Del 85: Whitney och remake

Ändå mest politisk

Som jag nämnde i gårdagens skrivning är alltså ett grundanslag i årets Whitneybiennal remake och referens. Man kan då få intrycket av att det är något som påminner om postmodernismens fake och readymadegestik. Men vi har en helt annan bakgrund. För besökaren på utställningen är det mest påfallande socialkritikens starka närvaro. En amerikansk version som frenetiskt riktar kritik mot Bushregimen. Remaken blir snarare ett sätt att på fullt allvar återanvända historia. Tiravanijas och di Suveros Peace Tower upprepar verkets ursprungliga kritiska mening. Ett 80-tal konstnärer deltog med bilder och texter i protesten. Materialet placerat på och runt själva skulpturen. De båda konstnärerna har försökt att nå så många av dem som möjligt och bett dem medverka. Och då blir det dagsaktuell Bushkritik. Ingen ironisk distans, här råder postironi.

Francesco Vezzolis Trailer… har inte tillkommit på dessa premisser, den är ytligare och anslående med många stjärnnamn. Politiska tonlägen kan emellertid lätt läsas in, fabrikationen av den glittriga produkten som i sig är en mjukporno i ett dekadent skede.

Det är möjligt att curatorerna tänkte sig att deras tema med Truffaut Day for Night skulle föra med sig ett större intresse för medieringsproblematiken. I och för sig inte särskilt nytt eftersom Pierre Huyghe (som intar en framträdande roll i Whitneybiennalen med sin film om A Journey That Wasn’t; den handlar om hur han söker efter albinopingviner och om misslyckandet att finna det orörda) ägnades sig åt den formen av remake under 90-talet.

Det tycks finnas en stark tilltro bland deltagarna på biennalen att konsten verkligen kan spela en socialkritisk roll i samhället. Förmodligen är denna övertro ett hinder för att något verkligt intressant skall kunna dyka upp.


Francesco Vezzoli: Trailer for a remake of Gore Vidal’s Caligula


Bidrag till Tiravanijas och di Suveros Peace Tower


Bilden av den kaotiska nationen, Liz Larner: RWBs

Det här inlägget postades i Kommentarer nästan varje dag, om utställningar m m. Bokmärk permalänken.

21 svar på Del 85: Whitney och remake

  1. Christina Andersson skriver:

    Hej alla som vill debattera! Först vill jag tacka Dig Lars för att Du hela tiden lägger ut intressant material på Din sida! Det finns hur mycket som helst att kommentera!Under rubrikerna “Teckningsprojekt nr 2” och “Konst och värdighet”, finns “ett pågående samtal” om olika frågor som rör konstens villkor i dagens samhälle!Kolla kommentarerna och var med i samtalet!
    PS. Jag gillar Liz Larners bild av den kaotiska nationenDS

  2. Christina Andersson skriver:

    Det finns kommentarer också under tex.Moderna-kvalitet.Jag har hur mycket material/tankar/kommentarer som helst att fortsätta med-men det kunde ju vara roligt om allt flera ville “blanda sig in i samtalet”.

  3. Christina Andersson skriver:

    När jag nu inbjuder alla som vill,att vara med i samtalet om konst, vill jag att det mesta skall få vara tillåtet att säga! Vi bör dock vara uppmärksamma på HUR VI SAMTALAR med varandra och inte tillåta personangrepp! Vad tycker ni? Vi vet ju inte varandras “ömma punkter “och jag vill påstå att det är viktigt att vi försöker att skilja på åsikter och vad vi ev. tycker om varandra som personer!Vad vi tycker om varandra som personer hör egentligen inte hemma i detta samtal,men naturligtvis blir alla kommentarer omgärdade med känslotoner på olika sätt. Detta är inte fel i sig,men det gäller att vi inte missbrukar detta forum till att slå ner på varandra! Detta skulle kunna bli en mötesplats, ett brett/djupt forum för konst och vad vi alla tycker/tänker i frågan. Det går inte ut på att kora en vinnare, utan meningen är att vi alla skall få komma till tals och att vi skall finna ngt. stimulerande att fortsätta reflektera kring!

