Del 1196: Från Lady Butler till Rahib Mroué

Igår höll jag en föreläsning i Vellinge för Sydvästens Kulturförening. För närvarande finns ett program med fyra föreläsningar om året. Gårdagens multimediashow inleddes med Lady Butler (Elizabeth Thompson). Denna konstnär (1846 – 1933), som var otroligt framgångsrik under sin livstid, är idag tämligen okänd. Hennes motivkrets består nästan helt och hållet av militära bilder. Ofta skildrar hon de mindre heroiska ögonblicken.

 

Lady Butlers mest kända bild från slaget vid Waterloo: Scotland for Ever.

Den andra delen i programmet innehöll en genomgång av några videor med och av Allora & Calzadilla (som skall representera USA på Venedigbiennalen) samt en del andra aktualiteter. Den tredje delen handlade om Alexandre Cabanel. Salongsmålarna har efterhand fått större popularitet och en stor Cabanelutställning pågår på Wallraf-Richartzmuseet i Köln designad av Christian Lacroix. Jag har själv ett intresse i det här eftersom jag skriver min bok om bland annat konstnärlig kvalitet och hur den motiveras. Bildkonsten torde vara den enda konstart som har en tidigare regerande och nu deklasserad fiende. Fejden har på senare tid blossat upp igen och man kan utgå ifrån att salongsmåleriet kommer att något öka sin status.

 

Cabanels mest kända målning Venus födelse (1863) med design av Lacroix. Målningen existerar i tre nästan exakt likadana versioner.

Idag for jag till Lunds Konsthall för att övervara pressvisningen av den libanesiske konstnären Rabih Mroué. Konstnärer från Beirut är just nu mycket gångbara. Walid Raad visas i Umeå och fick motta Hasselbladspriset. Vidare har vi kända namn som videokonstnären Akram Zaatari och filmaren Jalal Toufic. Vad de förväntas producera för konstvärlden är inte svårt att räkna ut. Mroué är medveten om den socialkritiska ram som ger extra stilpoäng i den kontemporära konstvärlden. Han gör vad han kan för att lägga en humoristisk och personlig ton i sitt material från Beiruts krigsdrabbade historia. Liksom Raad (och många andra) blandar han fakta fiktion i sitt projekt som han säger handlar mer om att glömma än att komma ihåg. Minst av allt vill han göra någon uppdelning i rätt och fel. Men hans grävande i arkiven har lett till flera censurreaktioner från myndigheterna i Beirut. Alltför många personer som har åtskilligt på sina samveten är tillbaka på officiella platser. Mroué är också en mycket öppen person med stor sans för humor och med god distans till sig själv och sitt ämne. En dag skall det säkert bli möjligt för de utomeuropeiska konstnärerna att vara konstnärer i allmänhet. Men det gillas ännu inte av konstvärlden.

Utställningens titel ”Jag, undertecknad”, kommer från den video där han bör det libanesiska folket om ursäkt för sina handlingar under kriget. Vad detta påkallar är naturligt nog att det finns andra som borde ha betydligt större behov av att framföra en sådan ursäkt. Jag frågade Mroué om han såg på pressvisningen som en del av sin performance. Han har uttalat sig på det hållet, bland annat i en föreläsning han höll på Sharjahbiennalen 2009 där han också menade att det intressanta kommer efter utställningen, debatten, diskussionen och vad den leder till. Mroué hade väl inte tänkt på pressvisningen som performance men han var genast med på det. Den andra sidan av saken, uppföljningen är det allra svåraste momentet i den kontemporära konsten. Ytterst få utställningar får någon uppföljning. De drunknar i den myriad av nya som hela tiden dyker upp.

 

Rabih Mroué

 

En intrikat bild som äntligen ger lite utrymme också åt mitt eget projekt Livvakterna. Fotot på väggen är ett av fyra där Mroué approprierar några välkända konceptuella konstnärer. Det vi ser är Mroué i Yves Kleins roll som störtande ut i rymden. Till skillnad från den stillsamma gata som Klein har under sig möter Mroué en stor demontration. Till höger ser vi konstkritikern Mårten Arndtzén. Hans helsvarta uppenbarelse förundrar mig. Är det också en appropriering av de helsvarta konstagenterna från 1980-talet? På ett övertygande sätt spelar han rollen av den i konsten försjunkne och antecknande konstkritikern. Det han betraktar är en monter i installationen Farfar, far och son (2010), konstnärens egen släkthistoria. Montern handlar om faderns matematiska intresse för Fibonaccis problem. Ännu längre till höger återfinner vi aktören X i min performance. Situationerna är väl integrerade.

