Vilks.net

”What fresh hell is this?” Det sägs att Dorothy Parker uttalade dessa ord när hon blev störd av telefonens ringande. Och att hon därefter använde sig av denna fras istället för ”Hello!” när hon svarade i telefon.

Sådant är användbart i samtidskonsten som gärna associerar till litteraturen. Sedan oktober pågår en utställning i Palais de Tokyo med titeln ”Fresh Hell”.  Utställningen curateras av en konstnär Adam McEwen (som har blivit känd för att arbeta med tuggummi och att han skriver falska dödsrunor). Det får sägas vara en trend att låta konstnärer sköta curatorrollen, så blir det också i nästa Berlinbiennal med Artur ?mijewski.

Adrian Searle i The Guardian uppskattar utställningen men det är värt att ögna genom de negativa kommentarerna till hans artikel. De är dock skrivna av fel personer, utställningen är naturligtvis bra med en rad rutinerade och väletablerade konstnärer. Och med några pågående som systrarna Hanna och Klara Lidén. Klara lyser klarast och har en intressant framtid för sig då hon bland annat kommer att omhuldas av Daniel Birnbaum. Systrarna deltar med en video, typiskt Lidénskt stökig. Kanske inte fullt övertygande.

Några gränser flyttas inte men hur skulle något sådant vara möjligt. Solid kreativitet och självfallet får utställningen ses som spetskvalitet i samtidskonsten. Så mycket förmår man just nu och under alla omständigheter är den inte tråkig.

När jag träffade Erik Berggren i förra veckan i Linköping delgav han mig sitt favoritcitat från Adorno. Det bästa konstverket är att spränga konstens gränser och – att misslyckas. Typiskt för Adorno som ständigt var ute efter negationens estetik. Genren gränssprängning har numera sin fastställda ordning. Om gränser skall sprängas måste detta bekräftas av konstvärlden – annars är inga gränser sprängda. Och eftersom bekräftelsen är ett godkännande kan det aldrig bli tal om att det sprängs något. Det sker i så fall tidigare, men utan bekräftelse. När konstvärlden godkänner betyder det att den godtar en förskjutning av gränsdragningen i efterhand. Om konstvärlden skulle få för sig att omedelbart bekräfta ett gränsöverskridande är det inget sådant, då har det redan skett. Med andra ord är överskridandet alltid preteritum och kan därför aldrig uppfattas av andra än de framsynta.

Inte lär man inom den närmaste framtiden bli överraskad av samtidskonstens prestationer, men man kan anstränga sig. Möjligheterna är gränslösa men tycks fungera på samma sätt. Utom allt som inte är relevant men sådant går ju inte för sig.

Ett problem för konstnärer är att kunna fånga upp en konstkritikers intresseprofil eller något denne har snappat upp. Jag tänker på Ilona Huss Walin som under många år arbetat med performance och video. I fjor visade hon en film om råttor som spelar Hamlet. Hennes nu aktuella video En lärares interaktion med sina elever, som inte längre finns där (Galleri Box, Göteborg) råkade få sin relevans genom Fredrik Svensk som fick tillfälle att lägga ut texten om ”disciplinsamhället”. Inte alldeles oväntat kunde denna utflykt summeras med en reflektion kring skolan: ”Trots att just självständighet ses som något beundransvärt, så råder det knappast något tvivel om att det dominerande idealet är underkastelse och likriktning.”

Den här vinklingen är naturligtvis inte nödvändig men den gynnar konstnären och ger ett berättigat utrymme åt ett intressant arbete som har fler bottnar än man först uppfattar. En skådespelare går runt i ett tomt klassrum och talar med sina elever. Gestaltning och ordval är exakt desamma som en upptagning av en klasslektion. Originalet får man inte se men har man sett det skapar det en avbildningseffekt som gör skådespelaruppträdandet ännu märkligare.

Stillbild från Ilona Huss Walins video

Avsaknaden av fiender blir ett allt större problem för konsten. Den enda fientlighet vi känner till i Sverige är den klassiska figurationen och trots att det inte är mycket till fiende har bataljen brett ut sig. När Odd Nerdrum och hans elever visar sig i Borstahusen är fienden framme igen. Thomas Millroth har tagit sig an problemet. Jag skrev för några dagar sedan och efterlyste en mera kritisk Millroth. Och jag blev bönhörd. I sin artikel i SDS recenserar han också Maria Linds ”Abstract Possible” på Malmö konsthall. Han meddelar att han inte tycker om att Linds utställning är svårtillgänglig och att Nerdrumutställningen är hierarkisk. Millroth är förtjust i publik öppenhet. Det hierarkiska i Nerdrumutställningen är att Nerdrum är den enda riktigt stora profilen i den klassiska figurationen, åtminstone i Nordisk tappning. Det lär vara svårt att ändra på även om man ville. Sedan får man nog ge konsten möjligheten att emellanåt vara uttalat elitistisk. Med den publiktillvändhet som alltmer präglar utbudet är det ingen större risk att den bildade medelklassens genomsnittsbesökare skulle lida brist på begripliga utställningar.

