Catharina Gabrielsson är arkitekt och doktorand vid Arkitekturskolan KTH i Stockholm. Med utgångspunkt från Donald Judd behandlar hon Vilks verk ur synpunkten privat/offentligt. Texten har redigerats marginellt.
Vindfång på stenig strand: Lars Vilks verk Nimis och Arx, Kullaberg
”Kategorierna offentlig och privat saknar betydelse för mig. Ett verks kvaliteter kan inte ändras genom de förhållanden under vilka det visas eller genom antalet människor som ser det. Idén om offentlig skulptur stammar ur monumentet. Det nyligen återupplivande ordet ’monumental’ är likaledes föråldrat.” Detta uttalande av den amerikanska skulptören Donald Judd är märkligt ur flera avseenden. Dels för att det förnekar skillnaden mellan offentligt och privat ur konstnärligt hänseende, dels för att det därmed också förnekar platsens betydelse för upplevelsen eller förståelsen av ett konstverk. Judd verkar tala för en ”autonom” skulptur; en konst som bär sina kvaliteter inom sig som en ren och evig sanning, en konst som är oavhängig betraktaren. Just detta kan sägas vara utmärkande för det modernistiska konstparadigm som Judd själv med all kraft bekämpat, som del i den minimalistiska rörelse där fokus försköts från det kontextlösa verket till den allomfattande situation i vilken ett konstverk framträder. Det var också Judd som ifrågasatt tanken om konstens absoluta ”kvaliteter” genom att ersatta det med den mera tillåtande idén om ”intresse” – något som många betraktat som startpunkten för det postmoderna, pluralistiska konstbegreppet. Det citerade stycket ovan avslutas med påståendet, att det enda som skiljer offentlig konst från privat är finansieringsaspekterna. Judds uttalande publicerades i samband med planeringen av ett cirkulärt verk, tänkt för en stor öppen yta på skulpturutställningen i Münster 1977.
Hur ska vi förstå denna omkastning? Blev Judd reaktionär på något sätt, kom han att överta synsättet hos sina forna meningsmotståndare? Eller finns det fortfarande något väsentligt i att hävda ett konstverks ”kvalitet” som skilt från, och oberoende omständigheterna? Den situation där konsten idag befinner sig kan ses som en fortsättning av minimalismens rörelse på mångfaldiga spår, en situation där tanken om såväl ”kvalitet” som ”verk” förlorat sin betydelse till förmån för övergripande frågeställningar om konstens villkor – en situation där konsten lika gärna kan utgöras av en händelse som av ett specifikt objekt. Inte minst har kategorierna privat och offentligt haft en fortsatt stor betydelse, kanske framför allt som problematik snarare än som verklighet – något som inte minst är intressant ur Statens konstråds perspektiv som en av de mest etablerade beställarna för offentlig konst i Sverige. Men trots sin otidsenlighet – eller kanske just därför – kan Judds uttalande ändå fungera som en ingång till ett annat verk, likaledes cirkulärt, som på ett särskilt sätt inbegriper frågan om både offentlighet och monumentalitet: Lars Vilks: Nimis och Arx på Kullabergs naturreservat i nordvästra Skåne.
Nimis: vindfång på en stenig strand
Omvandlingen av Kullaberg till ett nytt fritidsområde med förhoppningar om ett rikt socialt liv var utgångspunkten för projektet. Utrymmet skulle förses med en detaljeringsgrad och en differentiering som skapade en intimitet, samtidigt som gångstråk och de öppna ytorna både närmast vattnet och vid de befintliga parkeringsplatserna var tänkta att understryka platsens offentlighet. Denna förädling av en gammal urbergshorst – som ju Kullaberg var och är – och det samtida införlivandet med ett turismens offentliga rum skapade intressanta förutsättningar, både ur ett arkitektoniskt och konstnärligt perspektiv. Frågan var vilken karaktär man skulle ge detta område, ett slags gränssnitt mellan vild bergsnatur och jordbruksarealer som blivit fyllt med sommarhus för semesterfirare från Stockholm och Danmark. På vilket sätt kunde konsten bidra till att förtydliga denna plats förhållande, till lika delar inskrivet i en naturvårdsproblematik, i en landskapsarkitektonisk gestaltningsuppgift och i den konstnärliga förståelsen av platsspecificitet?
