Del 926: Samtidskonstmålaren

I mitt nu pågående projekt om den institutionella konstteorin och försvinnandet av det estetiska som konstens identitet dyker det också upp andra saker. Varför drabbades bildkonsten så genomgripande av postmodernismen medan litteraturen bara förändrades marginellt?

Modernismen var och är fortfarande ett anatema i den samtida bildkonsten. Genom konstens konceptualisering och inriktning på undersökande social kritik skapas i allmänhet ett klart avstånd till den form- och uttrycksdyrkande modernismen. En avdelning drar dock ständigt på sig misstankar. I bildkonsten dominerades modernismen nästan helt och hållet av måleriet. Det skall därför till vissa kvalifikationer för att kunna godkännas som målare i samtidskonsten.

Av 80-talets målare återstår det i denna bemärkelse inte mycket. Men vi har Gerhard Richter, Sigmar Polke, Georg Baselitz och Anselm Kiefer. Baselitz kan utan vidare räknas till modernisterna och han fick när den tiden begav sig ordentligt påläst av Octoberredaktionen. Kiefer har klarat sig något bättre eftersom det till nöds kan sägas att han dekonstruerar måleriet och den tyska historien. Sigmar Polke var från början en konceptuellt inriktad konstnär men idag framstår han som återfallen till modernismen. Så har vi Richter, det verkliga flaggskeppet i det konceptuella måleriet.

Det brukar riktas tvivel på Richters dekonstruerande arbetssätt. Historien är gammal och jag stötte på den igen när jag såg på några texter från slutet av 1993, särskilt en av David Rimanelli i Artforum (jan 1994). Richter hade då haft stora utställningar i Paris och New York. Benjamin Buchloh var själskriven som analytiker i den essay som beledsagade utställningen i New York. Den väsentliga poängen var att Richters måleri stod emot alla de förbud som modernismen höll sig med. I stort utgjorde förbudet repetition och serialitet. Den modernistiska abstraktionen såg Buchloh som särdeles svår och prisade Richter för att han inte hamnat där. Men Buchloh var också en smula tveksam när han befann sig omgiven av en hel arsenal av Richters abstraktioner: ”Det återstår att klargöra hur Richters målningar undkommer den av tillfälligheter styrda produktionen och upprepningen som är abstraktionens villfarelse.” Han har svårt att få klarspråk från Richter och Rimanelli noterar från en intervju som Buchloh gjort med Richter: ”…in which the dogged critic has an impossible time dragging a horse to water and making him drink”.

Där står vi fortfarande kvar. Man kan låta sig övertygas av alla stilbyten och inte minst tystas många kritiker av hans serie om Baader-Meinhof. Richter fortsätter dock att svara undvikande vilket kan tolkas på två sätt. Det kan vara att konstnärer alltid är ovilliga att ingå i en framdukad teori och det kan vara att Richter främst uppfattar sig som en målare i allmänhet.

Det lärorika i detta är att konstteorier skapas av kritiker och teoretiker. Konstnären behöver inte tillfrågas men oftast gör man det och ställer då denne inför valet att spela med. Och hur mycket konstnären är villig att uttala sig i den ena eller andra riktningen. Richter var säkert nöjd med att ställas utanför horden av expressiva 80-talsmålare men har nog varit tveksam till att låta sig helt omfamnas av den dekonstruerande marxisten Buchloh. Nu, när tiden har gått, behöver han inte bry sig längre eftersom han redan har blivit ett monument.

I den nästa generationen av målare framstår Luc Tuymans som hoppet om en stabil samtidsmålare. I motsats till Richter uttalar sig Tuymans hela tiden. Få konstnärer förklarar sin konst så detaljerat som denne. Han ser sig som dekonstruktör och undviker uttalat att identifiera sig själv med målaren. Hans research och arbeten är fyllda med litterära referenser, hans bildvärld refererar till alla typer av bilder. När han gör en målning gör han den klar på en dag. Svagheten är att han har en alldeles lättidentifierad målerisk stil som gör att han är populär även i de kretsar som håller fast vid modernismen.

Skall samtidskonsten någonsin få en i sina egna ögon korrekt målare? Eller kommer problemet att efter hand bli ointressant?

richterg2.jpg
Gerhard Richter Station 1985 (dekonstruktion eller inte?)

Det här inlägget postades i konstteori. Bokmärk permalänken.

7 svar på Del 926: Samtidskonstmålaren

  1. Venus skriver:

    En skapad bild idag verkar enbart vara kopplad till upphovsmannen/kvinnan för att beaktas. Staffan Backlunds resonemang belyser hur vi gått vilse och fjärmat oss från själva upplevelsen i mötet med skapad konst. http://www.alba.nu/Alba5_03/staffan2.html

  2. Lars skriver:

    Ja du Joanna, Backlund gör sig till talesman för att man skall lita på sina känsloupplevelser. T ex nazisterna visste att utnyttja den sortens blåögda övertygelser.

  3. Venus skriver:

    Det är ett vanligt misstag att förväxla känslor med en upplevelse som inbegriper både känsla och förnuft i samverkan. F ö tror jag inte man kan få en människa att börja hata judar t ex genom att bejaka meningsfulla alster som berör en publik – medvetet eller omedvetet. I mitt tycke är det verket och dess aura som är intressant inte den som står bakom det. http://www.postfuturism.org/annanko.htm

  4. Lars skriver:

    Verket och dess aura är inte något som bara finns där utan något som skapas bland annat genom dem som står bakom det.

  5. Venus skriver:

    Naturligtvis är det skapat av en levande individ men skulle vi ställa ett antal okända verk bredvid varandra utan att veta något om vilka som stod bakom, blev vi tvungna att lita till intuition eller magkänsla i fråga om vi gillade skapelserna eller inte. Inget känt namn som vilseleder oss i den direkta eller utdragna tolkningen. Skulle snarare påstå att verket i sig säger mer om personen bakom än tvärtom.

  6. Lars skriver:

    Man kan alltid leka ett skepp kommer lastat om man tycker det är roligt. Men saker har sin kontext och det har sin betydelse. Att plocka saker ur sin kontext och skära av all information är naturligtvis något man kan göra av ett eller annat skäl. Man kan t ex visa en väl gjord förfalskning av en Picasso och då får du en helt annan reaktion än om man vet att det är en förfalskad bild.

  7. Lars L skriver:

    Ars longa vita brevis.H s askmålning kommer att leva längre än moralisterna i denna fråga och därmed göra offren tjänsten att inte glömmas.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.