Svårt är det när det är så lätt som det är. Göteborgsbiennalen skall gå av stapeln 2011 och curatorteamet är redan på plats. Den vältalige professorn vid Malmö konsthögskola Sarat Maharaj leder och har framlagt temat Pandemonium: Art in a Time of ‘Creativity Fever’. ”Pandemonium” har länge varit ett älsklingsuttryck i konstvärlden och varför inte kasta in det i en biennal som handlar om att det görs väldigt mycket? Som bispringare har Maharaj fått Gertrud Sandqvist vilket öppnar frågan om vem som blir den verkliga huvud- eller bispringaren. Nästan bombsäkert är att det kommer att visas konstforskningskonst. Mera osäkert är om Malmölärarna, efter Modernautställningen, kommer att välja särskilt många Malmöutbildade deltagare. Säkert torde också vara att utställningen, om inte annat, kommer att spegla sitt tema.

En liten tid har jag varit på resande fot. Från Utrikespolitiska Föreningens arrangemang om yttrandefrihet for jag vidare till Berlin för att guida om konst.

I Linköping debatterade jag med min motståndare från 2007, Erik Berggren. Mötet blev vänligt. Han är klok nog att förstå att jag inte är den fiende som jag i vida kretsar uppmålas som.

Berlin bjöd på Carsten Höllers renar i Hamburger Bahnhof som jag tidigare nämnt. Utställningen behöver inte besökas, den framgår utmärkt genom texter och videoupptagningar. Renar är dock alltid skojiga att se på. Mössen var inte publikvänliga. På Alte Nationalgalerie visades Tino Sehgals This Is Propaganda. En sångare som utställningsfunktionär utbrast med jämna mellanrum i sången ”You know, this is propaganda, this is a work by Tino Sehgal”. En utställning som också motsvarade mina förväntningar var ”Barriere (Frei)” i ratskeller – Galerie för zeitgenössische Kunst. Curaterad av Sabine Winkler visades arbeten av 13 konstnärer. Man kan kalla den en utställning typisk för vår tid. För den som kan läsa tyska kan hela projektet ses föredömligt presenterat på galleriets hemsida.

De svenska konstkritikerna fegade som väntat ut från att skriva om Birnbaums invigningsfest. Men recensionen hamnade i Artforum.

Med Erik Berggren i Linköping

Stillbild från Sandra Schäfer & Eife Brandenburgers video The Making of a Demonstration (2004). En rekonstruktion av en demonstration av talibankvinnor som protesterar mot införandet av talibanlagar som förbjuder dem att arbeta.

I morgon bär det således av till Linköping för en ytterligare diskussion om rondellhunden. Denna hunds tillstånd kan betecknas som cementerad i sin symbolfunktion. Säg rondellhund och mungiporna går upp eller ner. Mitt intresse i den här saken handlar mest om hur förloppet, alltså processverket, skall iscensättas. Hur kan man komponera ett så omfångsrikt drama där människornas sinnen ständigt sätts i brand? Sådana vulkaniska ämnen må hanteras med distans när de hamnar på konstens bord. ”Han kränker hela tiden muslimer för att han vill få uppmärksamhet” är en omtagning som verkligen förtjänar att bli ett sångnummer. Intet att göra åt, det är bara fastställt att det för en stor publik är en sanning. Saken finns dock inte i saken utan i sakens staging.

Jag kan rekommendera tre artiklar (Ett, Två, Tre) i Lokaltidningen. Här finns också bilder. En av dessa bilder visar min taklampa som ser ut som en stor glödlampa. Denna bild åkallade hos min gode vän Simon en liten historia som utspelades oss emellan för många år sedan. Jag frågade Simon hur många buddhister det behövs för att skruva i en glödlampa. Simon fann inte något svar på detta varför jag berättade att antalet är två: En som skruvar och en som icke-skruvar. Så går det när man lever i en värld där motsatserna är nödvändiga.

Glädjande nyheter finns i nämnda artiklar: Journalisten Anders R Olsson förklarar att muslimska terroristhot inte är något särskilt att fästa sig vid. Det är minst lika vanligt med vänsterextremister och fotbollshuliganer. Vänsterextremister har jag stött på en hel del i den här saken men inga som har kommit med fysiska hot. Inga överfall, inga brandattentat, inga mordhot per telefon eller via e-post. Men mitt perspektiv måste alltså bero på rena tillfälligheter. Olsson (känd för sin grävande journalistik) slår fast att jag mer än någon annan har bidragit till SD:s framgångar. Jag förstår: Även en journalist kan bli full av affekter och därur talar sedan munnen medan hjärnan den tiger still. Rätt svar på denna fråga torde vara: Aftonbladet.

