1438: Mer politik än förståelse

Postat den 2012 27 mars av Lars Vilks

Mohammed Merahs dåd i Toulouse skall förklaras och förstås. Vad drev honom till detta vansinnesdåd? Att förklara något är att inordna det i någon känd begreppsordning. Det som kan kännas igen är det vi förstår. Men samtidigt blir naturligtvis det här fallet ett politiskt spörsmål. Göran Greiders ledare i Dalademokraten innehåller ett förslag som väckt en del indignation: ”Mohammed Mareh – söndersliten av de globala krigen och motsättningarna, men också av det franska samhälle där klassorättvisorna och främlingsfientligheten är starka.” Klassisk slutledning: Det finns uttalad och förtryckande orättvis främlingsfientlighet. Mareh var en främling. Alltså är det inte egendomligt att han reagerade. Dock förklarar detta inte varför inte alla förtryckta främlingar begår sådana dåd. Men varför skall man fördjupa sig i det? Antagligen är det inte många som är intresserade av Mareh som psykologisk individ och hans bakgrund. Å andra sidan är Marehs handling inte isolerad. Vansinnesdåd utförs relativt regelbundet av islamistiska extremister. Men att gå in på psykologi och ideologi har Greider inget intresse av.

 

Jämför man Mareh med Breivik är skillnaden att Breivik är svårare att inordna i ett mönster. Man kan visserligen säga att de högerextrema yttringar som han inspirerades av gav grogrund till hans handling men den förblir ändå speciell och isolerad. En möjlig förklaring är då att det rör sig om sinnessjukdom vilket också har påståtts. Politiskt sett är sinnesjukdom ingen användbar förklaring. Även i det här fallet har många valt att åberopa den rådande främlingsfientligheten.

 

Den oro som många debattörer har gett uttryck för är ungefär densamma i båda fallen. Breivik blir ett exempel på en tilltagande, militant och mordisk främlingsfientlighet. Fallet Mareh riskerar också att ge upphov till ökad rasism och valframgångar för högersidan något som Carina Hägg varnar för på Newsmill.

 

Den stora skulden anses ligga i historien, kolonialismen och kapitalismen har skapat ett orättfärdigt väst. Alla som åtnjuter fördelarna av den västerländska livsstilen är därför ständigt skyldiga till alla dåd som kan förstås ur detta perspektiv. Alla är skyldiga men självfallet betraktas några som större skurkar än andra.

 

Marehs far har stämt franska staten för att de sköt hans son. Det är åtminstone delvis lättare att förstå. Åtskilliga experter har menat att Mareh kunde ha tagits levande. Däremot är det svårare att förstå att fadern inte inser stämningens etiska slagsida.

 

Publicerat i debatt, Kommentarer nästan varje dag | 6 kommentarer

1437: Verkan och avtryck

Postat den 2012 26 mars av Lars Vilks

I dagens Kulturnyheterna i SVT tog man ännu en gång upp frågan om konsten och sponsorerna. Det givna pilotfallet är Tensta konsthall och Lundin Oil men frågan ställdes mera generellt. Hur blir det med de statliga anslagen till konsten? Den allmänna och rimliga uppfattningen är att de kommer att minska. Man får dock samtidigt inse att statliga och kommunala institutioner har ökat i antal och att utställningar har blivit dyra. En ytterligare faktor som kan komma att få betydelse är samtidskonstens inriktning på social och politisk kritik. Ligger det i statens intresse att ge stöd åt politiska utspel? Men det är inte alls säkert att detta kommer att spela någon större roll. De flesta konstprojekt är anpassade till en helt korrekt politisk hållning och ställer därför sällan till problem.

 

Men sponsorer är nödvändiga och i Kulturnyheterna nämnde DN:s kritiker Birgitta Rubin att den stora retrospektiva utställningen med Damien Hirst på Tate Modern. Utställningen sponsras av Qatar Museums Authority. Mellanöstern vill vara med i de stora internationella sammanhangen. Problemen med sponsorer är välkända. De önskar knappast stödja utställningar med kontroversiella inslag. Å andra sidan är sådana ovanliga och brukar i regel självcensureras av ansvariga representanter för konstvärlden.

 

En annan intressant fråga är om det är motiverat för Tate Modern att satsa på Damien Hirst som utställare – också med avsikten att visa honom under den kommande olympiaden. Jonathan Jones resonerar kring frågan (The Guardian) och kommer fram till att Hirst är värd denna heder. Han har onekligen avsatt outplånliga historiska spår i den engelska konsthistorien. Lika ofrånkomligt är att Damien Hirst anseende i den internationella samtidskonsten avancerade sammanhang är starkt begränsat. Han brukar nämnas som ett dystert exempel på marknadens framfart. Samtidigt kommer man inte ifrån att han (fortfarande) är kontroversiell. Dessutom är han en av de få samtidskonstnärer som i någon mån är kända utanför konstvärlden. Och de är sannerligen inte många. Egentligen är det väl bara han och Jeff Koons som kan åberopa en sådan position.

