Och vad önskar kunden?
Har konstkritiken något att göra med själva konsten? Jodå, konsten (och det är en enig överenskommelse) skall alltid leverera det utomspråkliga. Och detta måste kommenteras, eller, kan vi säga, verbaliseras. Det mesta av ett konstprojekt är emellertid verbaliserbart och ofta är det redan i begynnelsen försett med kommentarer och anvisningar för tolkaren. Konstnären kan dock inte leverera en helt verbaliserad produkt vilket beror på att konstvärlden har fattat beslutet att konstverket delvis skall befinna sig utanför språket.
Konstkritikern brukar, för att göra sitt arbete överkomligt, ta fasta på språkliga komponenter i ett projekt och sedan med några snabba språng och glidningar via ett par referenser till någon känd teoretiker ge sig in i verkets innehållsliga rubriceringar. Idag kan det främst röra sig om att kritikern skriver om sociala problem som konstverket berör. Det kan vara uppenbart att det finns en dylik intention eller att det åtminstone verkar så.
Men det tar inte slut med det. Kritikern skall också avge ett omdöme. Vanligen motiveras omdömet, men bedömningen som görs kommer ändå att vara artskild från motiveringarna. Det rör sig alltid om en generell uppfattning, om verket som helhet, inklusive dess icke-verbala sidor.
Om allt detta är inte mycket att säga annat än att det är en del av konstprojektets procedur. Det bör helst gå till så. Blir en konstnär inte omskriven är det illa. Kompensationsmöjligheter finns enär en text kan beställas. Konsten kan också äga rum på curatornivå, där curatorn sätter ett tema och skriver en text samt låter tillfoga några allmänna betraktelser från någon känd filosof eller samhällsvetare.
Just nu är konstkritikern föremål för uppmärksamhet, särskilt i Sverige där vi kan glädja oss åt en konstkritikerdebatt som pågått under hösten. Det finns en del att klaga på. Konstkritiken har på sina håll populariserats och möjligen kan man säga att den vulgariserats. Och kritikerns inflytande är inte heller vad det har varit. Jobbet är dessutom dåligt betalt, kritikerna siktar ständigt mot andra mål där kritikskrivandet kan vara en god ingångsmerit, särskilt om man lyckats ta sig in på de mera aktade redaktionerna. Kritikern som den dömande makten blivit försvagade. Det skrivs många texter och det är svårt för en kritiker att uppnå en riktigt stark position.
Detta är inte på något sätt en typisk konstkritiker
Kanske kan man tillföra debatten något med den fängslande frågan: ”Vad önskar kunden?” Alltså: Hur anpassar kritikern sin produkt till sina kunder? Säkert reagerar åtskilliga kritiker med indignation inför ett så frankt uttalande. Kritikern tycker bättre om att ständigt betona vikten av ”det kritiska uppdraget” och att det rör sig om en produkt som självklart är värdefull och som befinner sig på en hög nivå. Det ligger en del i det. Förmodligen är toleransen mot konstkritiken så stor som den faktiskt är beroende på att den representerar ett kulturellt kapital, en symbolisk maktfaktor. Men den är inte alltför påfallande och tendensen är att engagemanget minskar. Vi har nått en nivå där det börjar bli möjligt att tänka kund. Vem läser det här? Svaret är enkelt: De närmast sörjande. Varför bibehåller redaktionerna verksamheten? För att visa upp en anständig kulturbevakning. Drar man in för mycket kommer företrädarna för det symboliska kapitalet att protestera kraftigt och det kommer att märkas i medierna. Men det går att begära lite mer läsvärde, lite hejigare, snabba utspel, inbakade provokationer, djupt personliga synpunkter etcetera; redan detta väcker anstöt i kritikerkåren. Ingen tvekan om att det är köparens marknad. Kritikernas antal är mycket större än behovet och kampen sinsemellan kritikerna hårdnar. De lyckliga som tagit sig in på de stora mediernas redaktioner är inte så belåtna som den utomstående kanske kunde tro. De är många och kan inte försörja sig på sitt skrivande. Men att skriva betyder att ha inflytande och att utveckla en inte obetydlig mängd av symboliskt kapital. Den som har fasta abonnemang räknas naturligtvis mer än alla dem som förgäves försöker få sina texter publicerade i de stora tidningarna.
Vart tog konsten vägen? Alla vandringar in i konstvärlden tycks innebära att vi hamnar i ändlösa fejder om positionering. Även om positioneringsarbetet klädsamt döljs genom talet om att ta ett ansvar för det kritiska uppdraget. Äpplet är surt: ”Vad önskar kunden?” ”Hur skall jag bäst marknadsanpassa min produkt?” Men det går nog att finna svar på dessa frågor och samtidigt intressera sig för den konst som tycks ha försvunnit. Vi skall återkomma till denna intressanta fråga.