3106: Beethoven i blåsväder och opera som bildkonst

En stadig ström av uppgörelser med historien tycks tillhöra det nya normala. Även Beethoven får en släng av den sleven:

”Or rather, that’s long been the popular read among those in power, especially the wealthy white men who embraced Beethoven and turned his symphony into a symbol of their superiority and importance. For some in other groups — women, LGBTQ+ people, people of color — Beethoven’s symphony may be predominantly a reminder of classical music’s history of exclusion and elitism.” (Vox)

Man lägger märke till att man utifrån elitism drar den raska parallellen till andra grupper vilka skall påminnas om utanförskapet. Givetvis är det helt korrekt att en av det moderna konstbegreppets karakteristika är exklusiviteten. Visserligen paras den med förhoppningen om att konsten riktar sig till alla och gärna med uppfordringen att alla bör ha rätt till konst.

Men med det moderna konstbegreppet blev konsten svår. Mozart (som i artikeln ställs i kontrast till Beethoven) skrev under sitt korta liv 41 symfonier. Hayden fick ihop över 100. Beethoven nådde 9. Konst hade blivit svårt och exklusivt. Bokstavligt. Det gäller än i dag. Det krävs kunskap och erfarenhet och sådant är alltid exkluderande för de som inte har satt sig in i sakerna.

Konsten idag, ja. Bildkonsten har initiativet och har lyckats foga allt som är tänkbart att inrymmas under ”bildkonst”. Performance är en väletablerad genre och det är inte för mycket sagt att den stora stjärnan är Marina Abramovic. Hennes senaste bidrag är en ambitiös opera ”7 Deaths of Maria Callas”. Operasopranerna dör vanligtvis på scenerna och det har på senare tid protesterats en del mot detta. Ingen särskild tonvikt på just detta moment i uppsättningen som är se- och hörvärd med sju av Callas favoritroller. Varje roll gestaltas av Abramovic med Willem Dafoe, kitschfaktorn är inte långt borta men hör å andra sidan samman med just opera som alltid får balansera mellan det banala och sublima. Bäst är Abramovic i slutscenen där hon visar vad hon kan åstadkomma med små rörelser och liten rekvisita men förstås med stor draghjälp av Callas stämma i ”Casta Diva” från Bellinis ”Norma”. Hela operan kan ses här.

Det här inlägget postades i om utställningar m m, politik. Bokmärk permalänken.

4 svar på 3106: Beethoven i blåsväder och opera som bildkonst

  1. Torben skriver:

    En kort titt på vox visar ett woke magasin utan djupare insikter. Den västerländska musiken har två ben, ett sakralt baserat på hymner, och ett profant, baserat på folkvisor. Klassisk musik är mer eller mindre väldiga verk byggda på enkla folkmelodier.

    Beethoven är den förste individualisten, han skildrar individens kamp och inte kollektivets. Beethoven vände sig mot den feodala ordningen och tog franska revolutionens parti, och vände sig mot Napoleons kejsarkröning. Det är inte konstigt att ras- och könskollektivister tar avstånd från honom, eftersom de inte erkänner individens självbestämmande, utan kollektivets företräde. Beethoven var förstås vit, men individualismen byggd på kristendom är inte vit, den vill många äga. Utvecklade asiatiska civilisationer som Japan både producerar och konsumerar Beethovens musik. Beethoven är allmängiltig, därav positionen på piedestalen.

  2. People of Colour skriver:

    Cancel Beethoven, cancel Marina Abramovic – white supremacists.
    https://www.artlyst.com/news/is-marina-abramovic-a-racist-colonial-or-just-out-of-touch/

  3. PL skriver:

    Nästan så att man suttit och väntat på att även den store Beethoven skulle åka med BLM-stormfloden. Vox-skribenten som gör upp med titanen slår i åtminstone ett avseende in öppna dörrar, Beethoven hade inget till övers för “allas lika värde” utan såg sig själv som det stora geni han också var. Han var heller inte särskilt generös mot sina verkliga vänner som violinisten och konsertarrangören Ignaz Zuppansich. Denne betydde mer än någon annan att föra ut Beethovens musik i Europa men fick inte något verk tillägnat sig. För den som vill veta mer rekommenderas Åke Holmqvists stora biografi. Det vore intressant att höra av Lars Vilks vilken är konstvärldens motsvarighet till Beethoven, Rembrandt kanske?

  4. Johannes skriver:

    Det här är kanske enda sättet den klassiska musiken kan uppträda på kulturens woke-scen; som spottkopp för okunniga. Om man följer morgontidningarnas kulturbevakning, så handlar de bara om böcker och media. Fuskbladet ETC har en kulturartikel på tvåhundra som handlar om musik, och då gäller det antiintellektuell rock. Eller rap, som saknar både melodi och harmoni. Grundpelarna inom europeisk musik.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.