Vilks.net

Debatten om vänster och höger har engagerat skribenter lite överallt. Ett av skälen är förmodligen att det inte längre är så lätt att skilja falangerna åt. Det har blivit svårare att renodla skiljelinjen privatisering/förstatligande. Hela problematiken torde utgå ifrån att någon kultur har skapat idén om demokratisk jämlikhet vilken på något sätt skall pådyvlas alla andra kulturer. Kulturvänstern kan dock fortfarande skapa en identitet genom att utropa sig till neomarxister. Men de är inte fler än att de borde kulturminnesmärkas. Och möjligen kan en kulturhöger kännas igen genom att den vill se en kulturarbetare som entreprenör.

Maria Lind och Tensta konsthall har öppnat butiken. Tensta konsthall har tillkommit för att den marginaliserade förorten i mångkulturens namn skall få ta del av konstens härligheter. Och det innebär i det här fallet den stramt tuktade internationella samtidskonsten. I ett något besynnerligt yttrande (DN) menar Lind: ”…vi har fått en uppdelning av konsten i en mycket kommersiell, populistisk del, och en del av mindre, konstnärsdrivna initiativ.”

Tydligen menar Lind att Tensta konsthall tillhör den mycket kommersiella och populistiska sektorn eftersom den inte är konstnärsdriven. Så har hon också inlett ett samarbete med Bukowskis. Mårten Arndtzén (SR) ställer sig tveksam till detta medan Lind gör en dygd av nödvändigheten. För övrigt kan man undra var den riktiga konsten finns någonstans eftersom det inte är lätt att finna fram till dessa ”mindre, konstnärsdrivna initiativ”.

På ett sätt har projektet/institutionen Tensta konsthall som en gest åt lokalbefolkningens konstintresse en hopplös uppgift. Det man går in för och visar är till för innerstans lilla elit som får göra sig omaket att åka ut till Tensta. Men Maria Lind är aldrig svarslös. Som god konstpolitiker kommer hon med sina trevare:

”Men Maria Lind är inte rädd för att skrämma bort publiken.

- Nej. Jag tror det finns en massa lockelse i den skönhet och mönsterverkan som finns här, till exempel. Och att vi vill ta samtiden på pulsen – något som många brukar vara öppna för, oavsett om man är en hängiven konstföljare eller inte.

- Sedan ska vi inte glömma att abstraktion är en estetisk form som är stark i många delar av världen. Inte minst i mellanöstern, där många av Tenstas innevånare har bakgrund.”

Lokalbefolkningens samtidsintresse tillsammans med en kulturell benägenhet för mönster skall få dem att rusa till konsthallen. Och Lind har mer att mäla (Norran):

”Maria Lind tycker sig se hur det abstrakta tar allt större plats inom konst och konstnärliga utbildningar.

- Jag tror att det handlar om ett behov av att fundera kring hur man gör saker, inte bara vad man gör. I Occupy-rörelsen och den arabiska våren blir det tydligt att människor i dag ställer sig frågor kring hur vi lever och hur vi faktiskt fungerar. Och som vanligt är konsten där och sniffar på något innan det blir tydligt för samhället i stort.”

Vårens trend i konstvärlden (osäkert om det är i den populistiska eller i den konstnärsdrivna eller i båda) är alltså ”abstrakt”. Sedan får man säga att Maria Lind företer ett konstkonservativ drag då hon i romantisk andra ser konsten som samhällets förelöpare. Den internationella nyhetsförmedlingen och deras omedelbara analyser; vad kan konsten ställa upp mot det? För övrigt är det allmänt känt och positivt uppfattat att konsten är långsam och reflekterande. Och vad kan den tänkas sniffa upp ur en redan nattstånden diet?

Nå, det gäller att hänga med i abstraktionen vilket jag naturligtvis gör. För en tid sedan utförde jag denna välliknande abstrakta oljemålning. Man bör dock ej idka ett intensivt påseende av densamma utan nöja sig med färgklangen av det generella politiska budskapet om striden mellan rött och blått.