När operaföreställningen i Linköping är över kommer jag att fara vidare till en ort jag ej kan namnge. Ty så är det med reella hotbilder, det kan inte nonchaleras. Emellertid är jag åter på plats med bloggskrivandet om några dagar.

Kasta en gummiboll i Niagarafallen

Idag kommer några rader i anslutning till de kommentarer som har skrivits av Lukas, Jacob C och Carl-Gustaf Wikstrand angående konstens ålder och historia.

För det första är det lätt att låta sig övertygas av den konventionella uppfattningen om konstens tidlöshet. Konsthistoria har skrivits sedan 1800-talet och vi är därför vana vid att se objekt från skilda tider samlade under det moderna konstbegreppet. Begreppet är inte mer än ca 200 år gammalt, det är man överens om. Men samtidigt antar de flesta i konstvärlden att det existerar en implicit uppfattning som motiverar en samlad konsthistoria. Från urtid till nutid och numera stadigt expanderande med åberopande det ”antropologiska konstbegreppet”.

Emellertid är det svårt att finna några starka motiv för att det finns en sådan sammanhållning av det som vi idag kallar för de sköna konsterna. Studerar man texter som berör sådana objekt blir man snabbt klar över det enorma avståndet mellan vår syn och tidigare epokers. Jag kan här påminna om medeltidens estetik. Umberto Eco skriver t ex att Thomas ab Aquino skulle ha kallat en hammare av kristall för ful eftersom materialet är olämpligt för sin funktion. I vår tid är vi inte riktigt inne på samma linje.

När vi talar om estetik och skönhet brukar vi i regel mena det ”intresselösa betraktandet”, alltså att se på något för formens skull. Men det är en modern inställning som inte finns i äldre historia.

Lukas föreslår att man skall kalla allting för design. Men eftersom design redan betyder något är det svårt att bryta den betydelsen. Design och konst samsas särskilt i engelska tidningars och tidskrifters kultursidor. Som jag har sagt vid flera tillfällen är det uppenbart att designvärlden inte är densamma som konstvärlden. Några distinkta skillnader är t ex konstens diskursberoende och dess krav på otydlighet. Båda dessa faktorer är också kopplade till en närmast gränslös ambitionsnivå. För en konstnär är i regel målsättningen oklar utöver att det skall vara konst som relaterar till konstvärldens intressesfär.

Jacob C: skriver ”Jag tror att kärnan i konstbegreppet handlar om hantverksmässig gestaltning av viktiga existentiella upplevelser och idéer (ofta inom en mer eller mindre fiktiv ram).”

Så ser vi saken men det är ett modernt tänkande som bygger på individens självmedvetenhet och ett samhälle som inte styrs av någon teologisk dominans. Den befriade individen framträder genom det romantiska geniet (och får alltså hänvisa till en privat gudomlig ordning för ett antal utvalda individer). När Carl-Gustaf Wikström undrar vad det är för skillnad mellan Lena Cronqvists och Rembrandts känsloexpressionism handlar det om det individuella. Cronqvist finns i en tid då expressionismen i modern mening etablerat sig i många variationer. T ex det Bergmanska ”Angst” eller släktingen Sartres ensamma människa i universum. I samhällen som styrdes av religion finns det inga sådana aspekter. Gud ordnar (med teologiskt eftertryck) allt som berör det mänskliga känslolivet. Barockens expressionism var konventionell, en målare eller skulptör lärde sig de olika känslouttryckens formmässiga rekommendationer och de uttryck det handlade om var de fastlagda ämnena, vanligtvis religiösa eller från den antika världen. Rembrandts tidiga självporträtt är exempel på övningar i den formmässiga affektläran. Det är möjligt att han i sina sena porträtt stoiskt identifierade sig med de bibliska gestalter som han skildrade i sina självporträtt. Han hade personliga skäl: Hans måleri ansågs hopplöst gammaldags, han hade förlorat hela sin familj och hade gått i ohjälplig konkurs. Men vi har inga belägg för detta och man skall akta sig för att se det man önskar.

Jag skrev om ryttarstatyn som ett exempel på hur skulptur användes. Och ställde frågan vad som händer när den blir konst. Jacob C kommenterar: ”Den blir viktig för människor. Den påverkar människors tankar och känslor på djupet och inte bara för stunden. Jag har svårt att föreställa mig en kultur utan konst (i vid mening).”

Tja, jag är inte med på det. Antikens ryttarstatyer blev samtliga sönderslagna eller nedsmälta så när som på en, Marcus Aurelius. Den skonades alldenstund man fick för sig att det var Konstantin den Store, alltså en kristen kejsare. Några estetiska intressen visades inte och det gällde för övrigt för större delen av de antika skulpturerna som gick ett oblitt öde tillmötes när de kristna tog över. Jag tror att man kan skriva om senare delen av citatet ovan med att ”Det är svårt att föreställa sig en kultur utan kulturyttringar”. Alltså att kulturen manifesterar sig genom traditioner, ceremonier, att dess sociala och politiska innehåll får en bestämd design. Konst, i meningen ”ett intresselöst betraktande” fanns inte att tillgå och ingen från den tiden skulle fatta poängen. Och alltså inte heller det egna själslivets uttryck utan enbart själen genom den teologiska ordningen.

