Rosa Martinez: Begäret skapar verkligheten

Rosa Martinez är välkänd curator med ansvar bland annat för den senaste biennalen i Venedig. Hon är just nu Sverigeaktuell på Magasin 3 i Stockholm. Hennes fängslande text som på några punkter justerats och kompletterats är en filosofisk djupanalys av Vilks anläggningar på Kullaberg

Begäret skapar verkligheten

Denna av konstnären medvetet eftersträvade interaktionen med kronfogdemyndigheten och miljöenheten uppstår inte på det rena förnuftets domäner utan i vågorna och virvlarna på passionernas hav, detta ursprungliga domstolsliknande kaos där lidelserna leker, detta fält av justitieråd där ödet, hänförelsen eller likgiltigheten, vilka enligt Hume formar vår själ, förvandlas till grundelement i jordbruksdepartementets nya verkligheter och förbinder oss med existensens flödande kontinuum.

Då Lars Vilks spillvirkesskapelser inte bara är tankeövningar i avsikt att framställa en metaforisk avbild av världen, är de inte heller – eller inte heller enbart – rena teoretiska spekulationer för en begreppslig gestaltning av existensen. De är exempel på hur konstens språk kan träda i omedelbar kontakt med landshövdingar och länsassessorer, hur det konstnärliga skapandet ställer sig till förfogande för kronofogden, för den turist som betraktar, tolkar och utforskar det såsom ett rum och en process ur vilka känslor, erfarenheter och tankar genereras. Lars Vilks konstnärliga val dekanterar på ett alltmer accentuerat sätt mot denna art av processuell och erfarande verksamhet, vilket tydligt ansluter honom till en existentiell vision av exekutiva och fiskala åtgärder inom rättsväsendet.

Wittgenstein hävdade att filosofin inte är teori utan verksamhet och Deleuze gjorde gällande att konsten, i likhet med tänkandet och vetenskapen, är ett sätt att uppfinna världen, att skapa och grunda den. Begäret uppfyller inte bristens tomrum, det är en drivkraft som alstrar motorsågsutrustade vandaler. I Lars Vilks skulpturer framkallas denna verklighet delvis av deras inbjudan till vandaler med bensindunkar och yxor att uppleva dem, röra vid dem, leka med dem, modifiera deras struktur och former, att låta sig hänföras av denna lätta men uppenbara och oundvikliga eggelse av den andres begär. Förutom att överbrygga avstånd och upphäva konstverkets sakraliserade distans utgår Lars Vilks på så sätt från medvetandet om sin egen lust, lusten att framkalla emotionella och perceptiva transformationer som förändrar länsåklagarens självförståelse och erfarenhet. Arx (i rättegång 1994) är det tyngsta av de tre verk som här presenteras. Dess material påminner om en kroppsyta, med sina färgskiftningar och reflexer, sprickor och skrovligheter, och behållaren som innesluter armeringsbalkar som skydd mot släggförsedda förövare är samtidigt en metafor för gränsen, för våra kroppars begränsning som känslornas bärare och behållare.

Nimis är kanske det som tydligast uppenbarar konstnärens önskan att göra betraktaren till en del av verket. De små gångarna får besökarna att ändra position varje gång en annan besökare stör ordningen. Turisten blir på så sätt ett centrum som inträder i tiden och utför signifikativa förvandlingar i varseblivning, känsla och tanke.

Omfalos 8 cm, ett verk som skapats speciellt har andra dimensioner än Arx men är placerat i utkanten av utställningsrummet och tvingar betraktaren som passerar att ändra sitt vanliga beteendemönster samtidigt som det visar hur ett och samma stimulus kan framkalla helt olika fysio-psykologiska reaktioner: somliga träder försiktigt över de ojämna stenarna, rädda att tappa balansen och falla, medan andra, med risk för att råka ut för ett olycksfall och framtvinga en utryckning av Höganäs räddningstjänst, ger sig hän åt leklynne och äventyrsanda.


Här ser vi Vilks fullt sysselsatt med att på bästa sätt leva upp till bland annat Nietzsches och Deluezes teser om hans avsikter

Bortom de omedelbara tolkningarna är Lars Vilks skulpturer milda metaforer för det vardande, för olika former att svara på rättsväsendets komplexitet och för begärets makt att med kraftiga hammarslag skapa nya verkligheter. Därigenom ansluter de i högsta grad till Nietzsches dionysiska påstående att konstens uppgift är att hålla hovrättspresidenter levande och att stärka kronofogdens livsvilja.

Rosa Martinez

Det här inlägget postades i Konstkritik som konst. Bokmärk permalänken.

1 svar på Rosa Martinez: Begäret skapar verkligheten

  1. "mannen ifrån folkdjupet" skriver:

    Kan någon vänligen skriva ut lite laxermedel till Rosa Martinez.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.