I samband med mitt besök på bokmässan höjdes några röster (inte minst från bokmässans grundare Bertil Falck) för att jag borde få ett större stöd från etablissemanget och inte minst från Svenska PEN. Ordförande i detta eminenta sällskap, Ola Larsmo, kände sig föranledd att göra ett uttalande som publicerades i gårdagens DN. Enligt Larsmo var det en bagatellartad fråga. Eftersom Vilks inte hade informerat om sitt besök kunde man inte göra något med så kort varsel. Och dessutom har han livvaktsskydd. Nu var det faktiskt så att mässan var välinformerad om mitt besök. Vad man inledningsvis inte kände till var att jag skulle delta i en debatt som inte ingick i det officiella programmet. Axessdebatten var en s.k. monteraktivitet, alltså arrangemang som sker mer improviserat. Jag fick förfrågan om mitt deltagande två veckor före mässan och meddelade detta vidare till behöriga. Problemet var att säkerhetspolisen bedömde det som olämpligt. Man ansåg att man inte kunde garantera säkerheten under rådande omständigheter. Det kan förefalla som en liten sak men hur man än vänder och vrider på saken är det påtaglig inskränkning av yttrandefriheten. Hotbilden sätter alltså stopp för mitt deltagande i en konstdebatt i en monter på bokmässan. En seger för odemokratiska krafter. Men tydligen är detta något som Ola Larsmo och Svenska PEN anser att man bara kan vifta bort. Larsmo ger naturligtvis i sin artikel yttrandefriheten sitt principiella stöd, enligt det till intet förpliktigande att man skall ha rätt att yttra sig, åtminstone när man följer lagar och förordningar. Men med den deklarationen framlagd passar Larsmo på att omedelbart lägga till: ”Att jag sedan anser hans rondellhund osmaklig är nästa fråga.”

”Osmaklig” kan ju betyda att Larsmo önskar se en rondellhund i en annan stil än originalets. Jag har verkligen ansträngt mig för att råda bot på sådan kritik och det tillkommer ständigt nya varianter (kan ses här). Men det kan också betyda att han anser att varje framställning av profeten som av någon kan uppfattas som kränkande är osmaklig. Om det skulle vara så innebär det att yttrandefriheten som sådan är osmaklig. Eller att yttrandefriheten inte får utövas gentemot en viss religion.

Jag vet inte vad Larsmo håller på med. Möjligen är det så enkelt att han bedriver sin identitetspolitik som säger att om något av någon (inom denna religion) kan uppfattas som kränkande, skall det avvisas som synnerligen olämpligt (men inte direkt förbjudas) i enlighet med den politiska profil som han representerar.

Målaren Paolo Veronese avslutade 1573 ett beställningsarbete av Den sista måltiden. Han blev snart inkallad till inkvisitionen misstänkt för blasfemi eftersom målningen innehåller en del vardagliga och världsliga inslag. Konflikten kunde emellertid lösas på ett smidigt sätt genom att Veronese döpte om målningen till Måltiden i Levis hus.

Detalj av Veroneses målning Måltiden i Levis hus. Observera hunden. Inte bra 1573.

Den mångkulturella rondellhunden ser hur Alliansens skepp går under i en befriande vänstervåg.

Konsthösten laddar verkligen upp. Den 10 september öppnar Göteborgsbiennalen och den är på alla sätt en riktig biennal. T ex återfinner vi där Isaac Julien, en av de moderna biennalveteranerna vars specialitet är postkolonial video i poetisk dräkt. Som sig bör skall det också vara plats för en markant installation och sydafrikanen Wim Botha fixar den. Liam Gillick gör en undersökning av Uddevallamodellen (som skulle göra arbetarna delaktiga i den kreativa processen). Utgången av den undersökningen blir säkert en fortsättning på den kritik som Gillick bedriver mot den neoliberalistiska kapitalismen. Curatorn Sarat Maharaj är synnerligen kvalificerad och temat är angeläget: Vad skall uppstå ur det kontemporäras febrila aktiviteter? Ja, ett säkert svar är: Ännu en biennal. Mycket bättre än så kan det inte bli och det får vi vara nöjda med. Jag skall själv med största intresse besöka evenemanget.

Moderna Museet drar igång en serie föreläsningar om estetik, alla förankrade i museets samlingar. Ingen tvekan om att konstvärlden kan visa upp att det finns resurser man. Men hur det nu än är kan man säga detsamma om såväl estetiken som samtidskonsten, något nytt på gång?

Tensta Konsthall möter upp med en serie hemma hos-reportage. Hur arbetar olika konstinstitutioner? Naturligtvis på en mycket hög nivå där man särskilt framhåller att man vill erbjuda något annat än konst som underhållning. Konsten skall istället ut i samhället och förmodligen göra något slags nytta där.

