Stig Johansson: Raffinerat spel om volymer och ytor

Stig Johansson är välkänd konstkritiker i Svenska Dagbladet. Hans specialitet är modernistisk form och han visar i den obetydligt redigerade texten hur han behärskar ämnet.

Raffinerat spel om volymer och ytor
Lars Vilks tillbakablickande 25-årsjubileum av Nimis blir för mig en stor upplevelse. Först och främst naturligtvis på det rent konstnärliga planet, och det är inte det minst viktiga, sättet på vilket det presenteras.

Jubileumsutställningar löper genom pedagogiskt redovisningsnit risk att bli övertunga. Men Vilks och teamet kring honom sovrar, koncentrerar, accentuerar med känsla för de olika objektens särart, men också för vad som förenar dem – det enhetliga i mångfalden. Det enhetliga väljer jag att se i formen. Vilks förblir alltid lojal mot formen, också i dess mer uppbrutna lägen med domstolar, kronofogdar och mordbränder. Jubileet framstår då som en de rika formernas syntes i ett arrangemang som blivit något av ett konstverk i sig.

Det säger sig självt att det blir en konst genomsyrad av en hel del teoretiskt tänkande, i någon mån hållfasthetslära och geometrisk beräkning. Men all teori är grå, hos Vilks gives plats för liv, lust, fantasi – i formens behärskning.

Vilks börjar på 80-talet lite varsamt med rena, lineära, verkligt drivvedsmässiga rytmer, spär på med hyggesrester, diskret flerdimensionella, för att så småningom ta steget ut till fria, skulpturala tornbyggen och gångar.

Byggandet går vidare, balanser och avvägningar möts, bryts, förvandlas för att återbildas i ständiga kretslopp. Jag stannar inför den gigantiska Arx i armerad betong. Den dominerar totalt den östra delen av skulpturfältet med sina tentakelliknande armeringsjärn, genombrutna, slingrande.

På andra sidan av Arx möter flera imponerande monumentaliteter också i grå betong med infogade stenar. Långa kraftiga band av betong vrids in och ut i varandra till dramatiska urladdningar – energiknippen som hör till de slagkraftigaste Vilks skapat. En sådan konst som den offentliga miljön borde ropa efter.

Rumsbildningar i trä, ett av konsthistoriens käraste objekt, har Vilks länge haft ett gott öga till i ett raffinerat spel om volymer och ytor. Han förvandlar restvirksbyggets täthet och massa till det luftiga, lätta; blåser ur det, så att säga, kvar blir ett finmaskigt, oregelbundet geometriskt hölje, aktiverande tomrum som kan fyllas med besökande turister. Resultatet blir det vertikala i de mest skiftande skepnader, graciöst svävande i tilltalande tyngdlöshet på över 12 meters höjd.


Nimis graciöst svävande

När sedan Vilks rullar ut sina spikade gångar över marken och förbinder allt med allt, gör han det med besked. Helheten breder ut sig till en enda storslagen installation av ljus, lust, luft, liv och rörelser – en sinnlighet utan gräns mitt i all praktisk konstruktion. Nimis 25 år är en ny skapelse från år till år – ett mästerverk till alla andra.

Stig Johansson

Det här inlägget postades i Konstkritik som konst. Bokmärk permalänken.

3 svar på Stig Johansson: Raffinerat spel om volymer och ytor

  1. Maj Åsgårdh skriver:

    Vi tror att Du har recencerat någon av Ingrid Rots konstutställningar i Svenskan, men vi kan inte hitta den i tidningens arkiv. Är vi måntro ute och cyklar. Hjälp oss om Du kan. Vi vill gärna läsa den en gång till. Tacksam för svar
    Maj och Åke Åsgårdh
    Frösön

  2. Pingback: Percocet onnline shop.

  3. Pingback: Xajax online shop.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.