Del 1244: Mera om fallet Lidén

Leif Mattsson har skrivit en intressant recension (Om Konst) av Klara Lidéns framträdande på Moderna. Den handlar om ett tvivel på konstvärldens omdöme och avsaknaden av ”den djupare förståelsen för konstens varierande utryck”. Och enligt Mattsson åstadkommer Lidén ”utseenden, kanske till och med något som liknar konst.”

 

Under det senaste halvåret har jag dagligen ägnat mig åt frågorna kring konstens klassificeringsproblem och kvalitet. Min tes är rakt motsatt Mattssons. Konstvärlden (och vi talar i det här fallet om dess kontemporära del) kan aldrig ta fel. Kvalitet måste bekräftas för att vara värd någonting. Självfallet kan konstvärlden begå misstag och satsa på fel hästar som efter några år inte är de stjärnor som man föreställde sig. Men när det sker kommer också det att bekräftas. Men det ger utrymme för prognoser om konstnärers framtid. Så skulle man kunna förstå Mattssons drapa: Jag Leif Mattsson har en djupare insikt i konsten och vet vad konstvärlden kommer att uppskatta om några år. Men det verkar inte som om han har en så begränsad målsättning med sin skrivelse. Han tycks mena att det kontemporära konstetablissemanget är ett stort bedrägeri:

 

”Här blottas också de cyniska mekanismer som döljer sig bakom haussandet och annekteringen av unga, outvecklade konstnärskap. Den avantgardistiska konsten lyfts in i etablissemanget. Den institutionaliseras och revolten blir kosmetisk.

Det internationella nätverket konsolideras och markerar sitt revir. Museichefer påstår att ’alla vill ha’ en särskild konstnär, väl medvetna om att dessa ’alla’ låter sig lätt räknas. Men för bibehållandet av den normerande konsthegemonin är de naturligtvis oumbärliga.”

 

Så långt har Mattsson rätt att avantgardistisk konst lyfts direkt in i etablissemanget på ett sådant sätt att den inte längre kallas för avantgardistisk. Men det betyder också att Mattsson får ge sig på åtminstone ett hundratal ”emerging artists” eftersom det enligt honom rör sig om ett systemfel. Över 100 curatorer, kritiker och museichefer gjorde en lista på dessa emerging artists 2009. De placerade Lidén på 35:e plats. Nu vill Mattsson betrakta alla dessa – och många därtill – som inkompetenta och förledda av maktbegär. Vad blir då kvar? Tänker han sig att han själv och några bekanta utgör den elit som verkligen förstår vad riktig konst är för något och som därför borde tillfrågas av konstvärlden när det gäller kvalitetsfrågor?

 

Om man ser på en äldre lista, också från Flash Art, med emerging artists från 2006 kan man se att på plats nr 34-36 återfinner man på kritikernas lista Pawel Althamer, Pierre Huyghe, Emily Jacir och på galleristernas Hernan Bas, Paul Chan, Jim Drain. Fem år senare står de sig fortfarande väl eller mycket väl. Så kommer vi kanske till sakens kärna. Leif Mattsson och Omkonst bedriver en kampanj för den sanna konstens återkomst vilket är något som mest liknar modernistiskt måleri med en viss välvilja för de oundvikliga andra teknikerna.

 

För vad är bra konst? Det som den kvalificerade konstvärlden anser vara bra konst eller det som Mattsson anser vara bra konst?

 

Klara Lidén är redan en kvalitetskonstnär och frågan är bara hur bra hon kommer att bli. Att hennes framgångar skulle var resultatet av en blåögd och förförd konstvärld jämte lite hafsig konstproduktion är att underskatta den prövning som alla konstnärer får genomgå. Konstnärer som blir framgångsrika är framgångsrika i sitt nätverksbygge. Detta är och förblir den väsentligaste kvaliteten. Men det är ingen lätt sak eftersom konstvärldens agenter får ständiga påstötningar av konstnärer som vill framåt. För framåt vill man ju. Det vill väl även de konstnärer som Mattsson ser som representanter för den sanna konsten.

 

Lidén har varit med ett tag och hennes karriär kom igång på allvar 2006 när hon är med i Berlinbiennalen. Men det har varit många passager och utställningar för att komma dit hon är idag. Jag skulle mer än gärna vilja ha en inblick i hur Lidéns nätverk är uppbyggt och på vilka grunder hon har blivit vald. Men man skall inte tro att, oavsett hur det ser ut, det är något unikt. Varje framgångsrik konstnär är ett nätverk. Men för att lyckas med sitt nätverk måste en konstnär vara relevant. Säkert finns det ett hundratal konstnärer som skulle kunna ersätta Lidén. Men så ligger det säkert till: De kan alla ersätta varandra men det betyder inte att ALLA konstnärer är relevanta kontemporära.