För att belysa maktsituationen i konstvärlden har jag gjort en teckning. Det torde inte möta några svårigheter att igenkänna den kontemporära dominanten som pressat de tidigare makthavarna expressionismen och formalismen ut i marginalen. I detta flöde av händelser och energi dyker det upp många enskildheter. Som i den förra teckningen kan man med en skärpt blick återfinna ett och annat ansikte, tre mänskliga gestalter och dessutom en inte alldeles lättfångad häst. 10 sådana objekt bör man kunna komma upp till. Var de finns kommer att publiceras under morgondagen.

Här är de mest markanta utmärkta:

Något lättsamt idag, kanske inte helt och hållet, men i alla fall. I ett teckningsprojekt som jag har arbetat med under några veckor är nedanstående bild en liten övning. Inte utan rätt mycket möda, men den har egenskapen att innehålla ca 20 stycken invånare med mänskliga konterfej. Den simpla uppgiften är alltså att se dem.

Här är de flesta av objekten:

För ett par veckor sedan skrev Elisabeth Gerle en artikel (SvD) med titeln ”Att kränka är ingen rättighet”. Gerle är inte precis någon världsmästare, hon har t ex ansträngt sig att visa att Humanisterna egentligen är Sverigedemokrater, men artikeln är ett bra exempel på famlande i mörkret för att få stopp på just ”rätten att kränka”. Har man yttrandefrihet har man också kränkningen. Yttrandefrihetens idé är att föra fram obekväma åsikter och görs det kommer ofelbart kränkta eller djupt kränkta att ta åt sig. Alla kränkningar är naturligtvis inte lika bra men det har visat sig vara svårt att sortera. Utgångspunkten för artikeln är stängningen av kommentatorfälten på ett antal tidningar. Tanken bakom denna åtgärd är att avlägsna oönskade politiska åsikter. Med den pedagogiska tanken att man kan förhindra spridningen av dessa. Min åsikt är att det är högst tveksamt om det har någon effekt. Åsa Linderborg (Aftonbladet) vill gå ännu längre och rensa ut skribenter (Ulf Nilson) i Expressen. Det är sålunda ett liv och ett kiv och det kacklas i hönsgårdarna.

Men åter till Gerle. Hon samlar sig till en motsägelsefull ståndpunkt:

”Åsikter, föreställningar och trossatser måste kunna kritiseras och diskuteras. Att kräva skydd mot all kritik mot religion är alltså inte en demokratisk rättighet, trots att det finns länder inom FN som driver på för att få igenom sådana rättigheter. Men att använda kränkande tillrop gentemot muslimer som grupp är inte heller rimligt.”

Och därmed borde det också gälla: ”att använda kränkande tillrop gentemot kristna som grupp är inte heller rimligt”. Eller ”att använda kränkande tillrop gentemot marxister som grupp är inte heller rimligt”. Eller ”att använda kränkande tillrop gentemot israeler som grupp är inte heller rimligt”. Formellt borde även detta vara giltigt: ”att använda kränkande tillrop gentemot svenskar som grupp är inte heller rimligt”. Men där har man bestämt sig för ett undantag.

Det är svårt att komma förbi att en kränkning av en grundläggande symbol får sägas drabba en hel grupp. Självklart är det att gruppen drabbas en bedömning. Om någon skulle teckna profeten som rondellhund kan det bedömas som en generell kränkning (”miljarder är kränkta”). Liksom att visa ett kors med en snoppbild. Eller att påstå att Das Kapital endast kan användas som dasspapper. Eller att elda upp den israeliska flaggan.

Rätten att kränka är grundläggande. Däremot kan man inte ha någon rätt att skyddas mot ideologiska kränkningar. Det är högst rimligt.

Aktuella kränkningar finns att betrakta här. Men efter fyra år av ensamhet och inbäddad i kulturgods av högsta valör torde endast ensliga allvarsmän och allvarskvinnor vara i stånd att snörpa sina anletsdrag.

Jag har nu skapat ett visningsrum för min konsthandel. Det som hittills har lagts ut är rondellhundsvarianter som rätt ofta efterfrågas av intressenter. Senast tillskottet är stilvariationer och av dem kommer det att dyka upp fler. Men även annat skall få plats där. Allt kan återfinnas under kategorirubriken Art shop.

