Som det brukar sägas, låt oss blicka framåt. Den 11 maj kommer det med all sannolikhet att gå bättre att genomföra en föreläsning på liknande tema som i Jönköping: Yttrandefriheten och konsten. Ytterligare info HÄR.
Emellanåt har jag funderat på mångkulturen och konsten. I vart fall har den internationella samtidskonsten visat att mångkulturen kan bemästras med största framgång. Men reglerna är också obevekliga – utan att de ens behöver uttalas. Mångfalden blev snabbt en nödvändighet i den internationella samtidskonsten, vilket gav den det namnet. Den postkoloniala skuldkänslan kunde regleras dels med alla de postkoloniala projekten men också genom att kårens sammansättning aktivt sökte nya medlemmar från alla delar av världen. Det förväntades att dessa konstnärer skulle göra projekt om hemländerna. Därav uppstod en skillnad som inte har varit något riktigt stort problem, västvärldens representanter som gör konst i allmänhet och sedan dem från övriga länder som gör områdesspecifika sociala projekt.
För att överhuvudtaget komma med i DIS måste man iaktta de rådande reglerna om politisk och socialkritisk medvetenhet. Ytterligare förutsättningar är att ha kännedom om den rådande diskursen där ett antal författare och filosofer ingår. Konstvärldskunskap är alltså nödvändigt. När detta är uppfyllt är medlemmen nästan fullvärdig. Fortfarande kan en icke-väst konstnär inte göra konst i allmänhet. Men även detta sista integrationshinder torde kunna övervinnas. En liten detalj är att DIS-mångkulturen är starkt exklusiv vilket säkert underlättar.
Mångfalden finns också i den finansiella sektorn. Konsten har traditionellt finansierat av den amerikanska marknaden. Under de senaste åren har den engelska blivit ungefär lika stor. Den franska är även den att räkna med. Men spridningen har fått genomslag och Kina är stort, liksom den starkt växande Indiska marknaden. Även Brasilien är betydande. Nya marknader finns också i Mellanöstern. Multikultikapitalismen går sålunda utmärkt trots att man tills vidare saknar Afrika.
Ett genombrott är sakta men säkert på väg i frågan om en konstnär i allmänhet från varsomhelst. På den 6:e Asia Pacific of Contemporary Art i Brisbane, Australien kunde man bland mycket anna beskåda den anslående älgen av japanen Kohei Nawa.
Kohei Nawa: PixCell-Elk #2 (älg med med fastlimmade glödlampor)
Kritikern Rex Butler skriver i Artforums aprilnummer: ”it is a brilliant and arresting object that says precisely nothing: it does not come out of a prior history of art, nor does it comment directly on any sociopolitical issues – the two dominant ways of attributing meaning to works of art in the late twentieth century.”
Han har nästan rätt, men bara nästan. Nawa kan faktiskt sin läxa och området att inte betyda något annat än att vara samtidskonst går ännu inte för sig. Nawas projekt brukar beskrivas som att utforska området mellan att se och att röra, en idé som utgår från bilder på nätet. Så det fångas trots allt upp i det socialkritiska mönstret.