  4. Christina Andersson skriver:

    Fortsatt replik till Klas och alla andra som vill ta del! Konst som kommunikation!I all kommunikation måste man vinnlägga sig om att till viss del uttrycka sig så att betraktaren /samtalspartnern förstår.
    Om man däremot dessutom har ett “eget budskap” att komma med,är det viktigt att man försöker att förmedla även detta,helst samtidigt (om konstverket skall bli fullödigt?), och inte bry sig så mycket om ifall man blir förstådd eller inte!Häri ligger konstens utmaning!Talar Du om ngt. som “alla vet” eller förstår med en gång så blir Din konst inget nytt utan lätt tråkig!Du är bara “en röst i samma kör”. Du går i samma “kölvatten” som andra.( som Du också själv Klas relaterar till här på hemsidan under annan rubrik).Inlämmar Du däremot ett lagom mått av eget material i Din konst så blir den mera spännande!Det skapar nyfikenhet!När Du så vill skapa GOD KONST,är dessa insikter sannolikt värdefullare än vilka tekniker/material Du arbetar i?!Om Din konst däremot endast innehåller “eget material” anses Du lätt för att vara alltför främmande eller suspekt.Ingen förstår! Det finns då risk för att Du helt glöms bort eller kan Din konst faktiskt få erkännande i en annan tid (efter Din död?).

  5. Alfred Boman skriver:

    Jag instämma i Christinas hyllning till Lars och denna web-plats förträfflighet.

    Apropå, “en röst i samma kör”.
    Konstverket “peace tower” sätter väl den saken på sin spetts, 80st konstnärer, 80st Bush kritiska röster….en gissning är att det går att skrapa ihop ett “peace tower” med många hundra tusen konstnärer och alla hade varit lika rörande överens.
    Även om det inte rör sig om direktpolitikska frågor, så låt oss ändå säga att det är möjligt att placera in varje socialkritiskt konstverk åt endera höger eller vänster, hur skulle fördelningen se ut då? En säkert 90%+ i majoritet åt …….(jag behöver inte ens skriva det).

    En inte allt för elak generalisering vore att påstå att hela konstvärlden tycker mer eller mindre samma sak. Då meningsskiljaktigheter uppstår rör det sig om interna frågor som huruvida det är godtagbart att döda tjur för att “stoppa i” konsten, vilket som är lämplig andel utomeuropeiska konstnärer på den europeiska scenen eller något så fumligt som frågan om det är dags att sluta måla eller inte, etc … kanske inga oviktiga frågor, men ändå.

    En kraftig åsikts konformitet råder, eller är jag helt ute och cyklar? Finns det något egentligt “eget budskap” rör det sig inte alltid om att välja “rätt” budskap och “rätt” åsikt (rätt är då detsamma som “konstvärldens”).

    ex.

    Skämt teckningar föreställande Bush = rätt

    Skämt teckningar föreställande Muhammed = fel

    Hur lyder disskursen kring detta inom konstvärlden, finns den överhuvudtaget? Tycker man inte att det är devalverande för konstens trovärdighet? När man sedan börjar tala om konst som aktivism blir det inte en smula obehagligt då, totalitär aktivism, är inte det sådant som varge sunt sammhälle bör se upp med.

    Känns det inte lite fantasilöst. Det har väl sett ungefär likadant ut sedan 2:a världskriget….Konstvärlden = “Peace tower”.

  6. Lars skriver:

    Konstvärlden är trög och det vill naturligtvis ingen kännas vid. Egentligen vill ingen tillhöra konstvärlden. Såväl kritiker som konstnärer avskyr att höra att de tillhör denna. Det är alltid “de andra” som hör dit. Ibland kan det vara trögare än annars och så är det just nu. Att beskriva det närvarande läget i konsten som den senare delen av den socialkritiska epoken är nog riktigt. Vi känner igen det som kommer, samma frågor i omtagning “kön, klass och ras”. Konstvärlden, alltså den som ägnar sig åt samtidskonsten, är alltid vänsterorienterad men numera mindre påfallande: “svag vänster”.

    I Muhammedfrågan teg konsten kolossalt. Inte ett ljud. Förklaringen är enkel: vänsterrörelserna har en gammal regel att man aldrig skall slå på svaga grupper. Man skall alltid slå uppåt (mot Bush och kapitalismen). Alla andra grupper är svaga grupper. Kina och Sovjet var länge (och det märks än) skyddade eftersom vänstern inbillade sig att de genomförde upproret mot kapitalismen.

  7. Kleys skriver:

    Christina skrev:

    “Om Din konst däremot endast innehåller “eget material” anses Du lätt för att vara alltför främmande eller suspekt.Ingen förstår! Det finns då risk för att Du helt glöms bort eller kan Din konst faktiskt få erkännande i en annan tid”

    Jag tycker att du generaliserar ganska mycket, och den “sanning” du vill finna kanske är waste of time, gör det du gör och låt de andra tolka dina verk som dom vill, antingen gillar dom det eller inte.