 

Att nå utanför konstvärlden är alltid lika attraktivt för konstvärldens medlemmar och förhoppningarna om att lyckas fortsätter att blomstra. De båda ovannämnda herrarna får förstås betala det vanliga priset nämligen att det man levererar till världen blir kraftigt förenklat. En prislapp eller lite om sex kan vara allt som förmedlas. Nå, konstvärlden ger inte på något sätt upp sina försök och som bekant är en av de starkaste trenderna konst som politisk aktivism. Som den gestaltas förutsätter den ett genombrott i frågan om att öppna dörren mot världen och åstadkomma något betydande.

 

I det nyutkomna numret av Manifesta Journal behandlas det sedan länge populära temat tid. Inte oväntat riktas kritik mot västvärldens kronologiska tänkande och dess idé om framsteg. Konsten har alltid stått med ett ben i framstegslägret och det andra i en visionär evighet. Utifrån den ståndpunkten kan man förstå att dess produkter blir svåra att omsätta i den praktiska världen. Detta drag är en del av konstens identitet och häromdagen såg jag ett uttalande från en iakttagare i Bottna i Bohuslän: ”Konstnärer är ofta bra på att komma med idéer och dra igång, men de är inte så bra på att genomföra”.

 

I Manifesta Journal framlägger Anton Vidokle och Julieta Aranda från e-flux Journal sina idéer om en alternativ ekonomi. Intressant läsning men det är klart att vad man vill är att få saker ut i världen. Vidokle luftar sina förhoppningar:

 

”It’s also important to keep in mind that this demonized abstraction called the “art world” is partly comprised of the artistic community, which in essence is a group like any other: a group of senior citizens, an association of plumbers, immigrants, etc. So if these other groups can organize mutual aid societies and other alternative economic networks, why shouldn’t we—artists, curators, writers—try to do this as well?”

 

Ja, varför lyckas det aldrig? I avseendet att få till något i världen råder fortfarande en statistik som visar siffran 0. Varför kan inte albatrossen löpa på lätta fötter när den har landat på skeppsdäcket?

 

Tills vidare får konstvärlden och världen nöja sig med avtryck. Sådant är tämligen allmänt förekommande och kan omsättas på skilda nivåer. SVT har engagerat Lena Philipsson som curator (får man väl kalla henne i denna roll) för att leda ett antal konstnärer till avtryck i några svenska städer.

 

Publicerat i aktuellt i konstvärlden, konstteori, om utställningar m m | 3 kommentarer

1436: Utopin lever i Australien

Postat den 2012 24 mars av Lars Vilks

I någon mån kan man dra en parallell mellan modernismens två huvudlinjer, expressionismen och formalismen och den internationella samtidskonstens politiska aktivism respektive politikens estetisering. Inom en månad är det dags för Berlinbiennalens aktiva politik samt Paristriennalen mera akademiskt framtonande socialkritik. Men det bjuds på mera i biennalernas värld, den estetiserande sektionen är också med i spelet. I den avdelningen finner man Sydneybiennalen som öppnar den 27 juni. Den är redan generöst presenterad. Curatorer är Catherine de Zegher och Gerald McMaster som har valt temat ”All our relations”. I curatorernas deklaration frammanas visionen av Sydneybiennalen som en levande organism som andas genom allt det kollektiva samförstånd och utbyte som skall ske. Det skall berättas historier för varandra vilket inleds med de två curatorernas relation för att sedan fortgå bland konstnärerna och vidareföras till publiken. Borta är den otrevliga konstuppfattningen där konsten framstått som, i sin förnyelse, upplösande, separerande och negativ. Inga provokationer utan idel samförstånd. Konsten, menar curatorerna, är numera en del av denna växande medvetenhet om den mångsidiga relationen mellan människor i alla världsdelar. Omhändertagna blir också de stackars ensamma konstnärerna som nu äntligen får träffa varande och skapa kollektivt. Resultatet, försäkrar curatorerna, kommer att bli ett Gesamtkunstwerk.

 

Utopiernas tid är tydligen ännu inte förbi. Möjligen skulle man kunna tala om ett stilla uppvaknade av neoutopier. Åtminstone (och kanske enbart) i Sydney. Sydneybiennalen har funnits sedan 1973 och tillhör därmed tiden före biennalgenombrottet som inleddes på 1990-talet. Den har aldrig lyckats dra till sig någon nämnvärd uppmärksamhet. Men alltid välgjord, påkostad och korrekt men samtidigt försiktig och steget efter.

 

Konstnärslistan är redan publicerad vilket som bekant gör det möjligt att få en mera ingående uppfattning om vad som kommer. Huvudsakligen är den fylld med mindre kända namn som självfallet täcker samtliga världsdelar. Några bekanta namn kan nämnas: El Anatsui, Nigeria, Eva Kotakova, Tjeckien, Guido van der Werve, Nederländerna, Latifa Echakhch, Marocko, Susan Hefuna, Tyskland/Egypten. Och ett svenskt deltagande med Nina Canell och Robert Watkins. Nina Canell, som ägnar sig åt poetiska och tekniska experiment, känd från Modernautställningen och Bonniers konsthall, är redan att räkna med som starkt uppåtgående internationell konstnär.

 

 

Publicerat i Biennaler | Lämna en kommentar