På onsdag skall det diskuteras kvalitetsbegrepp på Tensta konsthall. Aktualiteten av detta intressanta ämne kommer från den nyutkomna boken Den omätbara kvaliteten, en antologi som redigerats av Lars Strannegård.
Ser man generellt på begreppet blir bokens titel självklar. Kvalitet blir i sista instans en fråga om hur människan och hennes värld skall vara funtad. Det lär man inte kunna komma överens om.
Konsten kan emellertid erbjuda en intressant modell. Åtminstone vad gäller praxis. Ty även här blir det besvär med världen. Om man ställer frågan vad konsten skall vara bra för inser man att kvalitetsbegreppet kommer att innefattas i ett stort dunkel.
Men vi har alltså praxis där vi utan alltför stora svårigheter kan se vad kvalitet i konsten är för något. Det är bara att samla upp ett antal av de senaste och kommande biennalerna eller större utställningar så ser man snart att det råder en övertygande konsensus om vad som är bra konst.
Innehållet i denna konsensus (som alltså fortfarande utan någon egentlig konkurrens handlar om social kritik försedd med en ”estetisk” otydlighetsfaktor) är alltid riktad mot en viss (men inte särskilt stor) förändring. Det konstnärliga kvalitetsbegreppet skall alltså inte bekräfta det bestående utan visa ett nästa steg. Ett sådant steg tas emellertid sällan och i den tid vi just nu befinner oss är det inte mycket bevänt med den saken.
En sak som man bör observera är att när en utställning eller ett antal konstnärer eller konstprojekt framhävs (av kritiker och andra konstvärldsmedlemmar) som kvalitativt goda är ett sådant konstaterande närmast en bekräftelse av det bestående. Här har vi en annan sida av kvalitetsbegreppet i konsten. Av tradition skall det möta motstånd och skapa åtminstone en viss grad av kontrovers. Kontroversen skall efter någon tid uppfattas som ”en viktig diskussion” som pekar framåt och som blir en del av konsensus.
Vi har inte särskilt mycket av sådant. Det är svårt att peka på några kontroverser som har lett till några principiella förskjutningar av samstämmigheten.
Kvalitet är ju något som konstvärlden själv bestämmer genom att denna samstämmighet uppstår. Frågan om vad konst är, är därför en fråga som konstvärlden självbesvarar genom sitt agerande i praxis. Förbindelsen mellan konstvärlden och den övriga världen sker genom att man i socialkritikens namn för in angelägna och aktuella sociala frågeställningar. Men eftersom den politiska agendan i konstvärlden är lätt förutsägbar är resultatet inte överraskande. Därtill skall snabbt läggas att konsten redan i sitt utgångsläge garanterar att den inte har några svar utan främst syftar till att som det heter ”starta en diskussion”.
Ja, som vi vet förs den diskussionen sedan i konstvärlden och inte minst om hur den skall komma vidare. Det företaget har hittills inte kunnat visa upp någon framgång att tala om.
Det gör dock att kvalitetsbegreppet blir mycket enklare att hantera i konsten än i de flesta andra områden.
Ett oantastligt exempel på kvalitetskonst är Cindy Shermans filmstills. Versionen med konstnären som bibliotekarie har precis klubbats för över 900 000 dollar. Den 15 september är det dags att se vad Damien Hirst får ut för sin Golden Calf på Sotheby’s i London. Skall man tala om någon progression i konsten är det nog här. Den direkta auktionsförsäljningen med nyproducerade konstobjekt är i sig en konsthandling, en relationell estetik i den högre skolan.
Damien Hirst The Golden Calf 2008