Del 1234: Förståelse och fördjupning

Postat den 2011 3 maj av Lars Vilks

Artikelflödet kring bin Laden är imponerande. Och han möter faktiskt rätt mycket förståelse. USA:s popularitet är inte särskilt framträdande och åtskilliga skribenter finner att bin Laden är en naturlig
följd av stormaktens politik. Med andra ord är det USA som bär den stora skulden. Så kan man resonera och faktiskt uppnå förbluffande resultat. Men det slags förståelse är förrädiskt. Varför blev USA egenmäktig världspolis? Detta land hamnade i det kalla kriget då det var två stormakter som härjade för att vinna mark. Och sedan blev det bara en. Och att USA hamnade i kalla kriget beror på
att landet blandade sig i andra världskriget. Andra världskriget kan skyllas på Hitler men man kan förstå Hitler om man tänker på hur första världskriget och hotet från kommunismen utvecklade sig. Första världskriget utlöstes av det politiskt instabila Balkan men framför allt av att Bismarck skapat ett starkt och enat Tyskland. Det hade han inte behövt göra. Hade han istället odlat sin
trädgård hade vi alltså inte haft dagens al-Qaida terrorister. Det är Bismarcks fel.

Artikelpolitiken blir sålunda en estetisk verksamhet som visserligen är politiskt orienterad. Varje artikelförfattare har emellertid en illa dold agenda och den som har följt debattörerna kan lätt se att de inte har något nytt att bjuda på.

Dagens politik är främst estetisk med förhoppningen att formen skall åstadkomma ett ideologiskt genombrott. President Obama kunde glädja sig åt att spela huvudrollen i dramat om den onde terroristens undergång men det var inget riktigt bra tevedrama. Den rollen var vikt åt Bush. Hade han i bästa Texasstil lyckats med att knäppa bin Laden när världen ännu var i chock hade det säkert gått hem. Men inte tio år senare och med en snäll advokat som ansvarig exekutör.
Långt mer framgångsrik har bin Laden varit. Som kontinuerlig bad guy har han en gång för alla gett terrorismen ett ansikte. Han föll också vid rätt tidpunkt när firman under en längre tid varit mer eller mindre konkursmässig. Som reality show kan världen inte önska sig något bättre.

Konstens skiljer sig från politiken genom att den är estetisk. Men, som Thierry de Duve skriver i Kant efter Duchamp, har denna estetik ett politiskt syfte, nämligen att förlösa den slumrande kreativiteten hos människan som inte har förstått konstens estetiska välsignelse. Lite snedbelastning har tillkommit i detta modernistiska program eftersom den kontemporära konsten markerar sig som mer
politisk än estetisk. Tanken är att detta tillbakafall kan kompenseras av ”en unikt fördjupad politisk analys” något som är svårförståeligt även för den invigde. Den fördjupade analysen skall sålunda väcka den slumrande möjligheten till en fördjupad analys hos de andra utanför konstvärlden.

Till min djupt kända förtvivlan är det enda uns av konstdebatt som den svenska konstvärlden förmår en hopplös match mellan Birgitta Rubin (DN) och Johan Lundberg (Axess). Rubin vill i vanlig ordning ha mer genus och Lundberg vill, i vanlig ordning, ha mindre och dessutom evolutionär konstteori.

Mitt eget senaste bidrag till konsten är att förenkla konsthistorien till en mening:

”Ett bad i fontänen”.

 

Publicerat i debatt, Kommentarer nästan varje dag, konstteori | 51 kommentarer

Del 1233: Tornstriden

Postat den 2011 1 maj av Lars Vilks

Kivik Art Centre har fått problem med sin stora skulptur ”för en subjektiv upplevelse av arkitektur” av David Chipperfield och Antony Gormley. Säkert har det inte undgått någon att Ulf Lundell inte är nöjd med verkets placering.

En fråga som brukar dyka upp i sådana sammanhang är huruvida konstverk kräver bygglov. Och svaret är att konstverk ej undantas från byggnadslagstiftningen. Ofta brukar det inte bli några problem eftersom ingen bråkar. Men när de klagas är det svårt att komma undan. Jag har en 20-årig
erfarenhet av rättsinstansernas beteende vid mötet med konstverk. Dessa myndigheter är inte direkt förtjusta i konstärenden och i mitt fall försökte man i det längsta undvika benämningen ”konstverk”.

