1437: Verkan och avtryck

I dagens Kulturnyheterna i SVT tog man ännu en gång upp frågan om konsten och sponsorerna. Det givna pilotfallet är Tensta konsthall och Lundin Oil men frågan ställdes mera generellt. Hur blir det med de statliga anslagen till konsten? Den allmänna och rimliga uppfattningen är att de kommer att minska. Man får dock samtidigt inse att statliga och kommunala institutioner har ökat i antal och att utställningar har blivit dyra. En ytterligare faktor som kan komma att få betydelse är samtidskonstens inriktning på social och politisk kritik. Ligger det i statens intresse att ge stöd åt politiska utspel? Men det är inte alls säkert att detta kommer att spela någon större roll. De flesta konstprojekt är anpassade till en helt korrekt politisk hållning och ställer därför sällan till problem.

 

Men sponsorer är nödvändiga och i Kulturnyheterna nämnde DN:s kritiker Birgitta Rubin att den stora retrospektiva utställningen med Damien Hirst på Tate Modern. Utställningen sponsras av Qatar Museums Authority. Mellanöstern vill vara med i de stora internationella sammanhangen. Problemen med sponsorer är välkända. De önskar knappast stödja utställningar med kontroversiella inslag. Å andra sidan är sådana ovanliga och brukar i regel självcensureras av ansvariga representanter för konstvärlden.

 

En annan intressant fråga är om det är motiverat för Tate Modern att satsa på Damien Hirst som utställare – också med avsikten att visa honom under den kommande olympiaden. Jonathan Jones resonerar kring frågan (The Guardian) och kommer fram till att Hirst är värd denna heder. Han har onekligen avsatt outplånliga historiska spår i den engelska konsthistorien. Lika ofrånkomligt är att Damien Hirst anseende i den internationella samtidskonsten avancerade sammanhang är starkt begränsat. Han brukar nämnas som ett dystert exempel på marknadens framfart. Samtidigt kommer man inte ifrån att han (fortfarande) är kontroversiell. Dessutom är han en av de få samtidskonstnärer som i någon mån är kända utanför konstvärlden. Och de är sannerligen inte många. Egentligen är det väl bara han och Jeff Koons som kan åberopa en sådan position.

 

Att nå utanför konstvärlden är alltid lika attraktivt för konstvärldens medlemmar och förhoppningarna om att lyckas fortsätter att blomstra. De båda ovannämnda herrarna får förstås betala det vanliga priset nämligen att det man levererar till världen blir kraftigt förenklat. En prislapp eller lite om sex kan vara allt som förmedlas. Nå, konstvärlden ger inte på något sätt upp sina försök och som bekant är en av de starkaste trenderna konst som politisk aktivism. Som den gestaltas förutsätter den ett genombrott i frågan om att öppna dörren mot världen och åstadkomma något betydande.

 

I det nyutkomna numret av Manifesta Journal behandlas det sedan länge populära temat tid. Inte oväntat riktas kritik mot västvärldens kronologiska tänkande och dess idé om framsteg. Konsten har alltid stått med ett ben i framstegslägret och det andra i en visionär evighet. Utifrån den ståndpunkten kan man förstå att dess produkter blir svåra att omsätta i den praktiska världen. Detta drag är en del av konstens identitet och häromdagen såg jag ett uttalande från en iakttagare i Bottna i Bohuslän: ”Konstnärer är ofta bra på att komma med idéer och dra igång, men de är inte så bra på att genomföra”.

 

I Manifesta Journal framlägger Anton Vidokle och Julieta Aranda från e-flux Journal sina idéer om en alternativ ekonomi. Intressant läsning men det är klart att vad man vill är att få saker ut i världen. Vidokle luftar sina förhoppningar:

 

”It’s also important to keep in mind that this demonized abstraction called the “art world” is partly comprised of the artistic community, which in essence is a group like any other: a group of senior citizens, an association of plumbers, immigrants, etc. So if these other groups can organize mutual aid societies and other alternative economic networks, why shouldn’t we—artists, curators, writers—try to do this as well?”

 

Ja, varför lyckas det aldrig? I avseendet att få till något i världen råder fortfarande en statistik som visar siffran 0. Varför kan inte albatrossen löpa på lätta fötter när den har landat på skeppsdäcket?

 

Tills vidare får konstvärlden och världen nöja sig med avtryck. Sådant är tämligen allmänt förekommande och kan omsättas på skilda nivåer. SVT har engagerat Lena Philipsson som curator (får man väl kalla henne i denna roll) för att leda ett antal konstnärer till avtryck i några svenska städer.

 

Det här inlägget postades i aktuellt i konstvärlden, konstteori, om utställningar m m. Bokmärk permalänken.

3 svar på 1437: Verkan och avtryck

  1. TJ skriver:

    /De flesta/ ”Konstnärer är ofta bra på att komma med idéer och dra igång, men de är inte så bra på att genomföra”.
    /De lyckade/”Konstnärer/na/ är /alltid/ bra på att komma med idéer och dra igång, de är /också/ bra på att genomföra”.

  2. Christina skriver:

    Kul för Lena PH med ett nytt jobb. Jag undrar hur dessa konstnärer valts ut för dessa program. Det kan jag undra för det hade varit intressant att få veta vem som kan ha behövt bli “brun om munnen” för att komma med där. Men den “sanningen” får vi aldrig veta. Varför har de inte valt ut dig Lars Vilks? Personligen så tror jag att den svenska “konsteliten” är typiskt svensk och då ingår en stor portion feghet.

  3. CeDe skriver:

    Christina.

    Varför ställa en massa frågor som man ändå vet med sig om att inte få några svar på?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.