Del 854: Kritik av institutionskritik samt Guyton\Walker

En kraftfull utskåpning ser man rätt sällan i recensionerna. Men Frans Josef Petersson spar inte på krutet när han i Aftonbladet manglar Modernas utställning ”Dali, Dali med Francesco Vezzoli.” Frans Josefs siktar in sig på att Moderna understödjer ett bejakande av konsten som underhållning och medspelare i kommersialismen. Ingen bra idé, menar han: ”Varför skulle man annars fullfölja en så uppenbart dålig idé som att ställa ut Dalí bredvid Francesco Vezzoli, en medioker institutionskritiker vars närvaro motiveras av det banala faktum att han gör konst om kändisar?”

Här fick vi en värdering av Vezzoli. Kan man verkligen säga att en konstnär med en ranking på 461 (alltså ungefär där våra få bästa svenskar håller till) är medioker? Visserligen kan man inte komma ifrån att Vezzoli förmodligen har nått sitt maximum. Han dök upp på Venedigbiennalen 2005 och fortsatte sedan att glänsa på Whitney 2006 för att därefter få förnyat förtroende på ännu en Venedigbiennal 2007. Men ändå, hans position i konstvärlden är odiskutabel och Frans Josef ger inga ytterligare argument varför han skulle vara en medioker institutionskritiker. För avdelningen institutionskritik är en sorglig tillställning där jag har svårt att se att det finns något annat än mediokert om man ser till den grad av verkan som en sådan kritik skulle föra med sig. Andrea Fraser som brukar anses vara det starkaste namnet inom genren har inte lyckats med mycket mer än att konstatera att institutionen älskar institutionell kritik. Så är det i konstvärlden. Alla som anser sig äga någon betydelse i denna värld ser den institutionella kritiken som en kritik av ”de andra” i konstvärlden, alltså de kommersialiserade förrädarna. Vilka dessa är har dock förblivit en gåta. Vezzoli kör habilt i ett stadigt spår och lyckas väl betydligt bättre än de flesta andra.

Kanske finns det andra förklaringar till Frans Josefs bistra utfall. Övriga recensenter har inte varit översvallande men har behandlat utställningen med positiv artighet. Är det en personlig affär? När en kritiker hoppar på en Stockholmscurator som John Peter Nilsson kan man undra varför. Tyvärr har jag inte tillgång till det möjliga skvaller som skulle kunna förklara händelsen.

Jag besökte själv utställningen för en tid sedan och får hålla med om att Vezzoli inte tillför Dalidelen något. Det är en ytterst svår uppgift att bryta in med något intressant i Dalis universum.

vezzoli-moderna-mind.JPG
Francesco Vezzolis vägg i Modernas Daliutställning. Man får inte fotografera, ja…

Retrorörelsen och figurationsdebatten i Sverige: I London håller man sig med ”stuckisterna” vars särskilda hatkärlek är Saatchi, Young British Artists och Turnerpriset. Eftersom årets kandidater till priset sedan igår visar upp sig på Tate har det blivit fart på den stuckistiska offensiven. Turnerpriset är inte vad det en gång var. Men stuckisterna är de enda som blir provocerade och bidrar därför till att förstärka intresset. Se deras HEMSIDA.

Dags för Ladoniabiennalen och Guyton\Walker. Kopiering, reproducering, fotoshop, utskrifter, mångfald, myriader av bilder i installationerna. En liten finess är att färgburkarna som också visas har försetts med bilder. Lägg märke till inledningsmusiken. Säkert känner ni igen den men det visar sig snart vara fel. Även här var det fråga om återanvändning (mitt symmetriska tillägg) med klassikern ”Can I Kick It?” av A Tribe Called Quest från 1990. Fast den som har ett mycket gott öra kan förstå att inte ens det stämmer.

Det här inlägget postades i om utställningar m m, Projekt. Bokmärk permalänken.

