Som sagt, Hal Foster har funderat över samtidskonsten och gjort en enkät i E-flux. Verkligen intressant läsning eftersom det som framkommer är att samtidsteoretikerna när en besatthet av det postkoloniala. Genombrottet för postkolonialismen var en gång (i det tidiga 00-talet) en högst radikal förändring av konsten och konstscenen men har nu blivit en veritabel stoppkloss.
Förvirringen i de olika bidragsgivarnas texter hänger i vanlig ordning samman med de två hötapparnas konstteori. Å ena sidan nafsar man på det antropologiska konstbegreppet (konst har funnits alltid överallt och är detsamma som bild och formgivning) och å den andra det institutionella (konst är inte bild och formgivning).
Vad man då inte heller klarar av är att konstbegreppet är en europeisk uppfinning av sent datum. Den har exporterats till övriga världen men det är först under det senaste decenniet som denna exportprodukt har fått ett verkligt globalt genombrott. I samma takt försöker konstvärlden tona ner sin västerländska tradition och påstå att allt annat är minst lika intressant.
Det är det inte. Trots att man i svepande ordalag kan tala om en global konstscen är det fortfarande en närmast total västerländsk dominans. USA, Europa, lite Sydamerika. I Asien har Kina växt sig stort. Men det är värt att komma ihåg att det var en sensation när Szeeman lanserade kinesiska konstnärer på Venedigbiennalen 1999. Kina har numera en imponerande konstmarknad och hyser flera biennaler men är ändå inte särskilt inflytelserikt. Det konstvärlden kräver av de kinesiska konstnärerna är att de – i god postkolonial ordning – skall behandla Kina: kravet på den autentiska exotismen. Mot detta hjälper inte de allra senaste rösternas överbud om att det postkoloniala tillståndet skulle vara över i så måtto att allting är likställt och utjämnat genom att konstvärlden skulle ha brutit ned alla sådana hierarkier.
Samtidskonst, den samtidskonst som räknas, har under de senaste 10 -15 åren beskrivits i termer av social kritik, en skrivning som konstvärlden genomför gemensamt.
En annan skribent i samma tidskrift, den mexikanske curatorn Cuauhtémoc Medina ser samtidskonsten som en plats där utopins drömmar kan fortsätta att drömmas:
”Unlike theorists who lament the apparent co-opting of radicalism and critique by the official sphere of art, we would need to consider the possibility that our task may consist, in large part, of protecting utopia—seen as the necessary collusion of the past with what lies ahead—from its demise at the hands of the ideology of present time. This is, to be sure, an uncomfortable inheritance. At the end of the day, it involves the memory of failure and a necessary infatuation with the powers of history.”
Om något har framkommit under 00-talet är det att konsten inte förmår att förverkliga något av det politiska program som den ständigt berör. Den befinner sig väl avskild från verkligheten och är en visserligen högintressant men dock intern affär. Utmaningen under de kommande åren handlar i första hand om hur den skall kunna skapa en tillräckligt övertygande intern förnyelse.
Will Kwam Flame Test 2009