    Det finns ju inte en given universaltolkning till varje verk, det är väl det som är befriande? Ett bra konstverk innehåller element som är otolkbara och ologiska, som man inte kan förklara helt rationellt. Om du glöms bort så glöms du bort, om man går omkring med den nojjan i bakhuvudet kanske man ska pyssla med något annat?

  8. Alfred Boman skriver:

    Jag förstår amm man inte vill till

    Konstvärlden menar då på att muslimer skulle utgöra en svag grupp? Det är ju en mycket grov missuppfattning, snudd på nedsättande. Jag trodde det rörde sig om vanlig feghet. Jag vet inte vilket av anledningarna som är värst egentligen…

    Ett annat exempel på hur förutsägbart det kan se ut är ju hur Dorniel Marcs bidrag till moderna utställningen av kritiker uppfattas som ett sätt att uppmärksamma “nationalismen som en ruvande undertext i sverige”, ett dolt hot (En små sömnig vänsterorienterad åsikt får man väl klassa det som). Min gissning är att det inte alls var Marcs intentioner med verket, och att tolkningen här skett på ren automatik. Det anses självklart att Marc ska tycka så, han är ju konstnär…

    Kanske är det till och med en förutsättning för att få vara/bli konstnär? I. o. m. att det är konstvärlden som avgör vad som är konst, och konstvärlden är vänster, uppstår inte då situationen att det inte går att göra annat än vänster konst? Skulle nån stackare tycka något annat är det ju bara att vifta bort det som icke-konst, eller i varge fall som dålig konst. Unisonsången är garanterad och vattentät.
    Och sen frågar man sig varför nästan ingen utanför konstvärlden tycker att konsten är spännande…

  9. Christina Andersson skriver:

    Till alla! Tack för kommentarerna!Jag “lär mig” ständigt nytt och det är stimulerande!
    Till Kleys vill jag säga:visst generaliserar och även teoretiserar jag,lite i överkant?Du får se detta som ett förspel till kommande konst-projekt! Vänta bara tills jag släpper loss på annat sätt och mera med mina händer! Då kommer inte allt att vara så rationellt!
    Till A.Boman! Intressant kommentar! Mina misstankar får ännu mera kött på benen. Men det går att göra ngt. åt det.”Mitt kontext-verk” här på Lars sida försöker att så ett frö till en förändring.Det är konstvärlden själv som väljer att betona vad den tycker är viktigt och det går ju att ändra.Det går att starta “ngt. helt annat” här och nu!

  10. Christina Andersson skriver:

    Till Lars! Ja,jag har också alltid förbluffats över att folk varit så inne i sin egen politiska uppfattning att man inte sett och reagerat över den egna rörelsens förtryckarfasoner!Men jag tror att det här faktiskt är en förändring på gång!
    När det gäller konkurrens/nepotism och liknande tendenser inom konstvärlden kan vi ju se detta även inom andra samhällssektorer.Jag tycker det är en tråkig stil och tänkte först att jag skulle ge upp med konsten. Det verkade kosta för mycket!
    Sedan tänkte jag på det Du brukar hävda: Allt i konsten är tyckande! Om detta stämmer skulle man ju kunna ändra på det rådande tyckandet? Det skulle i varje fall inte vara så svårt att “gå mot strömmen”,och komma med sitt eget tyckande! Det skulle i varje fall “bli ngt. eget”. Det är bl.a. detta jag försöker att förverkliga med mitt bloggande! Kanske är det en droppe i havet-eller är det början på ett nytt sätt att arbeta,för konsten?Eftersom jag inte vetat så mycket om vad som varit rådande,tills nu, så kan man i varje fall inte säga att jag sneglat för mycket!

  11. Lars skriver:

    Brukar jag säga att konst är tyckande? Vet inte var du har det ifrån. I varje fall är det slut nu eftersom vi har artfacts.net-listan. Där kan du själv räkna poängen. Den som får flest är bäst. Absolut inte något tyckande.

    Lätt är det att gå mot strömmen, svårare att få någon att intressera sig för det. Det är den senare delen av föregående mening saken handlar om.

  12. Christina Andersson skriver:

    Hittills har faktiskt Du verkat vara….åtminstone lite nyfiken! Jag begär inte så mycket, så här i starten!

  13. Lars skriver:

    Alfred Boman. Det är naturligtvis inte så att ALLA muslimer kan betraktas som en svag grupp. Självklart handlar detta med svag grupp om t ex invandrare och Palestina. Dessa drabbas åtminstone indirekt av muhammedhändelserna. Att konsten ligger stilla behöver inte betyda att det är en hjärtefråga, snarare handlar det om att alltid vara alert på PK – och feghet, det finns risk att förlora statuspoäng. Att konsten måste dra åt vänster är ofrånkomligt eftersom den knappast kan dra åt något annat håll. “Vi är alla moderater”, säger våra mest framgångsrika yngre konstnärer. “Med centerpartiet för konsten”. Nej, du ser där finns det inget val.