 

 

 

Det här inlägget postades i Samtidskonst. Bokmärk permalänken.

28 svar på Del 1244: Mera om fallet Lidén

  1. Yngve skriver:

    Ett tankefel som konstvärlden lider av, som du har upphöjt till metod, är att blanda samman tyckande med faktum. Det faktum att några (eller många) TYCKER något är bra innebär inte att det ÄR bra.
    Alltså. Konstvärlden kan aldrig ha fel. Den kan heller aldrig ha rätt.

  2. Härligt att höra någon som försvarar objektiva värden. Eller har jag missförstått? Jag är själv mycket intresserad av detta, om det går att fastställa några objektiva värden i konsten bortanför tyckande och tillfälliga trender. Det enda jag har kommit fram till är att ett gott hantverk alltid är ett gott hantverk. Fast då kommer vi till frågan vad hantverk är. Jag menar att även ett konceptkonstverk eller en performance kan vara ett gott hantverk, men har också någonting mer, och det här är väldigt svårt att fastställa. Dessa konstverk kanoniseras och skrivs in i en konsthistoria vars konstruktion självfallet inte är av naturen given utan består av val: det är konsekvenser av strider och maktordningar. Konsthistorien skrivs då och då om utifrån ett nutidsperspektiv och då ändras vår bild av historien.

  3. CeDe skriver:

    Viljan att komma någonstans tar dig dit du vill.

  4. Yngve skriver:

    Tack för uppmuntrande ord, Anna. Men objektiva värden i konsten? Det tror jag inte på. Det jag vill komma åt är den egendomliga variant av objektiva värden som Lars förfäktar. Och det jag vill försvara är min möjlighet (och Leif Mattssons + alla andras) att ha en egen uppfattning om konst. Då menar jag inte nödvändigtvis en avvikande uppfattning, utan helt enkelt en som är grundad i mina egna känslor. Relevans och bekräftelse är så klart nödvändigt, men det räcker inte hela vägen fram. Vilket är underbart! Ett underbart faktum!

    Jag har alltid hakat upp mig på Lars glidning från subjektiv uppfattning till objektiv kvalitet, alla våra meningsutbyten har handlat om detta. I mina ögon försvagas hans underhållande och avslöjande iakttagelser av denna motsägelse.

    Det är så klart bra med en strävan efter objektivitet både i beskrivningen av konsten och konstvärlden, men inför ett konstverk behövs också en objektivitet, eller en uppriktighet, inför ens egen upplevelse. Annars blir det ju bara ett obegripligt torrtyckande.

  5. Lars Vilks skriver:

    Jag tackar Anna och Yngve för värdefulla kommentarer och återkommer snart med en post i dessa vitala spörsmål.

  6. Krister skriver:

    Är det inte med estetiken som det är med etiken, dvs. ett evigt filosoferande huruvida det finns gott och ont, skönt och fult objektivt bortom oss själva eller om det bara är subjektivt tyckande?
    När vi nu går in i post-postmodernismen känns det som de objektiva värdena är på tillbakagång igen.

    Förstår jag Lars ståndpunkt rätt att konstvärlden bestämmer de ‘objektiva’ värdena om vad som är bra respektive dålig konst i form av kollektiv subjektivitet – ungefär som kulturrelativister anser att olika kulturvärldar kollektivt bestämmer vad som är bra respektive dålig moral?

  7. Pontus Raud skriver:

    Väldigt märkligt att utmärka Leif Mattson uppfattning om konst mot resten av konstvärlden….han är väl en del av alla som försöker påverka konsten och dess framtid.

    Vad vinner du med att polarisera mot folk som faktiskt försöker ställa ner väskan och tycka något?

  8. Lars Vilks skriver:

    Det tycker jag inte. Omkonst har en profil som inte är riktad mot konstvärlden, men starkt kritisk mot den kontemporära konstvärlden. Det är väl ingen hemlighet. Omkonst är inte ensamma om att flirta med modernismen.

  9. Humanist skriver:

    Är inte den institutionella konstteorin, som Lars företräder, motsatsen till subjektivitet? När konstvärlden bestämmer vad som är god konst utifrån en bestämd diskurs måste den väl rimligen inbegripa vissa objektiva kriterier?! Men om konstvärlden är splittrad i synen på konstbegreppet faller väl också tanken på den institutionella konstteorin?