3 svar på Del 854: Kritik av institutionskritik samt Guyton\Walker

  1. Frans Josef skriver:

    Hej Lars,

    Det är sant att min recension inte innehåller ett resonemang som understöder värderingen av Vezzoli, men däremot vill jag mena att texten rymmer ett implicit argument vars andemening gällande institutionskritikens begränsningar du själv formulerar ovan . Eller mer specifikt, skulle jag säga, det begränsade värdet i den konst vars enda poäng är institutionskritisk – för det tycks mig som om Vezzolis udd är riktad mot en avmystifiering av konstens anspråk snarare än “kändiskulturen” som samhällsfenomen. Vilket i mina ögon inte bara är befängt utan framförallt en extremt uttjatad, för att inte säga uttömd, kritisk trop. Vilket om inte annat bevisas av Modernas egen användning av Vezzoli, som uppenbarligen syftar till att erbjuda en slags “mervärde” snarare än ett seriöst estetiskt-politiskt ställningstagande. Att på detta vis kalla marknadsföring för kritik uppfattar jag som intellektuellt ohederligt. Därav den hårda reaktionen.

    Värdeomdömet “medioker” måste också förstås utifrån det faktum att Vezzoli presenteras bredvid Dalí. Jag tycker att man har en slags ansvar som institution/curator att den konst som presenteras får en ärlig chans att komma till sin rätt (vad är institutionens/curatorns ansvar om inte detta?). Och det har inte Vezzoli när han presenteras bredvid Dali. Vilket ju alla kritiker, även du, har påpekat.

    Jag har inget otalt med John Peter. Jag känner honom, han är trevlig. Recensionen är ett ärligt formulerat omdöme varken mer eller mindre. Men det kan vara värt att betona att värderingen också omfattar Modernas verksamhet i stort, vilket ju framgår av textens sista stycke. Detta perspektiv, som jag tyckte var rimligt i det här fallet, gör möjligtvis att omdömet blir något hårdare än vad som annars skulle ha varit fallet. Men det är marginellt, isf.

    HLSn,

    Frans Josef

  2. Lars skriver:

    Hej Frans Josef och tack för ett klarläggande svar. Jag uppskattar verkligen att kritiken biter en smula ifrån sig. Vi vet redan att Moderna gör väloljade föreställningar vars menng tycks vara att de skall positivt bekräftas.

  3. Björn skriver:

    Hej!

    När det gäller uppställningen Vezzoli – Dali; jag tycker i och för sig att det är helt korrekt av Frans Josef att ifrågasätta Vezzolis ärende på konstscenen; i vissa lägen kan man fråga sig om han kritiserar det ytliga kändisbudskapet från TV och media, eller om han bara flyttar över alltihop i konsten och använder det rakt av. Det är en rimlig fråga att ställa. Rätt många av hans verk på den här utställningen är dessutom inte särskilt bra – om sådant gatuspråk tillåts.

    Men är det inte lite problematiskt att dissa Vezzoli med hjälp av “säljer ut” – argumentet? Dali, i den andra ringhörnan, som passerar med beröm godkänt genom Frans Josefs artikel, har ju i decennier varit den inom konstvärlden som fått personifiera begreppet “sålde ut”. Få konstnärer har väl ett rykte som i så hög grad bygger på värdegraderingarna “den tidige” och “den sene”. Mycket riktigt; en del av Dalis sena grejer på den här utställningen är riktigt unkna.

    Det är därför curatorns grepp, att ställa de två mediabockarna mot varandra, fungerar ganska bra i alla fall. Utan Vezzoli hade det här blivit riktigt jobbigt. Som det är nu är det inte helt igenom bra konst, men det hade det aldrig kunnat bli ändå med Dalis sena konstnärsskap som plattform. Stora delar av utställningen handlar om området mellan konst och media

    http://www.omkonst.com/09-dali-salvador.shtml

    Björn

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.