Vilks.net

Den kommande storchefen på Moderna Daniel Birnbaum har fallit på Art Reviews lista över mest inflytelserika i konstvärlden. Från 4 till 63. Men det är helt i sin ordning. I fjor förestod han Venedigbiennalen. Bice Curiger från Schweiz som håller i Venedig för 2011 har ryckt upp till 6:e plats.

Birnbaum är intervjuad i DN av Birigtta Rubin som gläds åt att det är många kvinnor som kommer att bli uppmärksammade i kommande utställningar. Han nämner bland anat Jutta Koether (724) som har varit med ett tag och som han har aktuell från Frankfurt, Eja-Liisa Ahtila som han har skrivit en bok om, Eva Löfdahl, från den tid då han mötte konsten i Sverige. Men det är svårt att undvika kvinnliga konstnärer om man skulle få för sig det. Ser vi på topp 7-listan över svenska internationella konstnärer får vi den här översikten:

Nathalie Djurberg 523

Johanna Billing 527

Ann-Sofie Siden 625

Henrik Håkansson 660

Annika Larsson 858

Annika von Hausswolff 948

Miriam Bäckström 1028

I detta snedvridna genusperspektiv noterar vi att Djurberg har passerat Billing. En förväntad händelse och därmed har Sverige fått en ny drottning. Billing har nog gjort sitt och kommer sannolikt att långsamt börja tappa placeringar.

Efter att ha gjort sig populär med genusutspelet drar Birnbaum fram ett par av sina gamla favoriter, Tony Conrad och den för honom oundviklige Wolfgang Tillmans. Slipad är han, den nye museichefen. Efter att önskemuseet för kvinnliga konstnärer på Moderna har etablerats ser han fram emot nästa jämlikhetsprojekt, konst från länder utanför västvärlden. Och då kan han inte hålla sig:

”Det är speciellt viktigt nu med ett främlingsfientligt parti i riksdagen.”

Eller så är det en medveten strategi. Med ett sådant motiv, gångbart i allra högsta grad i regeringskretsar, kan det vankas extraslantar till Moderna.

Nåväl, vi får hoppas att den nye direktören kommer att lyckas med sitt uppdrag. Han har dock att kämpa med samma motlut som andra institutioner. Intet i sikte som kan rubba cirklarna.

Min teckning nr 2 (Mon dessin numéro 2, ja, ni kanske känner till citatet från Saint-Exupérys Le Petit Prince), för min tänkta medverkan på Modernautställningen är den här:

Direktör Birnbaum (blyerts och kol), 2010

Men i alla fall, en läsare anmälde intresse för den lockfågel jag placerade ut i går: Att enkelt lösa problemet om konstens autonomi. Tack Anna Brodow. Jag förstår att det inte verkar upphetsande. Dessutom på en lördagkväll. Nåväl, låt oss klara av det här med en gång.

Konstvärlden är autonom genom att den skiljer sig från andra världar. En snabb överblick av konstvärlden bekräftar att det inte är några problem med att upprätthålla sin egenart. Moderna Museet kan ha poesiuppläsningar och musik men detta ger inte upphov till tvivel kring vad man sysslar med. När Bonniers konsthall nu har sin utställning om teater och konst är det konsten som behandlar teatern och ingen kan få för sig att Bonniers konsthall är ett annex till Dramaten. Konstbiennalen i Venedig skiljer sig från arkitekturbiennalen i samma stad. Även inom konstvärlden råder enighet om autonomin. Modernister och andra delar är distanserade av Den Internationella Samtidskonsten men hela rasket ser sig en del av Konsten. Konsthistoria och institutioner är gemensamma sammanhållare.

