För någon vecka sedan skrev bloggaren copyriot (tack för kommentar och länk!) om ett av mina inlägg kring en recension av boken Interacting Arts och gruppen med samma namn.
Copyriot menar att jag missförstått verksamheten:
”Den gör inte anspråk på att adressera den konstvärld som Lars Vilks utgår från, utan diskuterar konstformerna i plural, där de vill lyfta fram “deltagarkulturen” som en separat konstform.”
Det här är ett bra exempel på hur besvärligt det är att hålla samman saker när man börjar diskutera konst. Jag är själv fullständig monoteist: Konsten är en och konstvärlden är dess profet och skapare. Utanför denna värld finns ingen konst.
När man börjar tala om ”en separat konstform” så frågar jag mig vad det är för något. Talar man om konst i pluralis betyder det antingen en teknikform (t ex rörläggarkonsten eller bilmekanikerkonsten) eller Den Enda Höga Konsten (i vilken ingår några utvalda tekniker, ”fine arts”). En vinglande släntrare finns det förstås också, konsthantverk/design som har ett något komplicerat förhållande till Konsten. Alltsedan modernismen har det förekommit en uttalad strävan från konsthantverk/designområdet att bli fullvärdig medlem av konstfamiljen. Detta har aldrig lyckats och inte ens nu när somliga påstår att det skett har det skett.
Så man kan fråga sig vad det är för ”separat konstform” som avses. Mitt tips är att man vill skapa ett alternativ till Konsten, ett alternativ som inte är styrt av konstvärlden men som i grunden har samma ambitionsnivå. För om det inte handlar om det blir hela saken banal, en liten kul grej.
I konstvärlden finns det en ständigt pågående dröm och utbrytning och utvandring. Verkligt solida konstvärldsmedlemmar vill t ex inte uppfatta sig som en del av konstvärlden. Man kan t o m formulera en allmän regel om det här: Ju mindre villig att vara en konstvärldsmedlem, desto mer medlem är man.
Denna afton är intressant för konstvärlden och det är ett intresse som för en gångs skull sträcker sig utanför den: Damien Hirsts stora auktion på Sotheby’s. Den började för ett par timmar sedan. Hirst, liksom Jeff Koons (som nu visar arbeten på slottet Versailles) är exempel på hur det går att ta sig utanför konstvärlden och likväl vara fast förankrad i densamma. Vi ser dock alla vad som intressera den värld som inte är konstvärlden: Sensation och pengar.
