Del 593: Problemet med samstämmighet

Postat den 2008 9 juli av Lars Vilks

Det jag skrev i förrgår om att den nya konsten har blivit ”nästan ny”, kan nog fördjupas något. Det är t ex lätt att klaga på Moderna Museet men där hänger man trots allt med i den internationella svängen och lyckas plausibelt gå balansgång mellan att på samma gång vara ett museum för Modernismen och för DIS.

Problemet, för man kan knappast förneka att det finns ett sådant, är förmodligen att konstvärlden har uppnått en så hög grad av konsensus. Någon starkt avvikande mening som man har anledning att ta på allvar finns inte. Förespråkarna för modernismen är visserligen i antal stort men de befinner sig inte på några centrala poster. Har vi t ex några allvarligt menade kritiker som företräder modernismen?

På sitt sätt var det bättre förr. Då kunde kritikerna utan förbehåll slakta en konstnär. Och man hade så mycket mer att ta ställning till eftersom nyheterna i konstvärlden rörde sig långsamt. En nyhet i centrum blev sedan under åratal en nyhet i periferierna som endast så sakteliga absorberade händelserna.

Nu har vi fått ett läge som är standardiserat: Samtidskonsten är bra därför att den tillkommer i intimt samarbete med konstfunktionärer från hela världen. Den som protesterar kommer ovillkorligen att begå ett fel eftersom ansvaret är delat på så många händer. Varje ny utställning kan därför kvalitetssäkras genom ett korrekt urval och tema.

Kritikerna gnäller lite ändå eftersom de är till för det. Men inte mycket. Man kan betrakta utställningen Eklips på Moderna och Wanås. Så rörande eniga är kritikerna om att det är utmärkta utställningar. Och felet är att de faktiskt är det.

Bloggläsare har kanske stött på en av våra kommentatorer, Karin Hasselberg, svensk konstnär i Amsterdam. Hon har nu ett projekt, bokstavligen på Stedelijk i Amsterdam.

hasselbergf.JPG
Karin Hasselberg, Fencing

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, om utställningar m m, Tillståndet i konsten 2008 | 3 kommentarer

Del 592: Den framtid som mestadels är nu

Postat den 2008 7 juli av Lars Vilks

Neil Cummings och Marysia Lewandowskas visar en film på Moderna Museet om MM:s framtid om 50 år. Milou Allerholm har sett den och skriver i DN att filmarna tänker sig att museerna vid den tiden är marknadsoberoende och att konsten allvarligt försöker påverka utvecklingen.

Cummings och Lewandowska tänker sig också en separation mellan konst som objektproduktion och som projekt/process. Detta föranleder Allerholm att tala om att konsten idag genomgår ett paradigmskifte.

Vän av ordning påpekar förstås att den nyheten är åtminstone 50 år gammal och att ett fullständigt genomförande är problematiskt. Med ett så stort antal konstnärer som är verksamma kan man undra över vem som skulle vilja betala alla projekt. Konstvärlden är fast förankrad i objekten och ingenting tyder på att man kan ändra på den saken. Lösningen finns redan: Projekt med objektproduktion.

Just nu genomför Martin Creed sitt projekt Work No. 850 på Tate Britain. Var 30:e sekund kommer en frivillig löpare i full fart genom museet. Det blir säkert något objekt över till marknaden även från No. 850.

Veteranerna inom den relationella estetiken är alltså ännu fullt gångbara. Den 9 juli är det dags för Pierre Huyghe att köra en 24-timmars föreställning i Sydneybiennalen, A Forest of Lines där publiken skall lockas till deltagande av historieberättare och sång i Sydneys opera.

Moderna Museets framtid är egentligen inte så intressant. Betydligt intressantare är att beskriva hur verksamheten ser ut för närvarande. Vad kan och vill ett modernt museum idag? Jag skulle föreslå att vi där kan tala om ytterligare ett paradigmskifte: De moderna museerna omfamnar och visar den förnyelse av konsten som inte längre är särskilt nyskapande. Museerna idag måste tänka på att agera korrekt och att ständigt vara kvalitetssäkrade.