Så kan man fråga sig vad mera precist är speciellt för konsten, något som inte finns någon annanstans. Förr var det lätt eftersom man höll sig till den särskilda estetiken. I konstens händer var den dessutom progressiv och universell, genetisk och med en historia som är lika gammal som människan. Men framför allt speciell vilket gjorde att ingen annan estetiskt orienterad verksamhet kunde förväxlas med Konsten. Sedan kom readymaden och systemet kom i svårt i olag. När vad som helst kan göras till konst utan det minsta hänsyn till estetiska värden då blir den svårt med egenarten. Fortfarande finns det figurer, exempelvis Dutton & Scruton, som vill återupprätta det förlorade men det finns ingen väg tillbaka.

Utan större besvär kan man dock konstruera konstens egenart genom att ställa upp en rad praktiker och beteenden som är okontroversiellt givna i konsten. Jag har räknat upp dessa många gånger och behöver inte göra det igen. Med den samlingen som en kombination är det självklart att det utanför konsten inte finns något område som aktiverar sig på det sättet. Ändå är detta blott en tröst för ett tigerhjärta. De progressiva vill ha en huvudsak och inte en serie praktiker. När konsten blev socialkritisk fick man visserligen något enhetligt men socialkritiken var konstvärlden inte precis ensam om. När konstens autonomi diskuteras handlar det om hur konsten skall kunna vara politisk och samtidigt autonom.

Om vi använder oss av institutionell teori (utvidgad) finns det ingen annan autonomi och egenart än den som konstvärlden bestämmer sig för. Det är alltså fritt fram att föreslå vad man önskar sig. Men det måste godkännas av konstvärlden.

Om jag hade varit med på Modernautställningen skulle jag ha visat två teckningar. Här är den ena. Den fyller det gap som Nils Forsberg påtalade, mer politisk konst.

I den pågående fejden mellan Dan Jönsson och Anna Brodow inkom Jönsson idag med ett genmäle sedan Brodow försvarat sig mot de osannolika beskyllningar han hävt ur sig. Jönsson glider undan genom att säga att han egentligen ville diskutera frågan om konstens autonomi. Som Brodow påpekar har han inte lyckats få fram något i detta ämne på tre artiklar vilket för mig är på en gång ofattbar och fullständigt förståeligt. Eftersom Jönsson inte uppskattar den institutionella konstteorin blir det svårt för honom att komma någonvart. Och samtidigt kan jag förstå att som den romantiker han är hoppas han fortfarande att konstens sanna väsen skall visa sig och därmed återupprätta den autonomi som den en gång tveklöst hade – med den särskilda estetiken. Med institutionell teori är det dock tämligen enkelt. Jag orkar inte dra det i denna sena afton. Däremot vill jag förstärka det Kaelen Wilson-Goldie skriver i The Nation om Manifestautställningen. När hon ser sig om i utställningen inser hon att samtidskonsten har fått ett solitt diplomatiskt uppdrag. Värt att fundera på. Konsten företräder politiska uppfattningar som har ett generellt stöd i samhället och som uppfattas som det rättrådiga. Man kan utan vidare säga att konsten trampar samma spår som Fredrik Reinfeldt. På Charlottenborg i Köpenhamn pågår utställningen Make Yourself at Home vilken skall handla om gästfrihet gentemot de främmande. På Tensta konsthall är det Berlin Stories: the collective coral colony där man bland annat följer upp Merkels uttalande om problemen med mångkulturen – och visar naturligtvis att hon har fel.

Som diplomatiskt organ i politisk korrekthet är det inte lätt att få fram någon påtaglig autonomi. Men det finns andra sätt att komma tillrätta med det problemet.

MU10 blev sålunda icke vad man hade hoppats på. Det var inte ens fråga om att göra fel på rätt sätt. Emellertid är det snart dags för en betydligt mera seriös Modernautställning. Detta sker den 5 november då Daniel Birnbaums invigningsparty skall visa var konstskåpet skall stå. Rirkrit Tiravanija skall återigen göra en performance, denna gång dagen efter han har mottagit Absolut Vodkas konstpris. ”Jag arbetar aldrig” är den filosofiska titeln på denna föreställning.  Birnbaum arbetar med större bredd och överskridande än sin föregångare och troligen curaterar han på egen hand MU10:2. Listan innehåller inte bara konstnärer utan diverse agenter dock huvudsakligen från konstvärlden. Spänningen är bibehållen ty endast fragment av agentlistan är känd. Vem blir inviterad? Kommer inviterade kritiker att kunna förmå sig till att recensera denna fantastiska konstafton på ett objektivt sätt?