Ämnet är stort men det bästa sättet att ta reda på mer är att gå till källorna. Det finns många texter som handlar om hur man uppfattade det vi idag kallar för konst. Genomgående finns det inget som tyder på att de skulle dela våra uppfattningar. Skall man tro på den tidlösa konsten får man tänka sig att de på något omedvetet sätt ändå uppfattade saker som vi gör.

Marcus Aurelius (romersk kejsare 161-180) ryttarstaty överlevde inte genom sina estetiska preferenser.

Information om annat: På onsdag blir det debatt med min kritiske motståndare från 2007, Erik Berggren, på universitetet i Linköping, Utrikespolitiska föreningen.

Så har kulturredaktören på Helsingborgs Dagblad, Gunnar Bergdahl, prisat och lovordat Elisabeth Ohlson Wallins utställning (alltså ”Jerusalem” på Världskulturmuseet). Att han kommit fram till ett entydigt ställningstagande beror nog på två saker. För det första är Bergdahl en moralist som vid varje tillfälle vill upplära och med korrekta pekpinnar visa folket den rätta vägen. Han ser ett kärleksbudskap. För det andra är han ingen konstkritiker. Han bekymrar sig inte över utställningens entydighet utan gläds åt att intet skymmer utsikten mot den rättänkande världen. Vidare lyckas han med att jämföra Ohlson Wallin med Jeff Wall, ”samma anda”. Det är det inte och det borde Bergdahl känna till. Wall är en pionjär inom fotokonceptualismen och huvudpoängen i hans bilder handlar om bilden själv och om hur man iscensätter. Motsatsen till Ohlson Wallin som på gott och ont har bestämt sig för att utan omsvep driva en alldeles bestämd politiskt agenda. Walls arbeten handlar alltså främst om bildkritik. Lite överraskande kommer Bergdahl fram till att den här utställningen vida överträffar Ecce Homo som han menar förlorades i religiös kitsch. Han är förmodligen ensam kritiker om den uppfattningen.

Efter det att redaktören har blivit överväldigad av fotografierna av de utstötta och förtryckta samt ej sett provokationer utan ett kärleksbudskap kommer något oförlöst framsprunget ur hans inre:

”Jerusalem är nära, Lars Vilks löjeväckande rondellhundar skäller långt borta på andra sidan Oljeberget.”

Hemlös är rondellhunden, hittills har ingen kunnat sätta halsband på den även om det ständigt görs försök. Så må då självgoda människor fälla omdömet ”löjeväckande” om det som inte har någon plats i diskursens ordning: Ingens hund.

Oljeberget, Jerusalem. Det skall finnas rondellhundar bakom.

Jeff Wall: Picture for Woman, 1979

Jag har några ytterligare funderingar kring socialkritiken i konsten. Elisabeth Ohlson Wallins utställning väcker sålunda inte någon entusiasm i konstvärlden. Den bryter mot det för konstvärlden självklara förbudet mot att illustrera en idé. Genom entydigheten och medvetenheten om det provokativa i utställningen ”Jerusalem” kommer det omedelbart igång en sakdebatt, precis det som konstvärlden med reguljära inslag aldrig lyckas få igång. Med andra ord blir den socialkritiska konsten en sak för konstvärlden att debattera internt. Vilket är precis vad man inte önskar. Konstens mångtydighet är ett bevärande hinder för att nå ut med sakdebatt, ett annat är naturligtvis den avancerade diskursen. Om konsten, alltså i sin reguljära form, på något mirakulöst sätt ändå skulle nå ut kan man undra i vilket skick den skulle nå världen. Med det mångbottnade och filosofiskt snåriga? Eller genom en simpel förenkling? Den stora tanken är att konsten och konstnärerna har ett mycket värdefullt alternativt sätt att se på det socio-politiska. Bortsett från att sakinnehållet är oklart och färdas över filosofiska djup är detta antagligen ännu en i raden av romantiska föreställningar om att ”konst kan”. Ungefär som man tänker i forskningskonsten.

