Tidskriften Paletten har kommit ut med ett nytt nummer (286-287). Redaktionen (Millou Allerholm, Sinziana Ravini och Fredrik Svensk) har satt den politiska kursen om en aktiv politisering av konsten i dessa nykonservativa tider men det här numret är intressantare än de tidigare. Innehållet bereder underlag för flera behövliga diskussioner. Som en ny möjlighet till finansiering av projekt skriver Elna Svenle om Crowdfunding. Detta rör sig om kulturprojekt som kan finansieras genom donationer och omröstningar. Tanken är väl att fördelningen skall vara ett alternativ. Som det citeras i textenfrån CrowdCultures hemsida ”Vi tror att det sker en bättre och mer demokratisk fördelning om det är medborgarna och inte ett par utvalda experter som för vilja i vilka fickor som (kultur)stödet ska hamna”. Artikelförfattaren tillbakavisar denna tvivelaktiga passus men frågan är om Crowdfunding kan spela någon större roll för avancerade konstprojekt. Anthony Marcellinis och Matthew Ranas artikel om icke-antropocentrisk social praktik framstår som en profilartikel för tidskriften men jag tycker inte att det kommer fram något väsentligt. I artikeln diskuteras vad ”social praktik” (som brukar användas synonymt med relationell estetik) kan betyda. Efter många referenser och citat kommer författarna fram till att de önskar att vi skall se objekt som frigjorda från förutfattade meningar ”för att bättre förstå de föremål som affekterar, omger, stretar mot bebor och färdas genom oss.” Tyvärr avslutas artikeln med den meningen utan att man närmare redogöra för hur detta skulle fungera i något praktiskt exempel. Redaktionens återkommande samtal om autonomi är för en gångs skull läsbart. Man samtalar med yngre konstnärer som bedriver olika organisationer (”Sekten”, ”Detroit”, ”Hemliga trädgården”, ”Corso”). Säkert kan man säga att dessa initiativ är något som kännetecknar den yngre generationen. Den politiska medvetenheten är påtaglig men även insikten om svårigheten att kunna påverka genom konst. Någon naiv idealism kan man inte tala om. På frågan om de kan tänka sig att göra något projekt på Moderna Museet svarar samtliga ja. För så är det, även om man vill skapa ett avstånd till den gängse konstvärlden inser man att det finns resurser där. Den etablerade samtidskonstens styrka ligger naturligtvis i detta. Dyker något intressant upp införlivas det. Organisationer med politiska ambitioner innebär inga svårigheter att assimilera, det är numera vanligt på t ex biennaler. Men om det inte sker, vilka är då möjligheterna?
Robert Stasinski gör ett heroiskt försök att med hjälp av neuropsykologin argumentera för konstens möjligheter att påverka samhället. Kanske har han lite för brått att komma till skott för särskilt övertygande är det inte. Neuropsykologin menar att hjärnan genom påverkan kan programmeras och förändras också på ett positivt sätt. Som exempel på detta anger Stasinski att studier visar hur tvåspråkiga barn övertrumfar sina enspråkiga kamrater i en mängd kognitiva förmågor, inklusive bättre arbetsminne och kritiskt tänkande. På den grunden borde en del av våra förorter vara plantskolor för begåvningar i kritiskt tänkande. Men riktig så är det inte, det finns fler faktorer som spelar in. Jag skulle snarare förmoda att bäst av allt är att växa upp i den intellektuella medelklassen. Men Stasinski argumenterar vidare och menar att möten med komplexa konstverk skulle utveckla nya sätt att tänka. Han nämner Rirkrit Tiravanija, Yayoi Kusama och Candice Breitz som exempel på motståndet mot neurologisk konformism. Jodå, det är alltid stimulerande att ta del av ovanliga och komplexa samtidskonstverk men det finns två hakar. Dels är intresset ringa och dels ställer samtidskonsten stora krav på deltagaren. Samtidskonst kan man inte konsumera utan ett långvarigt intresse och studium. Inte heller kommer han med något bra exempel när han skall visa hur konsten kan förändra världen. Han nämner Simon Fujiwara installation ”Welcome to the Hotel Munber” i vilket ingick några pornografiska magasin med homosexuellt innehåll. Då dessa blev censurerade blev det i vanlig ordning en liten skandalnyhet. Stasinski frågar sig om denna händelse ”lyckas attackera Singapores neuropolitiska apparat genom blottläggandet av museets försöka att reducera innehållet i utställningen och sitt vidmakthållande av sin goda självbild mot omvärlden”. Man kan utan vidare svara nej på den frågan. Censureringar i konstutställningar är relativt vanliga företeelser. Några konsekvenser av betydelse är svåra att upptäcka. I det här fallet föreligger västvärldens moraliska tryck mot stora delar av övriga världen angående frågan om synen på homosexualitet. Det är förutsatt att kulturer som bjuder motstånd på denna punkt gradvis skall ändra sig vilket säkert också kommer att ske så småningom. Som ett något mera talande exempel kunde Stasinski ha valt Sharjabiennalen där en blandning av feministisk kritik och religionskritik ledde till att curatorn sparkades med omedelbar verkan. Inte ens denna mera omfattande (i en lång serie av censureringar) torde ha ändrat Förenade Arabemiratets neuropolitiska apparat.
Konsten kan dock ibland spela en verklig roll. Det gäller framför allt i diktaturer där det överhuvudtaget är svårt att framföra någon form av kritik. Ai Weiweis fall är ett sådant exempel. Om det är den neuropolitiska apparaten hos Kinas ledare som förändras eller att man inser att det är fördelaktigt att gå fram med viss försiktighet må vara osagt. Men sådana fall handlar inte så mycket om konst utan om att konstnären gör något som inte stannar i konstvärlden utan blir en del av händelserna utanför. Som konst får vi nog inse att den bara kan påverka i tredje led. Konsten får rikta sig till möjliga konsumenter som intellektuella opinionsbildare vilka i sin tur kan påverka andra opinionsbildare.
Palettennumret har ett skiftande innehåll och bjuder även på en presentation av Falke Pisano. Tommy Olsson ger en bred bild av norskt samtidskonst medan Sven-Olov Wallenstein tar sig an Diderot.
