Del 1403: Ai Weiwei, politiken och kvaliteten

Bengt Ohlsson funderingar kring kulturvänsterns hegemoni på godhet har också nått konstspalterna. Ingela Lind har dragit lite i tråden när hon recenserar (DN) Ai Weiweis utställning på Magasin 3. Så här låter det:

”’Måste kulturen vara vänster?’ Kan ni se Bengt Ohlsson skaka sitt långa finger framför den kinesiske systemkritikern, konstnären Ai Weiwei…

Associationen är skrattretande. Ett gap skiljer kulturdebatten i våra två länder. Ai Weiwei sätter dagligen sitt liv på spel – sitt liv som enligt Konfucius läror och honom själv helt och hållet glider ihop med konsten – i striden för yttrandefrihet och mänskliga rättigheter. Om detta sedan betraktas som vänster eller höger är bara löjligt i förhållande till den råa politiska maktkamp som pågår i Kina.”

 

Ett något besynnerligt uttalande, den skrattretande associationen är ju hennes egen. ”Löjligt” är kanske inte heller rätta ordet då det är värt att komma ihåg att Kina har varit ett förebildligt vänsterfäste visande vägen till det förlovade landet. Numera är Kina förvisat till en plats bland de betänkliga diktaturerna. Därmed är kulturarbetarna eniga vare sig de hör till vänster- eller högersidan. Vad som är intressant är inte detta självklara konstaterande utan Ingela Linds sätt att försvara sin vänsterposition genom att använda ett exempel där alla är eniga. Å andra sidan finns det ingen diskussion av betydelse om vänsterinriktning i bildkonsten. Åtminstone om vi ser på dem som har definitionsmakten. Frågan är där istället hur mycket vänster man skall vara. Och vad man tror man kan åstadkomma. De mest uttalade politiska ambitionerna i den riktningen har man i Europa. När Christian Viveros-Fauné i New York ställer prognoser för framtiden (Village Voice) verkar han tämligen nymornad inom området. Det kan bli lite politiskt framöver, tänker han sig och nämner de mest gångbara exemplen, Tania Bruguera. Ai Weiwei samt Voina (som eldade upp en polisbil). Brugueras projekt Immigrant Movement International innebär att hon skall leva som en immigrant under ett års tid. En överklassdam som har fått finansiering för att göra ett konstbesök i verkligheten. Hon har gjort betydligt bättre ifrån sig. Sedan ser Viveros-Fauré, vilket dock redan är ett faktum, att politisk konst kan importeras till New York om man inte kan få fram den på egen hand. Det är fallet med New Museums utställning The Ungovernable som öppnar om ett par veckor. Ur europeiskt perspektiv torde det politiska innehållet vara tämligen måttligt. Den något mera återhållsamma linjen i socialkritiken står Venedigbiennalen för. Nästa utgåva, 2013, kommer med stor sannolikhet att bli en estetiskt väl genomförd och balanserad historia. Det kan man förvänta sig av Massimiliano Gioni som har utsetts till curator.

 

Men för att återvända till Ai Weiwei. Nils Forsberg har recenserat (Expressen) hans utställning på Magasin 3 och har kommit fram till att ”han är inte någon riktigt bra konstnär.” Han tillägger samtidigt: ”Å andra sidan är kanske just det bästa receptet för att åstadkomma förändringar och ja, kanske rentav revolution.” Vad han förmodligen menar med det senare är att det professionella hos en konstnär inte är till stor glädje i ett rent politiskt arbete. Ai Weiwei är frispråkig genom sociala medier och har bokstavligen gett sig in i konkreta frågor. Forsberg menar att Yang Fudong (poetisk film) är bättre än Ai Weiwei och att Huang Yong Ping (var med på Venedigbiennalen 2009) åtminstone är lika bra. Artfacts vet alltid hur det ligger till och Forsberg har nästan rätt. Han kunde ha lagt till Zhang Huan (människor i vatten för att höja vattennivån): Yang Fudong 272, Zhang Huan 311, Ai Weiwei 386, Huang Yong Ping 507. En nog så intressant fråga är om det är meningsfullt att dela upp kvalitetsbedömningen som Forsberg gör. Ai Weiweis berömmelse vilar i stor utsträckning pp hans ”sociala skulpturer”, alltså hans verksamhet i det utvidgade relationella fältet. Att se det som en del av hans konstnärliga gärning är inget problem med dagens konstbegrepp. Och det har gjort att konstvärlden har fått sin omhuldade gunstling. Äntligen en konstnär som kan skapa en skillnad i det verkliga och inte bara i konstvärlden. Och hur konstvärldens och övriga världens diplomatiska stöd kan skapa avsevärd trygghet för Ai. I motsats till otaliga konstnärer som kastas i fängelse har Ai uppnått ett symboliskt kändisskap som är svårt för Kina att hantera.

Ai Weiwei: Dropping a Han Dynasti Urn, 1995

 

Det här inlägget postades i debatt, Konstkritik, konstteori, om utställningar m m. Bokmärk permalänken.

2 svar på Del 1403: Ai Weiwei, politiken och kvaliteten

  1. Cecilia skriver:

    Kina kommer nog inom kort att återta sin position i världen, från för inte så länge sedan (200 år eller så ca, har jag för mig?). Ska bli intressant att se vad som skrivs inom kort.

  2. Cecilia skriver:

    Förresten:
    Då jag för inte allt för många år sedan frågade en psykologiutbildad gammal vän, om vad som var skillnaden mellan beteendevetenskap och psykologi – så svarade han (lite förnärmat nästan) att beteendevetenskap var psykologi-light.
    Då jag jobbat med marknadsföring i många år, så inser jag nu plötsligt att marknadsföring nog är konst-light. Tala om att vara lite långsam i fattning…!

    PS. Den gamla vännen manövrerade sig ut ur mitt liv. Jag var nog för tradig?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.