Karl Larsson, konstnär och Iaspis-stipendiat har skrivit en artikel om min och Martin Schiblis bok ”Hur man blir samtidskonstnär på tre dagar”. Han är inte nöjd med den utan efterlyser likt Håkan Nilsson i DN (se tidigare kommentarer) en mer seriös inställning till konsten. Hans artikel kan läsas här.
Recensenten har som han säger outhärdliga problem med den ironiska stil som präglar skriften. Bruket av denna är ett mycket medvetet val och jag tror inte att en bok om konsten som helhet bör skrivas på annat sätt. Konsten är med sina himlastormande anspråk och överdrivna uppfattningar om sin betydelse en djupt ironisk verksamhet. Blott jag tänker på att skriva en allvarsam bok om konsten får jag svåra inre känningar. Ja, hur var det nu man brukar säga: ”Allvar är den enfaldiges sköld”.
Recensenten förmår ej heller glädjas åt goda ord som ”ehuru” och ”ty”: ”Utryck [sic!] som ”eljest”, ”ty”, ”ehuru” förekommer frekvent”, skriver han. Illa läser han dock. Texten innehåller 3 ”ehuru”, 3 ”ty” samt 6 ”eljest”. Och boken är på 311 sidor. Att ett ord förekommer på var hundrade sida finner alltså Karl Larsson ”frekvent”. Hur som helst är hans inställning att beklaga alldenstund jag ivrar efter att ej låta våra konjunktioners talrikhet förminskas änskönt de blivit mindre vanliga. Och de gör den tjänst de skall, texten får ett stycke distans med sig.
Skribenten har vidare svårigheter med att tänka sig en målgrupp. Jodå, det är inget problem. Möjligen är det så att artikelförfattaren inte är medveten om att alla i konstvärlden inte känner till hur den fungerar. Det är alltfort en viss överraskning för mången god konstvärldsmedlem att konstnärlig kvalitet är detsamma som nätverksdisposition och branding. Så brukar man inte tänka i konsten. Och jag menar att en god målgruppsrepresentant är recensenten själv då denne inte helt tycks ha förstått i hur ringa grad konsten kan spela en social roll.
I sin iver att finna en hållfast punkt ilar Larsson till ”den starka våg konstnärliga samarbeten som undersöker möjligheterna till en gemensam, proggressiv [sic!] och socialt orienterad kultur- och kunskapsproduktion (som till exempel den statligt drivna institutionen IASPIS vigt sex hela dagars seminarium åt alldeles nyligen).”
Jo tack, det är möjligt att konsten som kunskapsproduktion kan bli något med tiden. Särskilt om man definierar allt som görs i denna anda som ny kunskap. Vi har på flera ställen i skriften påpekat de fördelar som finns med att bilda en grupp. Det kan vara lättare att producera konstprojekt och göra utställningar, lättare att ta sig in på institutioner och man kan dra många fördelar av att dela sina erfarenheter. Men det är svårt att hålla samman en grupp och inte minst är det svårt att finansiera den. Och finansieringsproblemet är också besvärligt om man vill tänka sig konsten som kunskapsproduktion med någon koppling till forskning. Det blir en fråga om statliga pengar och hur mycket tror författaren att staten bjuder på? Även om det finns många konstnärer som arbetar i grupper är det fortfarande så att det rör sig om en liten minoritet. Nästan alla konstnärer föredrar att arbeta på egen hand. En ytterligare detalj är att man definitivt blir av med publiken. Jag är införstådd med att konstvärldens publikförakt är den mest självklara sak i världen, men det kanske inte borde vara så.
Slutligen önskar sig recensenten ”ett lite mer ifrågasättande spår”. Jag tror tvärtom att det mest ifrågasättande spåret är att beskriva konstvärlden och att utifrån en sådan beskrivning skapa en handbok om hur den skall dompteras.
Ja, i varje fall bjöd recensionen på ett förslag angående vart vi skall ställa kosan i sökandet efter den konst som tycks ha flytt. Att gå till statliga institutioner och där studera kunskapsproduktionen som skall vara såväl ”proggressiv” som socialt orienterad. Tror vi på den?
I varje fall har spaningen kommit fram till konsten som kunskapsproduktion. Och det är inte svårt:
I samhället kastas mycket bräder bort. Sådana bräder kan användas till kulturella eller praktiska ändamål. Exempelvis kan man här se en snöfångare som effektivt hindrar viss snö att falla ned till marken. På samma sätt kan man metaforiskt tänka sig att kapitalismen bygger på att medel som är ämnade för basala behov glupskt fångas på vägen. Det är som Karl Larsson säger: ”Det handlar om att ta tillbaka makten och inte längre vara helt utlämnad till en kapitalistisk makt där du reduceras till ett namn.”
Pingback: Zolpidem continued release online.