Svenskt rättsväsen är speciellt med sina två parallella domstolar. Å den ena sidan förvaltningsrätten
Länsstyrelsen-Kammarrätten-Regeringsrätten/Regeringen och å den andra brottmålsinstansterna Tingsrätten-Hovrätten-HD. Nimisärendet vandrade runt i båda dessa kanaler. Regeringen meddelade genom Jordbruksdepartementet att Nimis var en otillåten byggnad, ett ”träverk,” och HD fastlade att Nimis var olagligt, ett hinder för framkomligheten för gångtrafikanter. Det ordnade sig ändå eftersom Nimis såldes 1984 till Joseph Beuys.

Byggnadslagstiftningen ser nästan allting som byggnader. En vedtrave kan kräva bygglov t ex. Det enda undantag av betydelse som jag lyckades finna var att växande träd och buskar ej skall betraktas som byggnader.

I en strikt juridisk bedömning lär inte Kivik Art Centre kunna komma undan att man har en byggnad på tomten. I motsats till mitt fall, som var den enskilde anarkistens nyckfulla arena, är Kivik Art Centre en högst respektabel organisation. Detta borde vara tillräckligt för att kommunen skulle
bevilja bygglov eller undantag från lagstiftningen. Det kan vara idé att fingranska bestämmelser för markområdet. I fallet Nimis upptäckte hovrätten att det inte förelåg något förbud för privatpersoner att uppföra byggnader på Kullabergs naturreservat. Den missen har numera korrigerats.

Men problemet är att kommunen inte vill stöta sig med någon av intressenterna. Hur skall man lyckas med att hålla de båda vänskapsbollarnq i luften? Får Lundell rätt blir man på Kivik Art Centre förgrymmad, och vice versa.

En radikal lösning vore att donera skulpturen till Lundell. Såsom varande kulturpersonlighet kan han säkert ta hand om den på ett intressant sätt. Den skulle också kunna säljas till Lady Gaga som är ivrig att komma in i konstvärlden och som säkert skulle kunna försvara den gentemot sin kollega i skulpturens grannskap.

Fler andra kreativa möjligheter är tänkbara. Ett namnbyte, t ex: ”A sculpture for the subjective experience of Ulf Lundell”. Eller mera direkt: Untitled (We love you, Ulf Lundell). Sådant skulle kunna få Lundell på bättre humör. För strängt taget är det en fråga om hur han känner sig. Och det är bara att vänta på ett musikaliskt svar från granngården: ”När jag kysser tornet är jag fri från alla hämningar”.

Ulf Lundells torn

Publicerat i aktuellt i konstvärlden, debatt | 7 kommentarer

Del 1232: Kontraster i samma hus

Postat den 2011 30 april av Lars Vilks

ABF-huset i Stockholm kommer den 4 maj att ha två något olika arrangemang. Dels skall jag framträda och berätta om mina erfarenheter av religiös extremism och dels kan man ta del av ett samtal med krutgumman Leila Khaled som jag har skrivit om tidigare. Hennes besök har blivit kontroversiellt och Johan Lundberg har skrivit om saken på Axess i två inlägg. En intressant
utveckling där hennes förbindelse med konsten kan vara värd att följa upp. Extrem feminism och terroristanknuten Palestinapolitik är sådant som den kontemporära konsten har ett visst intresse för. Jag säger ”visst” eftersom jag inte tror att intresset är särskilt stort. Mainstream vill ha lite stillsammare inslag.

I varje fall är kontrasten fängslande, å ena sidan den förkastade rondellhunden å andra sidan den korrekta feministterrorismen.

En ny tidskrift Bright har just kommit ut med sitt första nummer. Jag har fått äran att skriva en berättelse om hur det begav sig med Rondellhunden. Inte för att det lär ändra på något, mytbildningen och önskan om att välja de enklaste lösningarna kommer säkert att fortsätta som tidigare. Men i alla fall finns min försynta historia i tryck.

 

Publicerat i debatt, Föreläsningar, Kommentarer nästan varje dag | 11 kommentarer