  14. Alfred Boman skriver:

    Men varför tar då konsten inte lika hårt på häcklande av ex jesus, som med det synsättet också indirekt måste drabba många invandrare och palestinier. Nej bestämt måste det vara så att det rör sig om feghet, feghet och västsvärldens allmänt dåliga samvete får konstvälden att tiga.

    ““Vi är alla moderater”, säger våra mest framgångsrika yngre konstnärer. “Med centerpartiet för konsten”.”

    Varför detta vore en omöjlighet förstår jag inte?, även om konsten sällan varit någon partipolitisk angelägenhet. Situationen hade ju förståss varit precis lika illa om det hade dragit för kraftigt åt andra håll än vänster.

    Tidigare kunde det ha låtit något i stil med…”Vi är alla kyrkans män” eller “Med kung och fosterland för konsten”…

    Är det bara så att konsten ser till att stå på god fot med dem den är välkommen hos?

  15. Lars skriver:

    Konsten står för en progressiv hållning och har därför alltid haft en mer eller mindre stark dragning mot vänster. Det finns ingenting som tyder på att detta skulle förändras, annat än att det blivit svagare. Ett annat väsentligt argument är att högerpolitiken vill skära ner bidragen konsten och överlämna den till en marknadssituation, alltså en kommersialisering av konsten. Så du får nog se i stjärnorna efter ett strömhopp av konstnärer mot höger.

  16. Alfred Boman skriver:

    Att se i stjärnor……

    Ponera att delar av konsten inom obestämd framtid förändras/utvecklas till att bli något marknads kraftigt…

    Sedan hade jag för mig att den gamla sanningen Vänster=Progressiv, Höger=konservativ genomgått viss modifikation.

    Men visst har du rätt i att det antagligen kommer se likadant ut i all evighet, vilket medför att konsten sett ur den aspekten kommer vara förbli mycket nyans fattig i all evighet.

  17. Lars skriver:

    Nå, Alfred, så segt behöver det inte vara. Då och då rasslar det till i konstapparaten. Det var åtskilligt larm och stoj i slutet av 80-talet kring det postmdoernaoch då hände det onekligen en del. Och även under 90-talet har det skett intressanta saker som relationell estetik och social kritik när den var nymornad.

    Riktigt som du skriver att politiken har modifierats. Det är ju det jag tjatat om: Vänster = svag vänster och Höger = liberal.

  18. Christina Andersson skriver:

    När jag i julas läste: Hur man blir samtidskonstnär på tre dagar hade jag väldigt roligt åt hur lik den var en kurs i “hur man startar företag”!Konstvärlden verkar ju enligt denna bok redan ha tillägnat sig mycket från företagarvärlden! Kanske är det bara pengarna som saknas?!(Fast i vissa fall verkar det redan finnas omåttliga summor pengar till omåttligt spektakulära projekt!,som då samtidigt genererar flera snäpp uppåt på tio-i-topplistorna för konstnärerna i DIS).
    Nåväl,om det nu är så att allt som hör till” företagstänkande”utom kanske pengar, redan finns i konstvärlden,så varför inte kasta loss och sluta vara bidragsberoende från staten!Glöm det här med höger/vänster…..gränserna för proggresivitet / icke-progressivitet går inte längre på de gamla välkända “ställena”.
    Att sedan även “företagarvärlden” behöver, men också faktiskt håller på att omformas på många sätt,är en annan historia!Gamla hirarkier faller och kunderna får större makt bl.a.

  19. Alfred Boman skriver:

    Sensationslystnaden är ju central inom all form av underhållning så visst larmas och stojas det i en del i konstvärlden, men postmodernism, den relationella-estetiken och socialkritiken är ju inga åsikter, och det var ju på den punkten jag efterlyste en breddning.

  20. Lars skriver:

    Postmodernismen i konsten var i praktiken en åsikt om modernismen, den relationella estetiken och socialkritiken är en uppföljande kritik som prövar att bli konstruktiv.

  21. Alfred Boman skriver:

    Jo och då är vi där igen… för konsten interna angelägenheter. Konstnärliga-förhållningsätt som positionerar sig mot andra konstnärliga-förhållningsätt. Men den postmoderne, socialkritikern och relationisten är ju i övrigt rörande överens med modernisten om det mesta annat här i världen.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.