Den debatt som Ohlson Wallin fick till är å andra sidan intressant. Betet var agnat och de stora fiskarna högg ivrigt. Jag rekommenderar en titt i den kristliga tidningen Världen i Dag. Dagens ramsa, en ramsa som har ramsats rätt länge, är att du skall icke kränka. Logiken i den samtida kränkningsläran är som bekant att ”den som känner sig kränkt är kränkt” och har då drabbats av något otillbörligt. Vanligtvis brukar kyrkan svälja förtreten och så även dem i Judendomen. I den livaktiga debatt (se- och hörvärt om ni har missat den) som regisserades i SvT Debatt har de kristna enheterna repat nytt kränkmod. Logiken som företrädarna företräder är inte alldeles konsekvent. Frikyrkopastorn Stanley Sjöberg gör en strålande rollprestation som mannen med det dubbla budskapet. Gamla Testamentets dödsdom är upphävd genom Jesus och Nya Testamentet. Men det gäller ändå, inte så att man nödvändigtvis skall slå ihjäl de homosexuella, men det får finnas gränser. Flera andra representanter går på samma linje. Och så har man detta med kränkningen. Flera debattörer efterlyser en försonligare inställning eftersom de menar att förståelse inte kan skapas genom provokationer. Det är en vanlig inställning att man skall skapa debatt genom försoning och respekt. Då får man dock aldrig igång någon debatt. Den judiske talesmannen hade svårigheten att han som troende måste ta Mose dödsdom på blodigt allvar men menade att kluriga uttolkare hade funnit vägar runt denna drastiska formulering.

SvT hade regisserat föreställning med kristna högerstyrkor och några kristna radikala. I detta perspektiv framstod kristendomen som hopplöst fäst vid sina gamla fördomar. Som grädde på moset visades en homosexuell muslim upp. Han var mycket nöjd med utställningen.

Denna underhållande diskussion föregicks av en debatt om socialdemokratins kris. Idag har socialdemokratiska kvinnoförbundet krävt en kvinna som ny partiledare. Och om detta inte är möjligt vill man ha en feminist. Jag undrar om det är möjligt att finna någon tänkbar partiledare som inte är feminist. Föreställt er att en kandidat framträder med orden ”Jag är inte feminist!” Som det nu faller sig i samhället har alla blivit rasister och alltsedan Göran Persson utropade sig till feminist är åtminstone alla socialdemokratiska partimedlemmar feminister.

Ibland kan det förekomma mig som om Therese Bohmans kloka ord, som nästan är ett konceptuellt konstverk, är värda att begrunda:

”Det var jättelänge sedan jag skrev i en tidning. Varje dag har jag lust att skriva något om vad som är fel med den svenska samtidsprosan eller vad som är fel med mediamänniskors behandling av Sverigedemokraterna eller vad som är fel med mediamänniskor i största allmänhet, men jag orkar inte skriva något som skulle kunna bli en debatt för jag orkar inte ha en debatt så därför skriver jag twittermeddelanden om nagellack istället”.

Nagellack, ett försummat socialkritiskt material.

Att konsten befinner sig i någon form av kris kan man knappast komma ifrån. Dan Jönsson är oroad i DN och skriver:

”Att det i dag är lättare att provocera med en stram och lågmäld konstutställning än med en som medvetet är ute efter att skapa uppmärksamhet är ett symtom på att konsten och kritiken går i otakt. Enklast skulle man kunna förklara det med att konstkritiken är bra på att diskutera form, men inte innehåll. Man applåderar gärna den konst som vill väcka debatt, men undviker att ta själva sakdebatten.”

Otakten består nog huvudsakligen i att utställningarna är curaterade, alltså idag kontrollerade enligt värdegrunder om genusperspektiv, etnicitet och generell respekt för publiken. Kritikerna får ta sig an utställningar som är tillrättalagda och det kan man naturligtvis se som otakt. Modernautställningen fick däremot inte till det. Den otillräckliga utställningen blir ett diskussionsobjekt på grund av brist. Nu vill Jönsson ha sakdebatt och inte bara formdebatt. I denna fråga torde man kunna säga att spåren förskräcka. Vi har sett en del av detta. När kritikerna ger sig på sakdebatter är de inte längre konstkritiker utan går in i ett annat kompetensområde. Spörsmålet är både om de är skickade för denna uppgift och om det är någon bra idé att försöka göra detta moment till en del av konsten.

Jönsson har mer bekymmer:

”När jag för några veckor sedan ville lyfta fram idén om konstens ”autonomi” var det för att sätta fingret på den här låsningen. Som kritiker, det vill säga som del av problemet, tror jag det gäller att försöka bryta den. Risken är stor att man annars står svarslös inför de krafter som nu tycks i färd med att slita det konstnärliga fältet i två halvor: å ena sidan en kommersiell design- och upplevelsekonst, å den andra en nyakademisk forskningskonst.”

Risken för en sådan uppdelning torde vara ytterst minimal. För att konsthögskolorna driver linjen med forskningskonsten betyder inte detta att det finns något större gehör för den inriktningen i konstvärlden. Återigen, tag ett knippe biennaler och se hur det ser ut. Som vanligt är det varken uttalat kommersiellt eller någon dragning mot vetenskapshållet.

Forskningskonsten förekommer på sitt sätt en hel del. Se t ex på Carsten Höllers utställning ”Soma” i Berlin. Han presenterar där möjligheten att utvinna ett superelixir genom urin från ett antal renar. Renarna går runt i konsthallen och är mäktiga publika dragplåster. Forskningssidan får sägas vara högeligen kvasiorienterad. Så blir det nog när stolta forskningsplaner från högskolorna skall omsättas i praktiken.

