Dariush Moaven Doust: Nimis 25 år – och molnen

Dariush Moaven Doust är psykoanalytiker, fil. dr och forskare vid konstnärliga fakulteten vid Göteborgs Universitet, associerad forskare vid CIEPCF i Paris. Hans text, som försumbart redigerats, talar bland annat om molnens betydelse.

Nimis 25 år – och molnen
Lars Vilks, född 1946, uppvuxen i Höganäs, kombinerar oförväget intresset för teoretiska och konstfilosofiska frågeställningar med konstnärlig praktik, utan att för den sakens skull reducera konsten till en illustration av teorin. En sådan kombination av intellektuell spänst och konstnärligt kunnande ter sig idag som ett allt svårare företag för en skulptör, ja, det är till och med en spark åt doxa och den vedertagna etiketten.

Hur kan då hans konst beskrivas? Man kan i traditionens fotspår lägga ut texten om olika skikt och överlappningar av influenser och källor. Resultatet kan bli en rätt så invecklad bild, men låt oss ändå göra ett försök. I Vilks arbeten finner man exempelvis perspektiv som påminner om den tyska romantiska traditionen. Listan kan bli ännu längre om man lägger till ett och annat spår av Robert Smithson och Joseph Beuys. Sedan kan denna lista övergå till vidare teoretiska reflektioner om spektaklets samhälle, om kapitalismens anonyma massa och ett experimenterande med visuella detaljer från spillvirkets teknologiska kultur osv.

Men, för en stund kan man kanske vända uppmärksamheten bort från kakofonin av källor och kulturella bestämningar och istället betrakta skulpturerna. Man har inte sällan påpekat den aningen genanta situationen som själva den konkreta akten att betrakta en skulptur ger upphov till. Man står där ansikte mot ansikte med ett föremål som om man förde en dialog. Stumhet är snarare det rätta ordet för att beskriva situationen. Skulpturen har redan talat, har redan tänkt in sig som skulptör innan besökaren ens klivit in i den. Den har inget mer att säga, inte mer att visa än det den visar. Det är kanske därför den ordlösa situationen ofta inbjuder till en annan sorts dialog – med en tredje person. Och denna person kan mycket väl vara en fientligt inställd advokat, en hovrättsdomare eller ett länsråd.

Varje skulptur är en idé om skulpturen. Den stirrar på oss och det kanske går att se i detta stirrande, vid ett flyktigt ögonblick, en och annan detalj, liksom en lätt beröring av hattkanten som hälsningstecken. Resultatet är inte ett semiotiskt tecken utan snarare en effekt, ett spår av en personlig stil, en signatur. I Vilks skulpturer är det i flera avseenden molnen som tycks mig fungera på ett liknande sätt. De glider förbi mot skulpturens siluett, de lyser upp ravinen. Det är inte i första hand molnens himmelska konnotationer eller dess metaforiska funktion i konsthistorien som är av intresse här. I Nimis ser man däremot problemen med att molnen blir en del av skulpturen, dessa ”volymer utan yta” (Leonardo da Vincis ord citerade i Huber Damischs Teori om moln).


Nimis och molnen

De utgör kanske det utopiska elementet, flyktiga volymer på väg att avdunstas, på drift utan fastställbar geometri. Det som jag uppfattar som ett problem kanske står i samband till något annat, något som en tvetydighet. Det är konstigt att man inte tänker på det vid första anblicken. Vita rader som man ser genom allt trävirke avbildar ett skrivet genomskinligt blad eller texten som man ser på en osynlig skärm genom skulpturen. En skrift är en tvådimensionell yta i sin renaste form. Det som jag kallar signaturen i dessa skulpturer är kanske just denna tvetydighet, det säregna sättet att förena eller dissociera väsenskilda dimensioner: senkapitalismens solida länsstyrelser och kronofogdar som förångas på ytan, pur volym och platt skrift, byråkrati och moln mot tecken.

Dariush Moaven Doust

Det här inlägget postades i Konstkritik som konst. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.