En sak är säker. Birnbaum följer sina föregångares linje i fallet Vilks. Och det är troligt att inte heller Anna Odell och Pål Hollender får inbjudningskort. Bortsett från det kommer Birnbaum att genom sina val av festdeltagare (utställare) visa vad han anser vara en relevant svensk konstvärld.

Endast utländsk press tycks vara informerad.

Igår genomfördes föreläsningen på Örebro Universitet för Utrikespolitiska Föreningen. Den var välbevakad. Min medföreläsare var Ulf Johansson, chefredaktör för Nerikes Allehanda. Vi gjorde entré via kulvertsystemet. Publiceringen av rondellhunden i tidningen kom att sätta igång det stora tumultet som aldrig tycks upphöra.

Ulf berättade att NA inte var den första publiceringen. Teckningen hade redan tryckts i flera svenska tidningar. Han förhörde sig med flera av dessa om det hade blivit några protester. Inget sådant hade förekommit och han menade sig ha goda publicistiska skäl: En teckning som censurerats av säkerhetsskäl och som vid den tiden inte hade setts av särskilt många. Dessutom placerades den i en ledarkontext, skriven av Lars Ströman, som behandlade ämnet religionsfrihet och vad detta innebär. Han har sedan beskyllts för många saker bland annat att han skulle ha gjort det för att NA skulle bli känd och mera lönsam.

Jag gjorde en presentation av historien bakom rondellhunden. Tillfället togs också i akt att närmare utveckla bakgrunden till mitt kända yttrande ”det finns för många muslimer i Sverige”. Som jag redan har nämnt citeras ofta denna del av en hel mening som exempel på Vilks Rasisten. Fortsättningen är alltså ”i förhållande till de resurser som integrationspolitikens förfogar över”. Inte heller det är bra eftersom en sådan kommentar betraktas som ett erkännande av SD:s politik. Men det finns mer fortsättning; mitt tillbakavisandet av multikulti. Då integrationspolitiken inte har haft några stora framgångar utropade regeringen därför det multikulturella samhället och såg problemen som olikhetens berikande kulturinslag. Självklart är det idag betänkligt att betvivla det mångkulturella samhällets förträfflighet. Det stannar dock inte här heller emedan hela tankegången är lånad från Kenan Maliks bok ”Från fatwa till jihad” som kom på svenska i fjor. Malik har dock ännu inte stämplats som anhängare av SD. Den som citerar honom utan att ange källan och svära sig helt fri drabbas av den pågående flodvågen. Malik skriver i dagens Expressen.

Ulf Johansson föreläser

Idag skriver också Marianne Lindeberg de Geer en debattartikel i SvD om Modernautställningen.

Vem skall bli årets vinnare? Jag åsyftar det nyinstiftade, ehuru alltjämt apokryfiska, Panikpriset. Sällan har de svenska debattörerna med sådan kraft, övertygelse och koncentration avfyrat så många kanonader. De politiska skribenterna har betagits av en musa vars oanade sångbarhet har skänkt oss svindlande epos. Den nya uppenbarelsen förkunnar Den Stora Undergången för Europafästningen som sluter sina inre och yttre murar. Överallt, åtminstone i och särskilt Danmark, men också i Ungern, i Frankrike,dessutom i Tyskland (just det Tyskland…), i Holland är det redan förlorat, far högerarmarna upp och ner som pistonger. Mörkermännen har redan sänt ut sina skyttar i Malmö, motdemonstranterna som inte lyckades samla mer än knappt 40 deltagare kuvades av det regn som högervindarna framtvingade.