Ett mer ambitiöst utspel kommer från Maria Lind som bedriver ett forskningsprojekt om vad abstraktion kan innebära idag. Som jag förstår det här handlar det mest om teoretiska utflykter kring hur begreppet ”abstraktion” kan användas. Knappast något alternativ som kommer att bli succé i konstvärlden.

Tydligen har Dan Jönsson, efter det att han funderat på sina tidigare dåligt genomtänkta utfall mot Anna Brodow och den tidlösa konsten, funnit för gott att omformulera sig. Vår kritiker tycks ha funnit en lösning genom begreppet ”beständig aktualitet”.

”Vad menar vi med kvalitet i konsten? Jag tror för min del att det kan vara klokt att se på dessa frågor från ett praktiskt perspektiv. Ett bra konstverk utmärks precis som en bra bokhylla eller ett par bra byxor av att det dels är användbart för sina syften, dels har en hållbarhet som gör det slitstarkt. Ett bra konstverk har, kan man säga, en beständig aktualitet – och står med andra ord för raka motsatsen till de tidlösa ideal som förs fram bland dagens nykonservativa kritiker av samtidskonsten.”

”Beständig aktualitet” kontra ”tidlösa ideal”. Här vandrar Jönsson på slak lina. Jag förstår att han vill markera en skillnad men om konsten har en given identitet blir det ingen. Eftersom han tror på konsthistorien och på att verk kan vara beständigt aktuella, ja då har vi det tidlösa uttryckt med en synonym. Om man prövar satsen ”Praxiteles konstverk har ständig aktualitet” låter det rimligt…. Hermes med Dionysosbarnet kan helt klart liknas vid ett par slitstarka byxor och borde också kunna vara användbart för sina syften. ”Sina syften” är dock gåtfullt, men ”syften” är konstvärlden fenomenal på att uppfinna och det gäller all konst. Om konstvärlden ej får uppfinna fritt blir den besvärad. Vi såg detta ske med Anna Odells projekt. I det fallet menar tydligen Jönsson att kritikerna skulle ha diskuterat psykvården. Vi får tacka en högre makt att så inte skedde. I dagarna har Elisabeth Ohlson-Wallins utställning ”Jerusalem” recenserats av Fredrik Svensk och Sinziana Ravini. Fullständigt förutsägbart ställer de sig tveksamma till hennes, ur konstens synpunkt, övertydlighet angående ämnet. Sexforskaren Robert Jacobsson på SR, intresserar sig dock inte för konsten, utan engagerar sig i sakinnehållet. Är Jacobsson vad Jönsson önskar sig? Konstens starka tradition innehåller påbudet om otydlighet och öppenhet angående vad verket handlar om. Därmed blir det också svårt att, även om man hett åstundar detta, föra en sakdiskussion.

Anna Brodow har lagt lite moteld mot den slingrande Jönsson på sin blogg. Hon kastar också fram följande:

”Kanske är ett stillsamt tilltal, ett poetiskt uttryck eller att med konsten som medel ge ett svar det mest radikala en konstnär kan göra idag?”

Nej, det fungerar inte, för det görs hela tiden. Det som måste ske är att konstvärlden skall anse att det är radikalt. Och det har jag svårt att tänka mig.

Praxiteles: Hermes med Dionysosbarnet. Beständig aktualitet. Nu återstår bara att ta själva sakdebatten.

En sak är säker. Årets Modernautställning har debatterats vilket inte var fallet med den tidigare upplagan 2006. Den gången fick konstvärlden och kritikerna entusiastiskt bekräfta det som de önskade sig. Den här gången är kritikerna missnöjda. Visserligen är det så att en verkligt bra utställning skall skapa tandagnissel hos kritikerna. Men det räcker inte, det skall finnas en oväntad potential. Då kan det bli fel på rätt sätt. Den här gången är det uppenbart att det inte riktigt räcker till. Fredrik Liew satsade på sin känsla för estetik, något som fungerar bättre när det gäller Evert Lundqvist än i samtiden. Som profilerad bispringare valde han Gertrud Sandqvist som kom med sina tidigare studenter och självklart med konstforskningen. I debatten rullar just det ämnet upp där Anders Gedin skriver med tungsint allvar:

”Den konstnärliga forskningen ger konstnärer en position att tala om sin och andras konst utifrån. Inte minst erbjuder den en möjlighet till en fördjupning av det konstnärliga arbetet som den ekonomiska marknaden inte kan erbjuda. Och denna tänkande, talande och skrivande konstnär hotar kuratorernas, galleristernas, konsthistorikernas och konstkritikernas formuleringsprivilegier.”

