Enighet är ett stort motiv i vår tid. Att komma överens. Det har visat sig vara svårt. Idén är inte ny, modernismen förfäktade den och tanken var att modernismens idéer och västvärldens grundläggande principer skulle spridas till alla delar av klotet. Eftersom detta inte fungerade har vi istället fått kompromissernas tidevarv. För vad skall mänskligheten kunna enas om? Det verkar inte finnas någon fast förankring som går hem i alla kulturer. Men, som man brukar säga, vi får ändå anstränga oss att försöka leva tillsammans. Det innebär att acceptera olikheter men det blir alltför lätt problem med toleransen. ”How to live together” var temat får São Paulo biennalen 2006. Konsten kan inte stå utanför när den har försvurit sig åt ett socialt och globalt ansvar. Enighet och samförstånd är inte konstens bästa villkor emedan dess överskridande funktion alltid har bäddat för motsättningar och ifrågasättande.
Helt i linje med detta uppdrag vill konstnärer och curatorer gärna dra fram kontroversiella ämnen, numera i ett världsförbättrande syfte. En uppenbar hake är att de kontroversiella ämnen man behandlar inte är särskilt kontroversiella. Det tycks vara så att valet av sådana har smittats av den allmänna tendensen till samförstånd.
Jag kom att tänka på detta när jag såg presentationen av utställningen Disidentifikation som öppnar i Göteborgs Konsthall den andra juli. Curatorn Stina Edblom har, föga överraskande, höga ambitioner med utställningen:
”Disidentification presents works that use strategies of satire, exaggeration,
disassembling and recycling of the language and stereotypes of hegemonic
culture in order to deconstruct its’ seductive power and produce new social
relations and subjectivities.”
Jag förstår att en curator mer eller mindre är tvungen att skriva en sådan harang även om man inte kan tro på den. Här skall den hegemoniska kulturen (och vi anar vilken den är) dekonstrueras och avslöjas. Och inte nog med det, nya relationer och subjektiviteter skall skapas. Ja, är det för konsthallens bildade medelklass som dessa ansträngningar genomförs?
Den mest framträdande konstnären i utställningen är Wangechi Mutu (Kenya/USA). Hon har i år fått Deutsche Banks pris som årets konstnär – i samarbete med Guggenheimmuseet.. Hennes konst handlar om den kvinnliga kroppen som begärsfunktion. Hennes konst består av collageartade bilder, videor och installationer. Hennes konst beskrivs ofta som utmanande och provocerande men frågan är vem som kan tänkas reagera. I det avseendet skulle den möjligen kunna fungera på t ex Sharjahbiennalen i Förenade Arabemiratet eller i den pågående Shanghai Expo där den franska paviljongen har censurerats (nakna kvinnor, svastikor, Mao, kritisera penningväsendet) men knappast i civiliserade områden.
När Deutsche Bank är med och leker har man anledning att vara en smula skeptisk. Banken använder sig av konsten för att visa hur öppen och kreativ man är. Men då får den vara garanterat ofarlig och på intet sätt stötande för kundkretsen. Onekligen har konsten funnit en plats där den kan vara samhällsnyttig.
Deutsche Banks reklaminslag från deras film om Mutu är värt att begrunda. Hela filmen finns HÄR. Vill man ytterligare fördjupa sig om Mutu kan man också se HÄR.
Nu har jag inget emot att företag sponsrar konsten. Det finns all anledning att ta för sig när det bjuds (se t ex Jones artikel i The Guardian om BP och Tate). Men man bör komma ihåg att när det verkligen gäller kommer företagen att falla undan som korthus.
Wangechi Mutu: Intertwined.