Sjung, o gudinna om vreden som brann hos skribenten meddelsam, till kval för de tusende som ännu ej förstått det i kråksången fina!

En kandidat till Panikpriset är den inspirerade Per Svensson i Sydsvenskan.

Ett litet uppehåll tillkommer skrivandet då jag i morgon, tisdag, skall beträda Örebros territorium. På torsdag kommer jag att framföra föredrag om Gauguin i det vankelmodiga Vellinge.

Ceal Floyer Future (Som de sex ormäggen omtalade ovan)

Manifesta, vars åttonde upplaga alltså nu pågår i Murcia, startades 1996 som ett forum för europeisk samtidskonst med yngre konstnärer. Fredrik Svensk recenserar evenemanget (utställning blir ett missvisande ord) i Aftonbladet. Det som fängslar mig är att hans allmänna oro för att denna utställning skulle kunna försvara Europa (”Fort Europa”) och det europeiska. I samma andetag som han uttalat detta avvisar han tanken. Intressant att det ändå skall nämnas. I samtidskonsten är nationalism strängt förbjudet, men också europism. Sådant är förkastliga former av ”etnotism”. Svensk behöver inte oroa sig, konstvärlden är i alla avseenden instampad i sin givna politiska agenda och där är sådant fullståndigt otänkbart. Som Svensk också är en representant för denna konstvärld och mer eller mindre identisk med dess rekommenderade åsikter blir hans uttalande en tautologi.

När Manifesta skapades var Europa inte något sammanhållet område, inte ens i konsten. Det tog tid för t ex Östeuropa att få fram konstnärer och institutioner som kunde leva upp till den standard som krävs i samtidskonsten. Samtidskonstens internationalisering började så smått komma igång vid sekelskiftet men blev sedan så självklart att ingen kan tänka sig något annat. Frågan är om Manifesta måste omorganiseras till att bli en helt öppen internationell utställning för att inte exkludera någon. Jag tror inte att det är nödvändigt. Årets Manifesta har temat ”dialog med Nordafrika” så man är medveten om på vilket håll man måste dra om man befinner sig i Spanien. Dock har man inte lyckats med att få tag på mer än någon enstaka algerisk eller marockansk konstnär. Internationell standard har ännu inte riktigt slagit genom där.

”What does this subtitle ”Dialogue with Northern Africa mean for us? The political situation in Europe is changing. I think we also forgot in European history what were times when there was a co-existencia, when there was no Islamic phobia and it seems that these times have been rewritten. Artists do investigate how these political problems have an effect on daily life of people. Through the mirror, through the eyes of artists we try to give a different perception,” said (curator Hedwig) Fijen.”

Den deklaration som reglerar detta är självklart påbudet om den starka gruppens respekt och öppenhet mot den svagare. Dagens Europa ses idag som en stark gruppering och det är därför nödvändigt att välja ett tema och inkludera projekt som t ex visar att man både är medveten och benägen att analysera och ifrågasätta sin egen identitet. Europeisk identitet var tema på föregående Manifesta i Italien.

Jag kan inte undgå att se alla dessa stora utställningsevenemang som en del av en officiell konst motsvarande det som en gång var salongskonsten i Paris. Opponenterna har svårt att göra sig hörda delvis beroende på att de är inkluderade.

Ryan Gander, England (527): Peformance (As loose as anything) under öppnandet av Manifesta.

Ett nytt inlägg i debatten om MU10 kommer från Niclas Östlind i SvD. Han är doktorand på Fotohögskolan i Göteborg och försöker säga något positivt om konstnärligt forskande. Han menar att den har hamnat i centrum för debatten. Kanske inte riktigt men den är ett inslag. Om det hade varit så att MU10 skulle ge en översikt av vad som sker i konsten alltsedan den förra Modernautställningen kunde forskningen onekligen vara med. Att den är med vid det här tillfället ankommer nog främst på Gertrud Sandqvist som passionerat driver den linjen.