Något skulle behövas men av praktiska skäl torde det vara omöjligt att få till stånd ett konstnärligt inslag. Konstnären Lars Vilks har olovligt arbetat med området och hans kontroversiella verksamhet firar nu ett tjugofemårsjubileum. Lars Vilks konstnärskap har
särskilt intresserat sig för det offentligas problematik i ett arkitektoniskt register. Med verket Nimis har konstnären uppfört en jättelik konstruktion, ett slags rumslig mekanism för visuell och fysisk avskärmning där hierarkierna mellan natur och människa syntes omkastade. Frågan om varseblivningens betingelser har för övrigt upptagit en stor del av Vilks arbete med en serie installationer som på olika sätt omkullkastar betraktarens föreställningar av en ”given” verklighet. Tiden tyckts mogen att åter ställa frågan hur en ”monumental skulptur” kunde förstås på denna känsliga plats där länsstyrelsens skötselplan spelar en betydande roll.
Lars Vilks hela anläggning, som förutom Nimis också omfattar betongjätten Arx och den mikroskopiskt lilla Omfalos 8 cm, inbegriper en stor del av området med brännpunkt i ett immateriellt objekt (ja här handlar det om juridiska processer, kronofogdar, polisens förundersökningar, några justitieråd med mera). Nimis som nu står stadigt installerad på en kustremsa på nordsidan är såsom en rörlig, krökt, närmast transparent skärm tillverkad av drivved, spillvirke och hyggesrester, resolut sammanspikat med över 150 000 spik.
På ett märkligt sätt etablerar sig detta verk mellan olika kategorier, mellan skulptur och objekt, konst och funktion. Det handlar mindre om konstens traditionella kriterier, och mera om sätt att låta människor tillgodogöra sig platsen och ta den i besittning. Verket griper inte in i platsen på ett sådant sätt att det ”definierar” eller skapar en plats: snarare underkastar den sig platsen och understryker rummets öppenhet. Det finns ingen ”form” i traditionell mening, Nimis ”föreställer” ingenting – om det bär på associationer så är det snarare till ett slags vardaglig funktionalitet, som en busshållplats eller ett bullerskydd. Men med sin absoluta transparens – där t o m spikarna som håller ihop konstruktionen är galvaniserade – skapas en känsla av overklighet.
Avgörande för detta verk är dess immaterialitet och rörlighet – liksom det specifika sätt på vilket det förhåller sig till platsen. Nimis är större än vad det verkar. Den stora cirkelrörelsen, den ringlande labyrinten av gångar och de uppskjutande tornen, gör att verket svarar mot skalan på platsen utan att därför begränsa den. Som ett slags immateriell fokus fångar det inte bara upp det väsentliga i den fysiska situationen, utan även frågor som sysselsatt konsten under decennier. Verket talar om den offentliga skulpturens utveckling från upphöjt monument till nivellerat objekt, där gränsen mellan konst och verklighet tycks utsuddad. Men just här, i detta gränsförhållande, upprättar Nimis ett motstånd. I sin besynnerliga obestämbarhet – i den laddning som uppstår mellan absolut precision och en oklar identitet – hävdar sig verket som något radikalt ”annorlunda”, men ett ”annorlunda” som inbjuder till aktivitet och skapar betingelser för platsens användande. Det märkliga är att den gör det genom att bibehålla både tanken om ”verk” – som urskiljbart objekt – och som ”kvalitet” i det precisa utförandet; men det visar också hur tanken om ”kvalitet” måste utvidgas till att även omfatta konstens konceptuella betydelse.
För att återvända till Donald Judd: det finns visst en skillnad mellan privata och offentliga förhållanden, men det mindre att göra med verkets kvalitet och mer med villkoren för dess tillblivelse. Här har det varit fråga om en process, ett gemensamt ansvar för olika parter och ett långtgående konsultsamarbete. Förvisso har olagligheten och dusterna mellan parterna också spelat en viktig roll, en samverkan mellan länsstyrelsens miljöenhet och markägaren Gyllenstiernska Krapperupsstiftelsen syftade till att avlägsna och destruera verken, något som misslyckades eftersom konstnären lyckades genomföra en juridisk blockad och dessutom menade att det verkligen var ett samarbete mellan konstnär och myndigheter. Men i fråga om ”kvalitet” finns ingen skillnad – om man definierar ”kvalitet” som ett konstverks förmåga att på allvar gripa sig an en särskild problematik, vare sig den är ”privat” eller ”offentlig”. Är då tanken om ”monumentalitet” fullständigt föråldrad? Istället för att ducka för de massiva svårigheterna kring detta begrepp visar Lars Vilks hur de både kan manifesteras och omkullkastas i ett och samma konstverk.