Och här en bild från dagens övningar i ateljén utan gränser

Rondellhundsprojektet har, något överraskande, nått bygglovsstadiet. Igår kunde det meddelas att några privatpersoner tydligen irriterats av bevakningscentralens vid mitt hus uppställda husvagnen. Det kan påminna om Nimis, ”störande inslag i landskapsbilden” med den skillnaden att det krävs ett mer utvecklat och detaljerat estetiskt sinne för att reagera. Mina kritiker kommer förmodligen att slå fast något i stil med ”Det fattar ju vem som helst. Om man ritar profeten som rondellhund kommer det att leda till livvakter. Livvakterna kommer att ställa upp en husvagn för vilken det saknas bygglov. Alla vet ju vilket liv det blir med svartbyggen. Han gör det för att få uppmärksamhet.” Mer kan läsas i Helsingborgs Dagblad.

I vart fall är det ett intressant tillskott till projektet. Byggnadsnämnden skall nu rycka ut för att se vad vakterna har för sig i husvagnen. Skulle nämnden ta någon vakt på sängen vore det ett uppenbart underkännande av vaktuppdraget. Och innan nämnden kan genomföra sin inspektion får den först visiteras och visa legitimation. Minst av allt kan man lita på en byggnadsnämnd. Denna operation blir naturligtvis ett relationellt konstprojekt med avsevärd verkshöjd. Händelsen är noterad som kulturnyhet.

Den omstridda husvagnen vilken på goda grunder kan ses som ett konstobjekt. Konstens magi tar aldrig slut: Nyss husvagn, nu estetiserad till relationell skulptur.

Dagens teckning är ett förslag till muralmålning i Moderna Museet: Det segrande kontemporära betraktar den besegrade modernismen.

Segern börjar alltmer likna en pyrrhusseger. Visserligen är maktövertagandet odiskutabelt men på längre sikt har det visat sig svårt att ersätta en del av förlusterna. Estetiken är nedskriven till en marginell företeelse och avantgardet har förvisats till historien. Eftersom utövarna av det kontemporära mest av allt önskar sig att forma ett oppositionellt alternativ till neoliberalismens kapitalistiska högervindar (och ständigt finner sig omfamnad av dessa kommersiella krafter) är det man saknar just en livskraftig utmanare. Medan några heroiskt strider för en akademiskt baserad forskningskonst kämpar biennalcuratorerna med att finna andra möjliga utvägar. Dock har det blivit så att biennalerna kan bedömas långt innan de går av stapeln. Se t ex hur curatorn för Lyonbiennalen (15 september) Victoria Noorthoorn annonserar (video) en provocerande föreställning med den litterära (Yeats) titeln ”A Terrible Beauty is Born”. Jodå, det skall vara provokativt men också lite småtrevligt. Men så är det bara, curaterad provokation är en svår genre.

Läsarna är säkert inte obekanta med att den kontemporära konstens inkluderande verksamhet har sina begränsningar. Vid lite närmare eftertanke är det mycket som är förbjudet. I Aftonbladets Allt om Stockholm utfrågas förste intendenten Ulf Cederlöf om Nationalmuseums omdiskuterade utställning Lust & Last. Han får frågan:

”Utställningen handlar bland annat om tabun. Vad skulle du säga är tabu i konsten i dag?”

Och svarar:

”Så fort man visar naket kommer även idag en strid ström protester. Ibland undrar jag hur frigjorda vi är egentligen.”

Så sant som det är sagt. Naket kan visserligen förekomma, och förekommer, flitigt i det kontemporära, men med stränga förbehåll angående blickar, genus- och queerperspektiv. Nakenhet som inte beaktar det slags problematiseringar blir djupt problematisk. En fråga man ställer sig är vad dessa moraliska inskränkningar med uppbyggliga och folkuppfostrande ambitioner representerar. Dags att rekapitulera den kvinnliga kroppens objektifiering.

Med mitt helt obetydliga bidrag till detta känsliga område vill jag påpeka något av konstens besvär med att hålla sina gränser öppna. Teckningen, som den konsthistoriskt bevandrade lätt känner igen som utförd efter förlaga av Boucher, har sina brister men bör vara tillräckligt genomförd för att motivera en publicering.