Östlind drar fram det som brukar anges som målsättningen för konstnärligt forskande. Konstnären skall reflektera över sitt konstnärliga skapande och han lägger till att man också skall fundera över vem som bestämmer i konstvärlden. Det senare är ett lovvärt intresse men jag har svårt att se att konstnären skulle vara den bäste att genomföra en sådan undersökning. När det gäller skapelseprocessen kan jag inte se annat än att man, i god gammal stil, föreställer sig att det är något alldeles särskilt med konstnärens skapande. Skiljer sig detta från reklamvärlden och underhållningsbranschen? Förmodligen inte i själva momentet ”hitta-på”. Däremot finns det en rad identitetsfaktorer som gör konsten speciell. Dessa är problematiska i konstnärlig forskning (KoF).

1. Hög diskursnivå. All konst vilar på en sådan. I KoF får den en direkt bärande funktion. Det känner man till och därför tillkommer det konstnärliga inslaget. Hela problemet kan praktiskt kringgås genom att en konstnär tar ett konstnärligt projekt och kallar det för KoF. Det enda som krävs är att konstnären skriver något om sitt skapande och dessutom en argumenterande text om projektet med fotnoter och litteraturlista.
2. Överskridande, förnyelse, risktagande, provokation. Det kan sägas på många sätt med lite olika styrka, men det är ofrånkomligt. I KoF sker överskridandet (vilket också kan beskrivas som ”estetisering”) när konsten hävdar ett vetenskapligt anspråk. Det kan emellertid inte fullföljas då konsten alltid kommer att stå kvar och stampa på ”som om”. Samma problem som när konsten skall ut i den sociala verkligheten och åstadkomma direkta förändringar. Den kommer till dörren och blir stående på tröskeln. Skall den vidare måste den fortsätta att estetisera. I KoF skulle detta innebära att alla delar som skulle kunna tillskrivas något vetenskapligt värde återigen skulle gå in i dimensionen ”som om”. Vi har ännu inte sett något av värde komma ut från det här systemet. Undantagen kan vara curatorernas bidrag till KoF. Vad jag har sett är det flest icke-konstnärer, curatorer, som har ägnat sig åt KoF. I sådana fall kan skillnaden mellan det som kan betraktas som vetenskap resp. KoF vara så liten att det i praktiken blir någon form av vetenskaplighet. Självklart kan en konstnär också göra på det sättet. Men det är motbjudande.
3. Fiktion. Med sitt ”som om” är likheten mellan KoF och egentlig forskning bara skenbar – om vi antar att det fullt ut skall vara ett projekt som baseras i konsten. Det finns inget ansvar för t ex sanningshalten i ett projekt. En konstnär kan mycket väl genomföra en alltigenom falsk forskning med lån och stöld från vad denne önskar. En sådan hållning vore förstås katastrofal för det seriösa KoF och det är därför det diskursiva inslaget måste vara med. Men just det skall göras som en vetenskaplig uppsats och därför är det förmodligen otänkbart att godkänna en konstnärlig fiktion som estetiserar detta.
4. Det avgörande är naturligtvis den konstnärliga singulariteten. Konsten bygger på att inte vara språkligt tillgänglig, att vara det icke-begreppsliga (däremot är det inget problem att lägga till hur mycket text och undersökningar som helst). Så brukar den konstnärliga undersökningen se ut. Singulariteten har ingen plats i forskningen som helt måste byggas med begrepp och logiskt hållbara argument.

Återstår alltså att KoF får finnas i två delar, en begreppslig och en singulär. Men hur de skall förenas och i en förening kunna kallas för forskning är ett problem som torde vara omöjligt att lösa. Observera också svårigheten att självreflektera över skapelseprocessen. Hur gör konstnären när denne skapar en singularitet? Den frågan kan bara besvaras med en ny singularitet.

