Del 799: Mer debatt med Christopher Rådlund
Tack till Christopher Rådlund för hans inlägg i diskussionen! Jag har några kommentarer. Rådlund skriver:
”Att du inte har den minsta fingertoppskänsla för att den konstinstitution du talar dig varm för så sakteliga börjat rämna i grundfundamenten är lika lite överraskande.”
För mig verkar det här vara en svepande rörelse. Vad är det som rämnar? Att det finns svårigheter att finna nya vägar efter socialkritiken kan man med visst fog påstå. Men att grundfundamentet skulle rämna… Ser man på utställningar och nya konstnärer är det djupt orättvist att mena att allt detta skulle vara misslyckat och dåligt. Jag skulle vara tacksam att få någon form av precision (vem, vad, vilka, när) av detta utspel.
”…för att jag insett att teorisk reflektion inte nödvändigtvis resulterar i intressant konst. Målarens främsta uppgift är inte att läsa filosofi utan att måla.”
Så har vi detta med diskurs. Jag håller med dig om att konstnärernas uppgift främst är att skapa konst och inte att teoretisera. Att vara i stånd att framträda kvalitativt professionellt inom två områden är att begära för mycket. Teoretikerna tar hand om teorin och vi kan igen ställa den gamla frågan om teorins nödvändighet. Den romantiska uppfattningen om att konstens uttryck klarar sig själv är en uppfattning, alltså att det inte behövs något mer: Bra konst kommer att uppfattas som bra konst – i princip av alla. Det är den romantiska uppfattningen som dock – dock – avskrev teoribehovet med hjälp av en ofantlig mängd teori.
Jag vill mena att konst är teori, teorin är ett nödvändigt krav - men inte tillräckligt eftersom det måste finnas något som teorin kan knytas till. Något som konstvärlden uppfattar som värdigt eller intressant nog för att bära upp teorin. Och vi talar om avancerad teori, om sådant som rör de välkända stora frågorna, det existentiella: Vad-det-är-att-vara-människa som konstnärerna ofta uttrycker det.
Rembrandt är t ex en utmärkt bildskapare. Det är lätt att argumentera för den saken. En designer av högsta rang. ”Designer” är ändå inte ordet man förväntar sig. Rembrandts bilder skall upp ett snäpp, upp till konst i den allra högsta skolan.
Men vad är det som gör Rembrandt till konst och inte enbart en överväldigande designer? Är det något som är synligt eller osynligt? Det vanliga svaret är att hänvisa till upplevelsen som bekräftelse på att något som är synligt men inte formulerbart finns för handen. Och här blir det svårt: Vem skall bekräfta upplevelsen? Fungerar den för vissa människor och bara ibland? Finns den överhuvudtaget?
När konsten i vår mening framträdde under 1800-talet dök idén om det osynliga upp. Det skulle finnas en översinnlig ande som endast kunde uppfattas genom upplevelsen. Därmed skiljer sig konsten från design, den senare har inte tillgång till den existentiella anden.
Och hur är det med upplevelsen? Produceras den spontant eller kräver den en bestämd förutsättning? Jag menar att det är teorin om konsten som skapar förutsättningen för den särskilda konstupplevelsen.
I detta får vi också svaret på konsten och den breda publiken. Konst förutsätter en konsthistoria. Om någon utför en exakt kopia av ett av Rembrandts självporträtt innebär detta inte att man har skapat en motsvarande kvalitet. Stoppklossen är att det redan finns ett sådant. Kopian kan ändå ha kvaliteter eftersom det kan finnas intressanta orsaker till att den görs en gång till i en annan tid. Vi erinrar oss J L Borges Pierre Menard, Author of Don Quixote från 1939.
Att förstå poängen med Menard som ordagrant skriver av Cervantes kräver en del av mottagaren. Och det går igen i all konst. Konst bygger på konsthistoriska referenser där man inte kan upprepa det som redan gjorts utan avsevärda tillägg.
De poänger som kan finnas i det retrogardistiska landskapet handlar inte enbart om att återvinna klassisk figuration utan även om varför det är nödvändigt just nu. Och i detta just nu innebär det också ett ställningstagande i samtidskonsten och dessutom en kritik av modernismen. För en vanlig betraktare är detta alltför avancerat men den vanliga betraktaren kan självklart uppleva på sitt sätt. Men sakens kärna är att det finns mer att uppfatta och förstå. Den känslighet som en konstnär utvecklar och allt det som läggs till konsthistorien är inget man lär sig på en kafferast.
Winckelmanns favoritmålare Rafael Mengs Parnassen 1761. Ett försök att återupprätta det antika idealet så gott det var möjligt.