Dan Jönsson: Blixtar och dunder, magiska under

Konstprojektet går vidare med ännu en konstkritisk text om Nimis 25 år. Dan Jönsson, välkänd kritiker i bland annat DN, har producerat en text som redaktionen endast gjort några obetydliga korrigeringar av. Det är en bländande skrivning, dramatisk och med högt läsvärde. Ex ungue leonem (på klon känner man lejonet) kan man lugnt säga om skribenten. Det är lätt att förstå att han intagit en framskjuten plats i den svenska konstkritiken.

Blixtar och dunder, magiska under
Det är egentligen inte klokt. Lars Vilks monumentala, femtornade installation ”Nimis” på Kullabergs Naturreservat är – rent objektivt, med tidens mått, definitivt för mycket. Inte bara titeln är pompös (”Nimis” – ”till övermått”): de väldiga bergen, de dunkla vattenytorna, där då och då någon seglare eller motorbåt skjuter fram som en blixtrande projektil, påminner mest om något ur det förra sekelskiftets överspända, symbolistiska fantasier. Blixtar och dunder, magiska under, änglar och demoner – Vilks konst har onekligen kulturella referenser så det räcker. Att den alls får visas i dokumenterad form på en seriös institution i vår tid är en gåta.
Eller inte. Liksom Jeff Koons för tio år sen och Matthew Barney i dag hör Lars Vilks till de konstnärer som fascinerar just för att de vägrar följa normera för det estetiskt passande. En ängslig konstvärld behöver sina emotionella pysventiler – och så länge Vilks är i den funktionen bör vi vara väldigt tacksamma.


Emotionell pysventil, Wotans torn (Foto James Hartman)

25-årsjubiléet är hans första riktiga soloshow och den ger en imponerande vy över de gångna decenniernas arbete då Vilks förfinat och blåst upp de uttrycksmedel som numera gör honom så omisskännlig. Av 80-talets Nimis som förstördes genom brand syns egentligen ingenting, vilket man kan tycka är lite synd. Koncentrationen på det nu befintliga gör det å andra sidan möjligt att hitta linjerna och även nyanserna i dessa senare och metafysiska verk. Vilket nog känns angelägnare just nu.

Öppningen mot havet är magnifik. ”Wotans torn” från 1999 är en tolv meter hög, tredelad resning där man kan se besökare långsamt klättra upp – eller på andra sidan av tornet: det översvämmas av inströmmande vatten och tycks försvinna som ett skepp på väg till havs. I sin visuella stilisering och med sin vid storm öronbedövande akustik är ”Wotans torn” ett portalverk i Vilks mogna produktion. Lägg därtill den av eld förhärjade ”Ascendentens funktion” som långsamt tycks stiga fram ur bergsravinen för att sedan sjunka tillbaka och man får i stort sett hela katalogen av grundteman. Eld och vatten, upplösning och genombrott, separation och återfödelse.
Så bygger Vilks sina verk på ett fåtal återkommande arketyper som med några enkla trick – lite spik och bräder, några grövre stammar – förankras i en sorts drömtid. När det på senare år har talats om hur konsten och dess institutioner har tagit över religionens roll är det ju knappast idéinnehållet man brukar tänka på. Men i Vilks fall är det befogat. Hans verk försvarar kompromisslöst konsten som en existentiell, nej: andlig verksamhet. Helt utan föreskriven intellektuell distans lägger de örat mot den religiösa åder som, någonstans, pulserar genom hela konsthistorien och effektivt fördriver kronofogdar och hovrättspresidenter, förelägganden och byggnadsstadgor.
Allra starkast bultar den i ”Omfalos 8 cm”, projektets senaste och mest centrala verk. Att komma in i den öppna natursal där den står är som att träda in i ett italienskt renässanskapell. Åtta skarpa, klara centimetrar av betong fyller rummet och suggererar resan från födelse till död – och återfödelse. Man ser den frihet på åtta centimeter – som naturvårdsenheten på länsstyrelsen medgivit för den enskilde i det offentliga rummet – skjuta upp bland stenblock där man ibland kan finna en grupp geologer som ligger och vilar. Man ser en gammal man lämna platsen; blev den stolta resning som objektet förmår att förmedla för mycket för honom? Hans son ropar förtvivlat efter honom och en havsvåg slår utan varsel över en intilliggande stenhäll.
Men för det mest händer inget särskilt alls. Att stå och bevaka dessa myllrande drivveds- och restvirkeskonstruktioner i väntan på det oväntade kräver både tålamod och uppmärksamhet. Det är på en gång vardagligt och magiskt, elementärt och gripande. Inte klokt. Och helt och hållet övermäktigt. Se det.

Dan Jönsson

Det här inlägget postades i Konstkritik som konst. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.