Ja, vad har då skriften Deltagarkultur av Interacting Arts att komma med?
Författarna ger sig ut i ändlösa jeremiader över Konsten, mot hierarkier, passivisering av medborgarna, kort sagt mot samhällets tillkortakommande (vilket i stort sammanfaller med de åsikter man har i konstvärlden). Författarna vill nu komma med ett alternativ, en uppfostringsmodell för frihetsälskare. Man är välkommen till deltagarkultur om man vill lära sig om den värld man lever i, bli visad hur man kan påverka den och sedan förändra den. Vill man inte det, får man stanna kvar ute i kylan. I sin uttalade politiska korrekthet beklagar de sin eurocentrism. Som om det fanns något alternativ.
Nu kan man säga att sådana relativt storskaliga grupperingar finns i proteströrelserna som opererar världen över. Där får man nog säga att det handlar om deltagarkultur.
Jag undrar vilken målgrupp Interacting Arts tänker sig? Vilka är kunderna och vilken strategi har man tänkt sig för att fånga in dem? Den här sortens rörelse brukar bli en begränsad lekstuga för borgarbarnen.
Interacting Arts är inte förtjusta i ”åskådarkultur”, alltså att publiken inte deltar. Konsten har, som tidigare diskuterats här, inte varit särskilt framgångsrik i att få publiken med sig på lika villkor. Orsaken till att man misslyckats är inte så egendomlig. Konsten är, även om det inte är ovanligt att förneka det, en kompetens och ett språk som inte kan erövras utan ingående studier och erfarenhet. Ett publikt deltagande ger därför sällan något intressant resultat. Det blir ungefär som om man skulle låta publiken spela på en rockkonsert utan att behärska instrument och repertoar. Man kommer inte ifrån att det finns kvalitet. Något som också finns i Interacting Arts deltagarkultur. Utan inläsning, en fördjupad förståelse och analys av världen är det inte mycket bevänt med deltagarkultur. Om man nu inte ser de presumtiva deltagarna som objekt för ett utopiskt folkuppfostringsprojekt.
I den relationella estetiken har man ofta fattat svårigheten och därför valt enkla arrangemang som t ex när Rirkrit Tiravinija bjuder deltagarna på mat och skapar en träffpunkt för besökarna.
Som sagt är Interacting Arts konstfientliga. Som Leo Nordwall skrev: ”Som förespråkare av en handlingens kultur anser jag därför att Konsten, konstvärlden såväl som konstnärerna måste förgöras.”
Den uppfattningen var också Guy Debords och han lyckades så småningom bannlysa och utdriva alla konstnärer från sin rörelse som naturligtvis förblev en kuriositet.
Åsikten är inte ovanlig i konstvärlden och konsthistorien har många exempel på hur den hanterats. Dadaisterna och surrealister ville göra slut på Konsten, likaså Fluxusrörelsen och alltså situationisterna. I själva verket vill man bevara Konsten som den sanna, ärliga och fria konsten. Programmet är nog inte olikt Interacting Arts. Vad jag reagerar mot är bristen på frihet, fördömandet av allt intressant och allt uppror som dock ryms inom konstvärlden. I samtidskonsten arbetar man med alla de frågor som Deltagarkultur engagerar sig i, alltså hela uppsättningen med ”fokusering” (ja, Interacting Arts älskar det ordet) på korrekta åsikter med vänsterprofil (jämställdhet, antihierarki, postkolonialism, källsortering etc).
Problemet med samtidskonsten är inte avsaknaden av good guys utan att den inte når ut med sina duktiga budskap.
Skall Interacting Arts lyckas bättre får de nog konsultera en benägen spinndoktor.
Låt mig ändå säga att Interacting Arts har inlett en diskussion och för att starta en sådan kan det vara nödvändigt att gå till våldsam överdrift i kritiken.
Boken: Deltagarkultur (Haggren, Larsson, Nordwall, Widing), Förlaget Korpen