Det hotet finns bara i en överambitiös hjärna. Forskningskonsten är något som skapats syntetiskt och som har en säker statlig finansiering. Tron på att den fantastiska kreativa processen som konstnären besitter skall lära vetenskapen något helt annorlunda och möjliggöra en oanad och särskilt värdefull ny kunskap är en rest av Det Stora Geniets tidevarv. Nils Forsberg skriver också om detta på sin konstblogg i Expressen. Han har äntligen fått ändan ur vagnen och börjat skriva mer regelbundet. Det tackar vi för.

Fler ger sig in i elden. Ann-Sofi Noring har av nye chefen Birnbaum (som under intensiv uppvaktning från pressen har planer på förnya praktiskt taget allting och hela konsten) utnämnts till vice museichef. Om detta har stigit åt huvudet eller föranlett avsevärda väderspänningar kan man begrunda när man läser hennes debattinlägg i SvD.

”Föreställningen om en ”korrekt” och ”objektivt” viktig konst har aldrig föresvävat ledningen på museet, och vem tror idag på den enda vägen, som det vore en plikt att vandra?”, skriver Noring. Antagligen är det en hel del saker i konsten som aldrig har föresvävat ledningen. Att det finns en objektivt intressant konst är väl självklart: Det som gäller nu, eventuellt det som är på väg att bli giltigt. Med lyhördhet för vad som rör sig kan man naturligtvis producera en utställning som kan säga lite mer än att man på nytt annonserar sina egna favoriter.

Trots att vice museichefen redovisar besökssiffror som gör Modernautställningen till en kioskvältare och att hon inte ser några som helst problem, kan hon till slut inte hålla sig utan begår, vare sig sådana utfall hör hemma i Moderna Museets värdegrund eller ej, ett oförbehållsamt vädersläpp:

”En konstnär, som numera enbart tänker på sig själv och som deltog i den förra upplagan av denna utställning, tycker inte att nästa generation håller måttet. Det överraskar knappast. Och inte heller förvånar hennes försök att åka snålskjuts på några kollegers medialt effektiva provokationer. Det intressanta för läsarna ligger möjligen i att var och en inser att hennes krav på ”rätt konst” är en illa dold egomani som drivits in absurdum. Och sådant är också tillåtet i konsten, även om ingen håller med.”

Numera är det sällan man ser lömska personangrepp från museisektorns tjänstemän. Tyngden i ett sådant utfall är att Noring blir en representant för en ledande institution, en rejäl slägga mot en enskild konstnär. Denna konstnär, vars namn inte nämns, har i Norings upprörda sinne begått det oförlåtliga felet att ställa krav på att Modernautställningen skulle vara en pejling av hur samtidskonsten ter sig i Sverige. Det konceptet hade man förra gången.

När en institution fördömer en enskild konstnär utan att det finns några vägande skäl är man på fel väg. Jag hoppas verkligen att konstvärlden motsätter sig denna maktfullkomlighet.

Helt klart att det är dags för Marianne Lindberg de Geer att göra en uppdaterad version av den svenska konstvärlden nätverk: Karta över en konstvärld där ingen känner sig uppskattad efter förtjänst.

Igår skrev Johan Lundberg en kritisk kommentar till min text utifrån konstens genetik à la Denis Dutton. Finns det kvaliteter som i sig äger ett sådant värde att de av den anledningen kommer att bli bevarade? Frågan är intressant, inte minst för mig eftersom jag har ägnat mig åt den under 25 års tid. I år inledde ett bokprojekt där jag skulle skriva mera utförligt om den institutionella teorins konsekvenser och betydelse. Men just det här året ville någonting helt annat. Men det kommer. Snart.

Inledningsvis frågar sig Lundberg varför den antika skulpturen och litteraturen har överlevt till eftervärlden medan intresset för t ex antik matlagning, mode och parfym varit obetydligt. Jag tror att det finns ett enkelt svar på detta: Användbarheten. När kristendomen och andra makthavare tar över det som en gång var det romerska imperiet skall man organisera en ny kultur. För detta behövs bland annat text och bild, för att inte tala om bildning. Man börjar inte från ingenting utan är redan en del av den hellenistiska kulturen som dock utsätts för en genomgripande sovring. Många antika skulpturer, målningar och annat blir förstörda och är endast i begränsad omfattning användbara för de kultändamål som kristendomen skapar. Men det är ändå det antika arvet som utgör stommen i den nya bildtraditionen. För övrigt är det romerska kejsardömet en förebild för att uppbygga den kristna enheten och det gäller även för de barbarer som strömmar in från norr under den tidiga medeltiden. De antika texterna utgjorde grunden för lärdom men på samma sätt som med den antika bildvärlden var den problematisk såsom hednisk. Homeros var vid kristendomens ankomst en legendarisk och mytomspunnen referens till den antika kulturen. Något behov av den romersk matlagning, mode och parfym hade man däremot inte.