Anders Eiebakke på väg att provköra sin drönare som skall fotografera hemliga militäranläggningar för Manifesta i Murcia. Skulle med rätt ifyllda blanketter kunna ta plats i KoF.

Ja, gårdagens teckning fick blandat mottagande. Dessutom var jag inte helt igenkännbar. Här är ett nytt försök som är något mera genomarbetat och som innehåller många detaljer…

Vilks tecknad (rasistisk stil)

Den förra Modernautställningen 2006 var en klang och jubelföreställning med hurrande och applåderande kritiker som den gången var nöjda med kvaliteten och representationen. Dorinel Marc svarade den gången för det aparta inslaget. MU10 har inte fått uppmärksamhet för den konst som visas. Kritikerna har visserligen artigt framhållit en del konstnärer men huvudintresset har riktats mot curatorerna och deras koncept. Vid åtskilliga tillfällen har jag under senare tid framhållit att curatorn, som tidigare har varit en nödvändig och väsentlig tillgång i samtidskonsten, efter hand har blivit en stoppkloss. Med andra ord behöver man en diskussion om den saken och MU10 har blivit ett bra exempel. Huvudcuratorn Fredrik Liew vill se sitt uppdrag som att ”låna ut sin blick”, ett uttalande som visade sig vara alltför välfunnet. Man tager vad man gillar. Curatorn har uppgiften att formulera ett statement och om detta baseras på dennes smak blir resultatet, när det handlar om en sådan utställning som den här, tunt. Hjälpligt har man försökt att få ihop ett tema kring svenskheten men det förefaller mest som en nödlösning. Jag är naturligtvis medveten om att alla curatorer väljer konst och konstnärer efter eget sinne men när det görs skall det formuleras till en i tiden allmän problematik och representera något centralt i samtidskonsten. Att utöva curatorkonsten har blivit allt svårare men MU10 har inte ens kunnat nå upp till den standard man ändå måste kunna begära.

Kritikerna hugger nu som illrar på curatorhaveriet och den situationen är inte så oäven. I konsten är det inte konsten som för närvarande är det mest intressanta utan andra agenter och då särskilt curatorerna. Försvarstal i SvD av Liew. Det hjälper inte upp curatorfiaskot men eldar på i en debatt som kan bli principiellt intressant.

Inte utan anknytning till MU10 bubblar det på annat håll. Dan Jönsson drar till med en stram skrivning i DN där han avfyrar sin sedvanliga ideologiska salva mot Anna Brodow som, i förbund med Axess, utnämns till en representant för USA:s kristna höger och Danmarks växande konservatism. Med det utfallet förefaller det mig som om orsaken till hans morrande artikel, att Brodow kallat honom ”revolutionsromantiker”, bekräftas. Endast en svartvit revolutionsromantiker kan ta fram slaktkniven i ett rus av övertygelse.

Men, men, ännu lite mer debatt, inte om konstverken, utan runt omkring. Brodow torde kunna identifieras som liberal modernist, Jönsson alltså som revolutionsromantiker (som tror på konstens förmåga att socialkritiskt vara i stånd att åstadkomma väsentliga förändringar). Vår vän Liew kan klassificeras som estet (med blick, rekommenderar långsiktigt arbete isolerat i ateljéerna), Sandqvist tror på forskningskonsten och på det stall hon fostrat etc.

Sammantaget är det gynnsamt. Vi får inte se någon konst som upprör. Men upprördheten skapas istället av curatorer och kritiker. Kritikerna står tämligen samlade i sin kritik av curatorerna, men det finns som synes inbördes motsättningar.

På tisdagen den 26 oktober anordnar Utrikespolitiska Föreningen vid Örebro Universitet en föreläsning och diskussion kring temat ”Varför Rondellhund?” Mannen på bilden ovan kommer att föreläsa tillsammans med Ulf Johansson, chefredaktör för Nerikes Allehanda.