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, om utställningar m m, Tillståndet i konsten 2008 | 4 kommentarer

Del 591: Periferins höst

Postat den 2008 4 juli av Lars Vilks

Hösten kommer så småningom och när vi blickar dit kan konstateras att den domineras av De Asiatiska biennalerna, en kritikerslinga med 5 utställningar – och vi frågar oss, kommer det att förändra konstens geografi? Störst är Enwezors tillställning i Gwangju.

The 7th Gwangju Biennale
Sept. 5-Nov. 9, 2008
For ”Annual Report: A Year in Exhibitions,” artistic director Okwui Enwezor is not assembling his own contemporary art survey, but rather restaging shows that have taken place elsewhere in 2007, including the Whitney Museum’s Gordon Matta-Clark retrospective and David Adjaye’s ”African Cities” show at Harvard. Eighty-six artists are participating in all, with special commissions and new group exhibitions, dubbed ”Position Papers,” slated for the biennale’s five different venues.

Busan Biennale
Sept. 6-Nov. 15, 2008
This famously tripartite show — a contemporary art exhibition titled ”Expediture, Art, Culture,” a ”sea art festival” dubbed ”Voyage without Boundaries” and a sculpture project named ”Avant-Garden” — is organized by Hongik University prof Kim Won-bang and features works by 183 artists from 34 countries at South Korea’s Busan Museum of Modern Art and other venues.

Shanghai Biennale
Sept. 9-Nov. 16, 2008
Curator Zhang Qing and his team have selected more than 40 artists for this show, dubbed ”Translocalmotion” and focusing on the effects of migration, economic growth and social change on Chinese culture. Located at the Shanghai Art Museum, the exhibition boasts mini-retrospectives of three older artists as well as works sited in the adjacent People’s Square. Other public spaces, such as the central train station and the international airport, are also housing works in the biennial.

Singapore Biennale
Sept. 11-Nov. 16, 2008
For its second installment, this government-sponsored exposition — optimistically titled ”Wonder” — brings 50 artists from Asia and the world to a new Shigeru Ban-designed pavilion at the city’s Marina Bay development as well as to City Hall and several other venues. The selection of artists, which shows director Fumio Nanjo’s taste for new talent, ranges from Tarek Talat Al-Ghoussein (UAE) and Shirin Aliabadi and Farhad Moshiri (Iran) to Ben-David Zadok (UK) and Sima Zureiket (Jordan).

Yokohama Triennale 2008
Sept. 13-Nov. 30, 2008
Artistic director Tsutomu Mizusawa, whose curatorial team includes Daniel Birnbaum and Hans Ulrich Obrist, has selected ”Time Crevasse” as the theme of this exhibition, which presents works by more than 60 artists at several sites along the city’s waterfront. ”Art shakes up our everyday perceptions,” Mizusawa writes, adding that it ”gives us glimpses of the abyss we normally fail to notice.” Among the artists are John Armleder, Matthew Barney, Cao Fei, Paul Chan, Elmgreen & Dragset and Douglas Gordon.
Här ligger alltså konstens förnyelse i ambitionen att förflytta konstvärldens tyngdpunkt (och som ni ser är vår Daniel Birnbaum också inblandad tillsammans med den outtröttlige biennalveteranen Obrist). Ett annat uppslag kommer vi att möta i São Paulo biennalen i oktober där curatorn Ivo Mesquita kommer med In Living Contact som kretsar kring icke-utställningen Void. Performance och föreläsningar kommer att ersätta den traditionella uppställningen med bilder och installationer.

Som sagt, när det inte händer i konsten får det hända runt omkring. Och den som trodde något annat: Biennalkonceptet lever och frodas.

Publicerat i Kommentarer nästan varje dag, om utställningar m m | 1 kommentar