Vilks.net

En kraftfull utskåpning ser man rätt sällan i recensionerna. Men Frans Josef Petersson spar inte på krutet när han i Aftonbladet manglar Modernas utställning ”Dali, Dali med Francesco Vezzoli.” Frans Josefs siktar in sig på att Moderna understödjer ett bejakande av konsten som underhållning och medspelare i kommersialismen. Ingen bra idé, menar han: ”Varför skulle man annars fullfölja en så uppenbart dålig idé som att ställa ut Dalí bredvid Francesco Vezzoli, en medioker institutionskritiker vars närvaro motiveras av det banala faktum att han gör konst om kändisar?”

Här fick vi en värdering av Vezzoli. Kan man verkligen säga att en konstnär med en ranking på 461 (alltså ungefär där våra få bästa svenskar håller till) är medioker? Visserligen kan man inte komma ifrån att Vezzoli förmodligen har nått sitt maximum. Han dök upp på Venedigbiennalen 2005 och fortsatte sedan att glänsa på Whitney 2006 för att därefter få förnyat förtroende på ännu en Venedigbiennal 2007. Men ändå, hans position i konstvärlden är odiskutabel och Frans Josef ger inga ytterligare argument varför han skulle vara en medioker institutionskritiker. För avdelningen institutionskritik är en sorglig tillställning där jag har svårt att se att det finns något annat än mediokert om man ser till den grad av verkan som en sådan kritik skulle föra med sig. Andrea Fraser som brukar anses vara det starkaste namnet inom genren har inte lyckats med mycket mer än att konstatera att institutionen älskar institutionell kritik. Så är det i konstvärlden. Alla som anser sig äga någon betydelse i denna värld ser den institutionella kritiken som en kritik av ”de andra” i konstvärlden, alltså de kommersialiserade förrädarna. Vilka dessa är har dock förblivit en gåta. Vezzoli kör habilt i ett stadigt spår och lyckas väl betydligt bättre än de flesta andra.

Kanske finns det andra förklaringar till Frans Josefs bistra utfall. Övriga recensenter har inte varit översvallande men har behandlat utställningen med positiv artighet. Är det en personlig affär? När en kritiker hoppar på en Stockholmscurator som John Peter Nilsson kan man undra varför. Tyvärr har jag inte tillgång till det möjliga skvaller som skulle kunna förklara händelsen.

Jag besökte själv utställningen för en tid sedan och får hålla med om att Vezzoli inte tillför Dalidelen något. Det är en ytterst svår uppgift att bryta in med något intressant i Dalis universum.

Francesco Vezzolis vägg i Modernas Daliutställning. Man får inte fotografera, ja…

Retrorörelsen och figurationsdebatten i Sverige: I London håller man sig med ”stuckisterna” vars särskilda hatkärlek är Saatchi, Young British Artists och Turnerpriset. Eftersom årets kandidater till priset sedan igår visar upp sig på Tate har det blivit fart på den stuckistiska offensiven. Turnerpriset är inte vad det en gång var. Men stuckisterna är de enda som blir provocerade och bidrar därför till att förstärka intresset. Se deras HEMSIDA.

Dags för Ladoniabiennalen och Guyton\Walker. Kopiering, reproducering, fotoshop, utskrifter, mångfald, myriader av bilder i installationerna. En liten finess är att färgburkarna som också visas har försetts med bilder. Lägg märke till inledningsmusiken. Säkert känner ni igen den men det visar sig snart vara fel. Även här var det fråga om återanvändning (mitt symmetriska tillägg) med klassikern ”Can I Kick It?” av A Tribe Called Quest från 1990. Fast den som har ett mycket gott öra kan förstå att inte ens det stämmer.