Del 127: Forskningskonsten

För någon vecka sedan klagade sex rektorer vid Stockholms Konsthögskolor på uteblivna forskningspengar. Rektorn vid Danshögskolan Efva Lilja säger ”Forskning kring förståelsen av vad konstnären söker i sin process är tyvärr helt marginaliserad”. Och vidare: ”Vi kommer ständigt till korta, eftersom den konstnärliga forskningen inte tillämpar vetenskaplig metod och praxis”.

Man kan nog förstå varför det är så. Upprättandet av konst som forskar på konsthögskolorna är inte någon höjdare. Det har varit svårt att komma fram till något. Men i varje fall menar man att konstnären skall forska om sig själv. Just för att bestämma konstnärens arbetsprocess. Denna forskning skall dock genomföras på ett traditionellt sätt, alltså en skriven uppsats.

Det är inte lätt att visa vad konsten har att komma med i vetenskapligt hänseende. En lika stående som tröttsam kliché, vilken alltid frammanas när forskningskonsten kommer på tal, är Leonardo da Vinci. Han förenade konst och vetenskap, brukar det framhållas. “the sciences, the arts and philosophy are inextricably interconnected, thanks to the history of their development”, som Robert Zwijnenberg (professor i konsthistoria vid universitetet I Leiden) skriver. Med det sagt har man definierat konsten som en särskild verksamhet som spöklikt och oåtkomlig vandrar genom historien. da Vinci visste naturligtvis inte om att han var vetenskapsman och konstnär, dessa begrepp är av senare datum. Men det är ett förståeligt tjatande. Leonardo är ett starkt varumärke som kan vittna om en ärorik historia.

Rektorerna citerar Henk Borgdorff (Amsterdams Konsthögskola) ” Forskning i konst skiljer inte subjekt från objekt”. Här finns alltså en skillnad. Och det är problematiskt. Konsten skall som forskning likställas med ordinär forskning utan att man riktigt vet vad den går ut på. Något resultat har man ännu inte lyckats få fram och man anar att de planerade och självcentrerade beskrivningarna som forskningskonstnärerna skall producera om sin egen process kommer att bli kuriositeter. Forskningskonstens status är nog kärnämnet. Även om man länge kan disputera över ämnet ”vad är forskning?” kommer man till slut att tvingas inse att svaret finns i de otaliga skrifter som varje universitetsstuderande läser genom i sin grundkurs ”Inledning till vetenskapsteori”, ”Handledning i forskning” etc. Forskningskonsten kan försöka sig på att kräva en omskrivning av dessa böcker, men det lär inte bli så. Vi har att göra med en B-lagsforskning.

Måhända är rektorernas klagan inte så mycket en oro över vetenskapen och konsten utan snarare om behovet av tilldelning av medel. Vi har några doktorander i forskningskonsten i landet och det handlar i praktiken om stipendier där åtminstone några konstnärer kan försörja sig. Inte mycket krävs i gengäld; ingen vet ju vad forskningskonsten är och toleransen är stor.

Och förresten, forskningen kringkonstnärens fängslande kreativa process är förmodligen inte vad man förväntar sig. Vad är det för process som får en konstnär att göra bra konst? Arbeta intensivt med nätverksbygge; hur man fixar kontakter. Där har vi lejonparten av den forskningen.

forskningskoons2.jpg
Möjlig konstforskare: Jeff Koons

Det här inlägget postades i Kommentarer nästan varje dag. Bokmärk permalänken.

1 svar på Del 127: Forskningskonsten

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.