammsugarkastet, teckning av Vilks 2006

Konstnär Vilks har i nattens mörker begivit sig till en enslig strand. Där slungar han en gammal dammsugare i vattnet. Ovan konstnären ser vi Karlavagnen och här, fast inte vid själva händelsen, kommer konstnären i tanke om De scintillations sitôt le septuor (”septettens blinkningar) som Mallarmé skriver i sonetten Ses purs ongles (”Sina rena naglar”). Konstnären ser plötsligt sig själv som den som skall ösa tårar ur Styx, den som vi må identifiera som Orfeus utan sitt alldeles speciella instrument, uppfunnet av Mallarmé, ptyx, det instrument som är avbildat till höger. De tre stjärnorna i Karlavagnens tistelstång är särskilt framhävda, ett väsentligt tillägg. Dessa tre har tidigare ingått i den näraliggande Drakens stjärnbild och då utgjort tre hängande gyllene äpplen i de Hesperidiska trädgårdarna vilka bevakades av draken. Därmed kan vi sluta oss till att vi befinner oss någonstans där det är möjligt att säga: Här finns det drakar. De två simmande fiskarna är nog inte enbart illustrationer för att framhäva vattnet, sannolikt utgör de fiskarna i stjärnbilden Pisces som består av två fiskar; stjärnbilden är konstnärernas tecken.

Nå, detta verk är omöjligt just nu. Hur skall socialkritiken ta sig in och hur skall kön, klass och ras få plats? För att inte tala om miljöproblematiken, vi är långt bortom källsorteringens värld. Med gedigen ansträngning kunde möjligen verket forceras till den kategori av sinnliga upplevelser som representeras av t ex Ernesto Neto och Olafur Eliasson, men dess sinnlighet är osofistikerad och försedd med en teoretisk ram som inte verkar trovärdig.

Nå, det är inte hela saken, Dammsugarkastet måste för att kunna avancera, föras fram med en tillräckligt stark kampanj, en forcerad branding och placeras på rätt nyckelpunkter i konstvärlden.

Det här inlägget postades i Kommentarer nästan varje dag, om utställningar m m, Projekt. Bokmärk permalänken.

4 svar på Del 87: Remake och det dubbla omöjliga

  1. klas skriver:

    Fiskarna är ett finfint tecken, firar 30 år i det tecknet om nästan exakt en vecka…..

    Trevlig helg!

    Klas

  2. Lars skriver:

    Gratulerar i förväg Klas till att ha uppnått Kafka-Processen-åldern och påminner allmänheten om att det alltså är på det sättet att såväl Michelangelo Buonarroti som Klas är födda i fiskarnas tecken.

  3. Kleys skriver:

    Einstein oxå 😉

  4. Christina Andersson skriver:

    Lättköpt “love-and-peace”-filosofi”visst är det en återvändsgränd för konsten! Fler kommentarer finns under Del 86.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.