Det här inlägget postades i Konstkritik, om utställningar m m, Projekt. Bokmärk permalänken.

16 svar på Del 1196: Från Lady Butler till Rahib Mroué

  1. CeDe skriver:

    Lars, du uttrycker den mest fantastiska kunskap och
    fascination kring dina ämnen, som vi dina skilda
    iakttagare med största ynnest får ta del av.
    Många av kommentarerna i marginalen (inklusive mina egna) ter sig ibland pinsamt banala i sammanhangen.
    En diskret kommentar dock, de svarta kläderna på
    konstkritikern är nog väldigt up to date. Vid mitt
    besök på Moderna gjorde jag också den iakttagelsen där minst 90% av besökare och andra såg ut just så.

  2. Lars Vilks skriver:

    CeDe. Jag vet att det finns många svarta kvar men vill gärna påminna om den stora svarta tiden då det var ännu svartare.

  3. Kenneth Karlsson skriver:

    CeDe,

    Ett ämne att fördjupa sig i, absolut; en iakttagelse som jag dock tror att de svarta inte har nån lust att diskutera, trots att de gärna tror sig skärskåda allting annat. Kul kommentar CeDe.

  4. CeDe skriver:

    Lars o Kenneth, vad egentligen lägger ni in i svart klädsel, är det inte mest en modetrend just nu.
    Själv har jag också valt det svarta, mest för en
    privat sorg men också för att det känns väldigt bekvämt.
    Troligtvis ändras det inför ljusare tider.

  5. Christina skriver:

    Kul notering av den svarta “konsteliten” som även jag noterat sen lång tid tillbaka. Personligen så tror jag att det kan vara ett behov av att få visa sig vara en i “gänget”. Kanske känner man sig duktigare iklädd hel svart klädsel eller total brist på fantasi.

  6. kurd skriver:

    mannen på bilden är snygg, jag har inte tid att läsa inlägget nu men kanske senare om jag orkar 😀

  7. Cecilia skriver:

    Svart är enkelt. Precis som vitt, grått, beiget, brunt, mörkblått.
    Om man inte vill hålla på att matcha, för att se tjusig ut.
    Att sen vissa gjort det till en sekt – ja, det är väl en helt annan sak? 😀

  8. TJ skriver:

    Själv klär jag mig helt och hållet i beige men det hade väl alla redan listat ut…

    Lars – har du sett det här:
    http://www.dn.se/ekonomi/malade-en-vaska–ska-bota-1820000

  9. CeDe skriver:

    Kan ingen tala om för mig vad det är för skumt med färgen svart, i klartext, per favore.-

  10. Krister skriver:

    Svart är det nya svarta och har så varit i 30 år.

  11. CeDe skriver:

    Tack Krister nu ljusnade allt, jag spelar i fel division.

  12. Krister skriver:

    Avvikare kan spela i de högsta divisionerna.

  13. *.morr skriver:

    CeDe:
    Kan ingen tala om för mig vad det är för skumt med färgen svart, i klartext, per favore.-

    Inget skumt med den, ursprunget till färgen blå.

  14. Willy Lorens skriver:

    Lars O. Ericsson var väl en av de första eller åtminstone en av de mest konsekventa när det gällde den där prästerligt svarta stilen. Dennis Dahlqvist är en annan och något senare variant. Men till skillnad från 80- och 90-talets Ericsson låter Dahlqvist, vilket man emellanåt kan konstatera på TV:s kulturnyheter, mer som en dagisfröken än ett postmodernt orakel.

  15. Lars Vilks skriver:

    Tack för alla de intressanta kommentarerna om det svarta. När jag kom till Kunstakademiet i Oslo 1988 upptäckte jag den svarta konstfärgen och döpte den där uppdykande konstvärlden till Black Army. Det blev ännu värre i det postmoderna där curatorerna och kritikerna excellerade i helsvart. Ett stycke in på 90-talet släppte det svarta bland konstnärerna och en del experimentella curatorer följde efter. Huvudarmén har dock hållit sig kvar i det svarta. Detta säger betydligt mer än de texter de skriver och de utställningar de är ansvariga för.

  16. CeDe skriver:

    Det är alltså inte färgen som är problemet utan det ligger i motviljan till detta etablissemanget som bär det svarta.
    Ponera att det varit en Red Army då skulle följdriktigt rött vara åt helvete.
    Tur att det finns ett liv också utanför konstvärlden.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.