Ett visst mått av konstorienterad underhållning framspringer ur den drabbning som ägt rum genom Aftonbladet och Axess. En samtidsklassisk batalj mellan Dror Feiler (in the red corner) och Johan Lundberg (in the blue corner). Om innehållet i denna holmgång är det inte så mycket att säga, de politiska markeringarna är välkända. Något samförstånd eftersträvas inte heller. Själva striden är ett sätt att definiera den politiska skillnaden mellan vänster och höger. Kanske det enda säkra tecknet. Nya moderaterna täcker hela spektrumet och har till och med vänsterns man Abdirisak Waberi som riksdagskandidat (Newsmill). Eller om han är höger, det spelar inte så stor roll, han är gångbar överallt. Loretta Napoleoni lovprisar Kina och drar upp världspolitiska historiska betraktelser som skall bevisa att marxismen alltid är på frammarsch (Expressen). Något som borde få Ai Weiwei på andra tankar.
Nå, i striden mellan det blå och röda hörnet har jag fastnat för den estetiska kreativiteten. Den sker, i någon mån, i invektiven. Dror Feiler drog till med att kalla Lundberg för ”dyngspridare”. En solid förolämpning hämtad från bondesamhället. Lundberg kunde inte avhålla sig från att försöka ge igen. Han prövade två motinvektiv ”saxofonspelaren” och ”Saxo Beat”. Man får säga utan framgång. Det är inte lätt att komma på något skamligt epitet för Feiler. Hade jag varit Lundberg skulle jag ha försökt med en hel mening: ”Där står Feiler igen med vänsterskägget i brevlådan”. Men det är lite för långt.
Feiler vann invektivstriden på poäng.
Bra analys! Till Lundbergs nackdel var det säkert att han inte kan sin ”Johan Santesson”. Han borde nog ha dammat av det svenska invektiv-lexikonet och smashat till med en klutare eller lobasker. Alternativt vänt sig till nymoderaten för några renläriga nysvenska invektiv.
Efter Dror Feilers äventyr till sjöss med Ship-to-Gaza kanske ”sjöpiraten” vore ett passande namn?!
Waberi sitter väl redan i riksdagen som suppleant i försvarsutskottet för moderaterna.
Lite lustigt att Lundberg uppfattade ”konstkritikern” som ett invektiv. Han tyckte väl att titeln förminskade hans gärning på ett förolämpande sätt och svarade med samma mynt (”saxofonspelaren”).