Under renässansen ändrades situationen då det växte fram en kultur som såg mindre dogmatiskt på världen och som var intresserad av förändring. Därmed byggdes bilden av det antika idealet upp. Förebilden för naturalistisk återgivning var de antika skulpturerna och relieferna vilket inte är så egendomligt eftersom det inte fanns något annat att välja på. Under nyklassicismen från mitten 1700-talet växte bilden fram om den ouppnåeliga antiken. När konsthistoria började skrivas hade den uppfattningen modererats men det är fortfarande så att de prestigefyllda områdena för en konsthistoriker är antiken och renässansen. Antiken var en vitmarmorantik, sofistikerad och distansera. Numera vet vi att skulpturerna och byggnaderna var målade i grälla färger.

Varför vi har bibehållit intresset för det antika arvet beror inte minst på att Konsten har tillkommit. Konsten manifesterar sig genom Konsthistorien och upphöjer allt det som tar plats i denna skrift. En av dess berättelser är den grekiska skulpturens utveckling från stenålder till hellenismen. Berättelsen är storartad och legitimeras på högsta nivå, födelsen av den europeiska bildkulturen. Ett intressant exempel på smakens förändring är de kykladiska skulpturerna gör entré i konsthistorien. De förflyttas då från etnografiska kuriositeter till fullvärdig konst.

Att det skulle finnas ett absolut formvärde i dessa antika objekt har jag svårt att tro. Men den värdering vi gör är främst synlig relativt sådant som odiskutabelt är sämre. Vi har normalt ingen svårighet att skilja mellan ett landskap av Constable och en hötorgsmålning. I de antika och nyantika världarna är bedömningsgrunden till stora delar baserad på teknik och en värderelation till en bestämd period av antiken. Man bedömer inte klassicistiska objekt utifrån kykladisk eller arkaisk skulptur.

Några av de specifika egenskaperna för Konsten i modern mening är det konstnärliga geniet, nyskapandet/överskridandet, den teoretiska uppbackningen och det djupgående intresset för att tolka verkens betydelse, konstnärens status och oberoende. Fram till 1700-talets hade hantverkarna (för det är den korrekta beteckningen) ingen status att tala om mer än i enskilda fall. Att publiken, som utgjordes av överklassen, hade intresse för deras produkter är väl känt. Men man gjorde ingen större skillnad på vad det var för estiska objekt man uppskattade. Tidens estetik var ett kuriosakabinett. Sedan kom Geniet och då var det inte längre tal om att bildkonsten skulle trängas med optiska instrument, intressanta stenar eller missfoster i sprit. Med Geniet Konstnären och Konsten skapas en institution, som, när den är trovärdig – och det brukar den uppfattas vara – där betraktaren kan ge sig hän åt en högre upplevelse av det mystiskt andliga. Maningen är att det finns något där. Emellertid kan sådana (obs. mycket specifika) upplevelser inte spåras tidigare i vår historia och inte heller i någon annan kultur. Det bästa sättet att närma sig problemet med vad som fanns före konsten är att studera de texter som berättar om hur man upplevde, uppfattade och behandlade de företeelser som vi idag kallar för konst. Standardboken i detta ämne torde vara Larry Shiner, The Invention of Art, 2001. Vare sig Platon, Aristoteles eller Augustinus talar om konst på annat sätt än den ”konst” som fanns, dvs. alla tänkbara verksamheter och hantverk. Redan under antiken diskuterade man hur de skulle indelas. Men det ledde inte fram till någon gruppering som liknar den vi idag kallar för Fine Arts.

Kan man visa att konst har uppfattats på ett likartat sätt genom hela historien och i andra kulturer är det ett starkt motiv för att det skall finnas en tidlös faktor som spontant uppträder. Det skulle vara tillräckligt för att vederlägga den institutionella teorin (i dess utvidgade form). Dickies institutionella teori behöver man inte ens vederlägga. Den är bara ett incitament till en möjlighet som han själv undviker.

Angående den biokulturella teorins falsifierbarhet skriver du: ”Kan man till exempel peka ut en kultur där frisyrkonst, parfymeri och matlagning åtnjuter samma status som arkitektur, skulpturkonst och epik, så måste teorin modifieras.”

Jag vill påstå att det förmodligen var så under antiken. Arkitekter, skulptörer och författare hade inte högre status än frisörer, parfymerare eller kockar. Först med renässansen kan man se en långsam förändring av den uppfattningen.

Lundberg är övertygad om att vi lever i en tid med konstens förfall: ”Ur ett mångtusenårigt och ett globalt perspektiv är konstens nedgång i västvärlden idag, trots allt, bara en krusning på ytan.”

Så långt kan det vara riktigt att konsten under en tid har svårt att finna några genomgripande förnyelser eller radikala omstruktureringar. Men det är svårt att tala om kris när verksamheten är intensivare och långt mera omfattande än den någonsin har varit. Allt detta är definitivt inte dåligt. Med tanke på att det blir långt mindre än en promille som kommer att stå sig.

Kykladisk figur från ca 2500 f KR

Hur den antika estetiken egentligen såg ut