3106: Beethoven i blåsväder och opera som bildkonst

En stadig ström av uppgörelser med historien tycks tillhöra det nya normala. Även Beethoven får en släng av den sleven:

”Or rather, that’s long been the popular read among those in power, especially the wealthy white men who embraced Beethoven and turned his symphony into a symbol of their superiority and importance. For some in other groups — women, LGBTQ+ people, people of color — Beethoven’s symphony may be predominantly a reminder of classical music’s history of exclusion and elitism.” (Vox)

Man lägger märke till att man utifrån elitism drar den raska parallellen till andra grupper vilka skall påminnas om utanförskapet. Givetvis är det helt korrekt att en av det moderna konstbegreppets karakteristika är exklusiviteten. Visserligen paras den med förhoppningen om att konsten riktar sig till alla och gärna med uppfordringen att alla bör ha rätt till konst.

Men med det moderna konstbegreppet blev konsten svår. Mozart (som i artikeln ställs i kontrast till Beethoven) skrev under sitt korta liv 41 symfonier. Hayden fick ihop över 100. Beethoven nådde 9. Konst hade blivit svårt och exklusivt. Bokstavligt. Det gäller än i dag. Det krävs kunskap och erfarenhet och sådant är alltid exkluderande för de som inte har satt sig in i sakerna.

Konsten idag, ja. Bildkonsten har initiativet och har lyckats foga allt som är tänkbart att inrymmas under ”bildkonst”. Performance är en väletablerad genre och det är inte för mycket sagt att den stora stjärnan är Marina Abramovic. Hennes senaste bidrag är en ambitiös opera ”7 Deaths of Maria Callas”. Operasopranerna dör vanligtvis på scenerna och det har på senare tid protesterats en del mot detta. Ingen särskild tonvikt på just detta moment i uppsättningen som är se- och hörvärd med sju av Callas favoritroller. Varje roll gestaltas av Abramovic med Willem Dafoe, kitschfaktorn är inte långt borta men hör å andra sidan samman med just opera som alltid får balansera mellan det banala och sublima. Bäst är Abramovic i slutscenen där hon visar vad hon kan åstadkomma med små rörelser och liten rekvisita men förstås med stor draghjälp av Callas stämma i ”Casta Diva” från Bellinis ”Norma”. Hela operan kan ses här.

Publicerat i om utställningar m m, politik | 4 kommentarer

3105: Neo-Linné har nått Norge

Medan fascinationen för Linné som ond har falnat i Sverige har den nått Norge. Och där fick vi en bättre Norgehistoria. En bänk i en botanisk trädgård dedicerad till Linné blev för mycket för några. Den har stått där sedan 2014 men först nu förstår vi att det kan bli svårt för känsliga personer att sätta sig på den bänken. Eller ens leva med tanken på att den finns. Politikerna på vänstersidan önskar dess borttagande. (Aftenposten)

Publicerat i politik | 8 kommentarer

3104: På kant med konsten

Det här med konst är svårt även för personer med viss bildningsnivå. En sak som har sin betydelse är okunnighet i ämnet och bristande uppdatering. Jag tycker att bloggaren och tidigare juridikprofessorn Torsten Sandström kunde ha gjort ifrån sig lite bättre när han kritiserar mina konstteoretiska texter. Han tar förstås till med resonemang som brukar tillskrivas ”arg skattebetalare” (projekt sanning):

”Nu undrar jag. Blir det konst om jag pissar på Kungliga Slottet i Stockholm. Nej, antagligen inte. Möjligtvis en polissak. Men om jag kallar mig konstnär och urineringen utpekas av en ”expert” som performancekonst är det antagligen fråga om en finfin konstskapelse. Åtminstone om jag ska tro Lars Vilks.”

Besvärligt att få fram det enkla budskapet att en konstnär har en trovärdighet i att göra konst vilket en lekman inte har. Men det betyder inte att det som görs har någon högre grad av kvalitet. Om en expert talar om ”performancekonst” kan det också betyda usel performancekonst vilket Sandström tydligen inte kan tänka sig. Med det sagt kan jag också påminna om en pinkande konstnär som blev det mest uppmärksammade inslaget i Umeåfestivalen 2007. Inte någon storfavorit bland konstkritikerna men hyggligt erkänd (Aftonbladet).

Sandström fortsätter sin konstförnekande resa:

”Det verkar som Vilks inte bara talar om bilder eller skulpturer som ”konst”, utan även om en oändlig mängd olika andra mänskliga aktiviteter och lösa ting. Möjligtvis skriver han om ett ”allkonst”-begrepp som består av bilder, teater/ord och musik. Det vore i så fall bra om han klargjorde detta, så att vi får veta varför han kan uppfatta Oleg Kuliks hund eller Anna Odells psyksjukdom som ”konst”. Jag ser nämligen deras aktiviteter som politisk teater av en föga imponerande natur.”

Att vad som helst kan bli konst har varit accepterat under åtskilliga decennier och det inleddes med Duchamps readymades. Konst är dessutom en verksamhet som naturligtvis omfattar sådant som litteratur, musik, sång, teater, dans med mera. Sandström uttrycker förmodligen att han inte gillar Odell och Kulik. Odell har skrivit in sig i svensk konsthistoria och Kulik är sedan många år en av de framträdande samtidskonstnärerna. Jag kan tycka att Sandström som är jurist borde kunna inse att en icke-jurist brister i ämnet kan bero kunskapsbrist.

Nåja, Sandström är lite underhållande också när han skriver om Rauschenberg (felstavat):

”Han skriver om Rauchenberg, mannen med en berömd uppstoppad get som har ett bildäck kring midjan. Tinget har sagts uttrycka något i stil med konflikten mellan storstadslivets bilism och naturen. Den som inte får berättat för sig vad Rauchenberg avsett måste dock uppfatta installationen som rena löjan. Sannolikt finns det ett mer avancerat bildspråk för att kritisera avgasproblem i New York? Möjligtvis anser Vilks att det räcker med själva tanken eller irritationen hos åskådaren för att skapelsen ska ses som konst? Jag är rädd för det.”

Här har han fått för sig att Geten är en kritik av New Yorks avgasproblem. Och sedan riktar han kritik mot detta. Fenomenet brukar kallas för halmgubbar, i det här fallet får man väl säga ”halmgaser”.

Publicerat i konstteori | 6 kommentarer