Del 379: Kränkt, kränktare, kränktast
Igår var jag i Frölunda kulturhus och samtalade med Sven-Eric Liedman om yttrandefrihet och konst. Ni kan läsa en artikel om detta i GP. Skribenten, Daniel Levin, framkastar en intressant jämförelse mellan Roy Anderssons ”vår tids rädsla för allvar” gentemot mitt andra citat (det första är ”allting är en fördel”): ”allvar är den enfaldiges sköld”. Jag håller naturligtvis inte med Levin. I ett verkligt allvar står den yttersta grunden fram, och, som jag ser det, bildar just en sköld framför en sådan enfald. Men det betyder inte att allting är lika värt. Allting är inte lika bra eller lika dåligt.
I artikeln framgår att jag kallar mig för outsider. Artikelförfattaren vill inte riktigt tro på det. Kanske han har rätt. Jag är ingen renodlad outsider, den korrekta uppfattningen från konstvärldens sida är kuf (dokumenterad benämning).
Idag var det, efter insamlandet av några nya dödshot, dags att debattera hos Axess i Stockholm under Lennart Perssons ledning. Det blev knappast någon djupdykning i frågan. Mats Gellerfelt, en trött kämpe, var min utsedde kritiker, och han menade att muhammedteckningarna var en tom provokation. Som motsats nämnde han Duchamps pissoar från 1917 som sålunda skulle vara ett exempel på en icke-tom provokation. Till det senare får sägas att det tog mycket lång tid innan den blev uppfattad som en seriös provokation. Från början kan man ju se den som fullständigt tom eftersom den förnekar allt; Konst är vad betraktaren gör med den. Flyttar man detta resonemang till mina små teckningar kan man säga att utfyllnaden gått mycket snabbt och att det numera finns ett synnerligen fylligt material skapat av i det närmaste en hel världs synpunkter.
Vi fick idag också se den brinnande svenska flaggan. Om det berodde på kunskapsbrist eller att man inte hade tillgång till alla färger är inte lätt att säga, men flaggan den var grön och gul och hemmagjord. Men man förstår vad de menar.
Ännu ingen fara med det. De svenska muslimerna har hittills visat att de känner sig solidariska med sitt hemland och inte med en onyanserad muslimsk nation. För en god debatt och en konstruktiv utveckling kan vi än så länge tacka initiativet i Örebro.
Det har blivit en fråga om vem som publicerade först. Nerikes publicering var den 19 augusti. Men det var inte den första. Barometern Oskarshamns-tidningen publicerade redan den 15 augusti. I rättvisans namn borde också ett demonstrationståg marschera i Kalmar.
Ett rykte spreds med vindens hastighet i Jönköping med omnejd: Teckningarna skulle ställas ut på museet. Men det var inte fallet. På ett seminarium nästa vecka om folkkonst, om rondellhundar, och även om en Friggebod som jag uppförde år 2000 på museets gård, är det tänkt att visa utskrifter för seminariedeltagarna av rondellhundsteckningarna. Men ryktet var tillräckligt för att skapa en ihärdig hotbild för museet. Polisen avråder konstnär Vilks från att framträda på detta seminarium. Men eftersom den utlösande faktorn var en anka har nog hotbilden drivit förbi till dess.
Kvarstår faktum att det inte är praktiskt möjligt att visa teckningarna på någon institution i det här landet. Originalen är därför ännu osedda men det har inte hindrat att de snart nått alla världens hörn.
Maria Schottenius (DN:s kulturchef) sade i dagens debatt i Axess att hon började bli trött på att bli kränkt och på alla som var kränkta. Ett utmärkt hälsotecken: Kränk tillräckligt mycket och ofta och det blir så småningom färdigkränkt. Utan att världen gick under.
Flaggan brann, statsminister likaså och den till Larish döpte konstnären önskades inte välgång i livet.
PS: För dem som skriver kommentarer och blir spammade. Skriv bara, hjälp kommer så snart som möjligt, kommentarerna hämtas från spamsamlingen och återställs. Tyvärr finns det inget man kan göra mer än så.