Idag förbjudet: Naket

I dagens DN skriver Johan Lundberg med anledning av
Nationalmusuems succéutställning Lust & Last. Han klagar på de upprepade
kraven på ett utvidgat fält av genusperspektiv. Jag är benägen att hålla med
honom på denna punkt. När det schablonartat skall lastas in sådana perspektiv i
alla utställningar är vi inne på schablontillägg. Vem skall vederfaras den
uppfostran som dessa perspektiv skall förläna? Är det folket, alltså den
bildade borgarklassen som minsann inte skall komma undan? För konsten själv får
svårt att reda sig. Som det nu alltid är i historiska utställningar skall några
kontemporära inslag kommentera vilket brukar bli att påvisa att historien
tyvärr inte var lika upplyst som dem i vår tid som gör utställningar om
historisk konst. Förstås kan det, som det blev på Nationalmuseum, också bråkas
om vem som är mest upplyst och korrekt.

Problemet med Lundberg är att hans egna favoriter aldrig är
långt borta. Hans kulturkonservatism drömmer sin dröm om att återgå till en
romantisk konstuppfattning där de eviga värdena florerar. Hur snabbt han hakar
på kan man se i dessa rader:

”…konstforskarna Malin Hedlin Hayden och Jessica Sjöholm
Skrubbe. De är bland annat upprörda över att museet i sin presentation av
utställningen blottlägger en ”idé om att konstverk, bilder och ting har en
förmåga att själva föra sin talan”. Tala om nedslående misstro mot konstens
förmåga att tala över tidsavstånd och höja sig över sin egen epoks modeteorier
om människan och världen!”

Eftersom ett konstbeteende är en sen uppfinning i historien
kan det inte bli så mycket med att höja sig över sin egen epoks modeteorier.
Vad man kan göra är att dra fram lite äldre teorier som Lundberg gör. I den
romantiska teorin dyker uppfattningen om konstens eviga väsen upp och att den
kan tala med en autentisk stämma om det evigt outsägliga och sköna. Detta ingår
alltså i teorin och har sin egen historia. Konsten kan tala över tidsavstånd
därför att en teori, som har dominerat en stor del av konstens historia, säger
att den kan det. Däremot har han trots allt en poäng i hävdandet av att konsten
skall tala för sig själv. Det är lätt att glömma bort att oaktat alla teorier
och kontextuella utläggningar står alltid verkets singulära egenskap kvar. Även
den är visserligen bestämd men å andra sidan är det inte heller någon som menar
att den skall bort. Ett verk är ingen illustration utan talar till betraktaren.
Detta tal består i att inte kunna säga någonting men verkligen gör allt för att
något skall bli meddelat. Elementär, men lätt att i korrekthetens iver glömma
bort.

Lundbergs agitation för vad som gäller om nya teorier kommer
också på pränt. Det finns:

”…mer nydanande och aktuella konstteorier än de
feministiska. Ett exempel är den evolutionära konstteorin som vuxit sig stark
på senare år.”

Det är inte svårt att känna igen Denis Duttons funderingar
som han lade fram i boken The Art Instinct: Beauty, Pleasure, and Human
Evolution 2009. Var har den vuxit
sig stark? Den har inte fått någon som helst betydelse i samtidskonsten och det
är lätt att förstå. Det slags spekulationer om konstens som en naturlig del av
människans konstitution är svårt att ta på allvar. Däremot har hans bok vunnit
en avsevärd popularitet.

Men Lundberg ansats
om ”aktuella konstteorier” är värd att begrunda. Vilka konstteorier diskuterar
man idag i det kontemporära? Praktiskt taget ingenting förutom att begrunda
modernismen och postmodernismen. En så pass skarp tänkare som Boris Groys får
inte mycket ur sig när han skall förklara vad som är konstens berättigande:

“Anything
included in such a space becomes a part of the artwork simply because it is
placed inside this space. One might then say that installation practices reveal
the materiality and composition of the things of our world. Turning back to the
beginning of my discussion, here lies the critical, enlightening character of
truly contemporary art: while the commodities produced by our civilization
circulate on the global markets according to their monetary and symbolic
value—with their pure materiality manifesting, at best, through their private
consumption—it is contemporary art alone that is able to demonstrate the
materiality of the things of this world beyond their exchange value.”

Det kontemporära kan visa oss det materiella bortom
bytesvärdet. Jaha. Och kanske även bortom genusperspektivet.

Dagens bild får bli en teckning av Hassib Aljassem som har
porträtterat en kunglig personage. Utgångspunkten är en av mina rondellhundar,
en föregångare till den beryktade. Vilket ändamål den skall tjäna är mig okänt.
Bilden har publicerats i Sundsvall Tidning (man får bläddra)