Vilks.net

DN:s kritiker Jessica Kempe hänger med men aningen på efterkälken. När hon går lös på Kulturhusets utställning (pågår till den 3 september) av de legendariska dokumentärfotograferna Walker Evans och Sune Jonsson är det tolkningsföreträdet som kommer i förgrunden. De stackars avfotograferade blir inte tillfrågade, tolkningsföreträdet ligger inte hos dem utan hos – ja den otäcka konstvärlden där Kempe själv intar en tämligen central roll. Vidare berättar Kempe för oss att man inte längre skall tro på dokumentären. Och hon minns detta avslöjande: ”Jag minns Sherrie Levines uppgörelse med fotoikonen Walker Evans museala sociologi”. Om det nu var en uppgörelse, vad Sherrie Levine bidrog med kan tolkas på flera sätt, vanligast är väl den postmoderna tolkningen om vad som är kopia och original, men med rätt tolkningsföreträde kan man naturligtvis se det på Kempes vis. Hon menar vidare att Kulturhuset inte har tagit ett tillräckligt socialt ansvar. Trots att man anordnat ett föredrag av doktoranden Cecilia Strandroth i just det ämnet.

Kempe lyckas samla sig till en riktig snyftare om Evans bilder av amerikansk fattigdom: ”De tycks inte tillfrågade. Med slutna munnar står de lydigt uppställda mot väggar och på åkrar eller fogligt placerade på sängar, stolar och soffor. Avbildade rakt framifrån, ofta uppifrån och omgivna av rumsliga detaljer lika skarpt registrerade som deras poserande kroppar liknar de etnografiska inventarier i ett utställningsskåp”.

Man får väl se det här som en variation på det populära temat ”den subalterne”. Spivak lanserade begreppet i en artikel redan 1985 men det skulle dröja till in på 90-talets postkoloniala teoristämningar innan det kunde erbjudas till en huggsexa bland kritiker och teoretiker. När vi skriver 2006 är det svårt att bli entusiastisk.

Ja, vad kan vi vänta oss att de subalterna vill säga till de västerländska diskursproducenterna (som har det tolkningsföreträde de kritiserar)? Antingen ropar de på mat och kläder och när det inte längre är aktuellt vill de ha mer eurovisionsschlager eller VM i fotboll.

Walker Evans: Sharecroppers Bud Fields and his family at home, Hale County 1935–36.

Jessica Kempes artikel

Peder Altons artikel om samma utställning

På torsdag 8 juni öppnar biennalen i Sydney. En av de äldre och med hyggligt rykte. Årets upplaga är storvulen, åtminstone i textpresentationerna. Ett utgångstips är att den inte blir alltför intressant. Man kan läsa ut att det skall handla om evenemang och global världsbild, mycket konstnärer från Australiens del av världen. Några av utställarna är välkända ”Biennale hoppers” som Mona Hatoum, Fiona Tan, Sharon Lockhart, Anri Sala, The Atlas Group, Damian Ortega, Ghada Amer. Och jämfört med Berlinbiennalen är könsfördelning åter balanserad. Det finns ingen omedelbar tendens att dra fram ur Sydney, biennalen tycks gå i redan upplöjda fåror. Men en uppdateringsdetalj kan man lägga märke till. Kanske är den inte ny, men föga beaktad.

Ett konstverk skall bära en titel. Sedan 60-talet har samtidsmarkeringen i titelgivningen dominerats av ”Utan titel”. Epoken tycks definitivt vara över. Endast några enstaka arbeten i Sydney bär denna nu ålderdomliga infattning. Något går att lära sig här. Använd inte ”Utan titel” vid namngivning.

Saken slog mig igår (den 5 juni, Danmarks inofficiella nationaldag). Höganäs kommun hade bett mig döpa ett verk av den danske skulptören Bernard Lipsöe. En stor järnskulptur på Sundstorget. Tämligen realistisk framställning av en giraff. En sådan uppgift verkar vara svår att förena med internationell samtidskonst. Å andra sidan kan man lugnt säga att diskursläggningen kan justera det mesta. Giraffen är ingen dålig skulptur, men den skulle utan vidare klassificeras som modernistisk. Men något kan man göra åt saken. Min första tanke var att lösa problemet med titeln ”Utan titel” (Giraff). Ett välbeprövat sätt att visa medvetenhet. Då det stod klart för mig att ”Utan titel” kommit att tillhöra det förgångna ändrade jag strategi. Först titeln. Här bestämde jag mig för ”Camelopardalis”, latin för giraff, men också namnet på en stjärnbild som alltid är synlig på dessa breddgrader. Med sin långa hals pekar ”Camelopardalis” mot sin himmelska skepnad. Den har ett interaktivt/relationellt inslag. Svansen, gjord av rep, kan, om den dras med 100 kg, sätta giraffens hals i svängning. Dessa komponenter för den påtagligt mot samtidskonsten. I det anförande jag höll gjorde jag sedan mitt yttersta för att visa hur den ur många aspekter kunde aktivera aktuella hållningar. Som det säkert är känt för de flesta cirkulerar konsten kring några ämnen som ständigt återkommer: genus, identitet, etnicitet, miljö och några till. Vad gäller genus är verket ett genialt exempel på en könsneutral framställning, den skapar identitet åt ett sterilt torg och genom att det inte är en älg utan en giraff kan den etniska mångfalden tillfredsställas. Ur miljösynpunkt är verket föredömligt. Det kan inte förstöras av eld och är ointagligt för all vandalisering. En fördjupad utvecklig av dessa synpunkter skulle utan vidare kunna lotsa objektet in på en lämplig biennal. En lämplig textmassa kan assistera:

“Art today often works to counteract the simplifying tendencies of mass
communication and all the various forms of target-group rhetoric. Art is not
satisfied with the lowest common denominator, but condenses visual
experience into poetics, with all the details, anomalies and nuances of life
itself. It is an adventure that remains eternally possible, and which gains
in significance amid all the spectacular and speculative visuality
confronting us in our daily lives. It constitutes the slow route, where
attention is paid to small differences and to life’s constant ethical
choices.
The sociologist Zygmunt Bauman said, “history, like poets, is always
uncovering new situations, human opportunities that were hitherto
concealed”. When communication succeeds, it comprises brief, joyful moments,
when we realize we are not alone, but share the world and life with others.
The desire to create such moments is the guiding principle behind this
project.”

Det borde kunna hålla. Om det sattes i verket.

Bernard Lipsöe: Camelopardalis

Stjärnbilden Camelopardalis

Ett litet konstprojekt om trafficing och de svenska VM-spelarna

Det handlar om att ta ett ansvar. Och därefter utrusta de svenska VM-spelarna med verktyg som kan förstumma en hel värld.

Johan Bäverbrant, Lidingö, har presenterat ”stopmärket” som han vill att de svenska spelarna skall bära.

Här är hans märke:

Lite väl tunt, här kan konsten hjälpa till med att formge denna tanke till en kraftfull yttring. Enkelt men talande.