  10. Pontus Raud skriver:

    Att Omkonst har en profil som INTE är riktad mot konstvärlden förstår jag inte. För vilket hemligt sällskap skriver Leif matsson till?

    …och samtiden behöver väl inte bara vara en enkel förklaringsmodell som ska innefatta det institutionellas målinriktning på social kritisk konst. Vad händer med mångfalden?

    Och vad är modernismen egentligen….vilken av alla teorier innefattar den sanna modernismen?

  11. Lars Vilks skriver:

    Pontus. Prepositonen “mot” har blivit besvärlig eftersom den kan förstås på flera sätt. Visst riktar sig omkonst till konstvärlden men de bedriver också sin egen konstpolitik som har ett påtagligt modernistisk inslag och som ger utrymme åt sådana påhopp som Lidén drabbades av.

    Modernismens grundton är formen och formuttrycket. Den skiljer sig markant från den diskursiva undersökningen eller den socialkritiska handlingen.

  12. Lars Vilks skriver:

    Humanist. Konstvärlden är inte splittrad genom olika konstbegrepp. Att konst är det som kallas för konst accepteras allmänt. Skillnaden mellan den kontemporära och den modernistiska konstvärlden handlar om vad man anser vara bra konst. Och vill man använda den inst teorin för att bestämma vad so är bra konst är det ganska självklart att det kontemporära är det intressantaste. Det är där makten, trendsättningen och deklarationerna utgår.

  13. Willy Lorens skriver:

    ”Självfallet kan konstvärlden begå misstag och satsa på fel hästar som efter några år inte är de stjärnor som man föreställde sig. Men när det sker kommer också det att bekräftas.”
    Så även om konstvärlden ”aldrig kan ta fel” är den inte ofelbar.
    Jag är inte säker på att jag förstår skillnaden här mellan att ”ta fel” och ”begå misstag”.
    Vore tacksam för mesta möjliga ljus på den punkten.
    Sen undrar jag vad det är som också kommer ”att bekräftas”. Att konstvärlden kan begå misstag men att den aldrig kan ha fel, eller?

  14. CeDe skriver:

    Lars Vilks skriver kristallklart, ändå får han dom mest
    kryptiska frågor??

  15. Lars Vilks skriver:

    Willy Lorens. Konstvärlden har aldrig fel eftersom den uppdaterar sig hela tiden och för att dess bedömnningar gäller JUST NU.

  16. Petter Helje skriver:

    Pontus, tänk att du är en så skarp polemiker, det visste jag inte. All respekt!

  17. Lars Vilks skriver:

    Willy. Jo detta också. När konstvärlden har gjort en felaktig prognos kommer den att bekräfta att den har tagit fel. Men det är ingen stor sak. Ofta rör det sig om konstnärer som har varit uppburna under en tid och sedan förlorar sin position. Vad man inte kan komma ifrån är att de faktiskt hade sin position när de hade den. Historien kan inte komma ifrån det.

  18. Willy Lorens skriver:

    Tack, Lars Vilks, för svar. Konstvärlden verkar vara lite som jag själv. Jag har också alltid rätt, tills jag (uppdaterad) inser att jag tagit fel, förlåt, begått ett misstag, ska det ju heta.

  19. Willy Lorens skriver:

    Tack för ytterligare svar. Vi skrev visst om varandra. Min kommentar gällde alltså ditt svar 21:04. 23:28 tycks du vara benägen att erkänna att konstvärlden inte bara kan begå misstag utan även ta fel. Men det får jag fundera mer på i morgon. God natt!

  20. mohammad skriver:

    CeDe: Lars Vilks skriver kristallklart, ändå får han dom mest
    kryptiska frågor??

    – Att märka ord är medelmåttans sätt att hävda sig gentemot geniet, sägs det.

  21. Willy Lorens skriver:

    Utmärkande för konstvärlden tycks vara att den aldrig kan ha fel i presens, bara i imperfekt och perfekt. Aldrig JUST NU, bara JUST DÅ. Ungefär som när vi själva har fel. Vi tycker inte att vi har fel i det ögonblicket vi förfäktar en åsikt. Det skulle låta tokigt om man sa: ”Jag tycker så här, men jag har fel.” Däremot är det helt rimligt att säga: ”Jag tyckte så, men jag hade fel.” Och om jag förstått saken rätt så finns det när det gäller konstvärlden (till skillnad från oss själva) ingen instans utanför konstvärlden som kan korrigera dess misstag och säga att den HAR fel. Den enda som har befogenhet att göra det är den själv. Vilket endast kan ske retroaktivt, dvs. när den medger att den HADE fel. Men jag vet inte, jag märker att jag blir besvärad av allt det här talet om rätt och fel. Det är väl pretentionen på objektivitet som stör mig. Handlar det inte snarare om mer eller mindre provisoriska överenskommelser, där den kontemporära förefaller vara den mest provisoriska av alla. Och den minst provisoriska torde då vara den som gäller den konst som av någon anledning överlevt genom århundradena.

  22. *.morr skriver:

    Förstår inte kommentatorernas “upprördhet” över obejktiviteten. När tillräckligt många aktiva inom konstvärlden samlar sina subjektiva synpunkter och blir överens skapas en konsensus. Detta blir den pågående objektiva pulsen. jaha.

  23. Krister skriver:

    Willy Lorens: Handlar det inte snarare om mer eller mindre provisoriska överenskommelser, där den kontemporära förefaller vara den mest provisoriska av alla. Och den minst provisoriska torde då vara den som gäller den konst som av någon anledning överlevt genom århundradena.

    Willy måste ha en poäng här att det bör vara ett dilemma för den kontemporära konstens kvalitetsbedömning att den ligger så nära i tiden, i presens. När ett av kriterierna för att kunna kvalitetsbestämma god konst är just distans och överlevnad över tiden.

  24. Willy Lorens skriver:

    *.morr. Hur man ställer sig till konstvärldens ”objektivitet” beror väl inte minst på hur pass väl man finner sig tillrätta i den aktuella konsensusen. Somliga trivs kanske bättre i konsensusklimat än andra, vad vet jag, eller så vill många av dem som klagar på dagens konsensus bara byta ut den mot en annan.

  25. Lars Vilks skriver:

    Krister. Saken är naturligtvis att konsten i nuet måste kvalitetssorteras omedelbart. Annars skulle det bli fullständigt kaos. Det som sedan sker är bortsortering eftersom materialet är för stort och dessutom blir det möjilgt att ordna konsten i trender, riktningar, skolbildningar och betydelse/påverkan. I nuet är det svårt att säga vad som kommer att påverka det kommande mest.
    Det här med att “vänta ut” hade man förr. Nu skrivs konsthistorien ända in i nuet. För även det äldre materialet disponeras om och har fått en rad tillskott av t ex kvinnliga konstnärer, andra kulturer mm. En tanke som vi nog får överge för gott är att det skulle finnas en stomme av konst som är evig och vars evighet vi måste vänta en tid för att kunna förstå, alltså det där svängen med “konstnären är före sin tid och missförstådd”.

  26. *.morr skriver:

    Willy Lorens:
    *.morr. Hur man ställer sig till konstvärldens ”objektivitet” beror väl inte minst på hur pass väl man finner sig tillrätta i den aktuella konsensusen. Somliga trivs kanske bättre i konsensusklimat än andra, vad vet jag, eller så vill många av dem som klagar på dagens konsensus bara byta ut den mot en annan.

    @Willy: Vare sig man finner sig tillrätta i den kontemporära konstvärlden (KKV) el inte så är det genom KKV man får den bekräftelse som krävs för att uppnå den höga status inom det fält som åberopas. Det byts väl ganska friskt med det mesta runtomkring i världen så varför skulle KKV vara annorlunda?

  27. Krister skriver:

    Jag förstår att samtidskonsten måste bedömmas av samtiden men jag förstår inte varför det inte längre skulle finnas konstnärer före sin tid eller konst som tar tid att bearbetas och accepteras och som i gengäld ofta får längre hållbarhetstid.
    Måhända betraktas konsten inte längre som kontemporär om den retroaktivt får en upphöjd kvalitetsstämpel.

  28. Lars Vilks skriver:

    Om man skall kalla det att vara före sin tid är tveksamt. Det blir lätt en romantisering av konstnären. Enklare att slå fast att något kan bli aktuellt vid ett senare tillfälle. En annan orsak är att konstvärlden som helhet konsumerar de etablerade konstriktningarna i större utsträckning än de alldeles färska. De senare får därför räkna med viss väntetid. Men det brukar inte vara stora skillnader. Hur mycket var egentligen Pollock före sin tid? Det gick fort redan då. Ser man på andra gamlingar som t ex Kosuth och Weiner har de fått sin konsthistoriska placeringen sedan åtminstone ett 10-tal år. Men redan 1972 var de med Documenta. Det är ytterst svårt att finna någon sådan konst som varit fördold och som har kommit fram senare. Manet behövde inte vänta särskilt länge på hederslegionen…

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.