1474: I fårskocken

Postat den 2012 20 maj av Lars Vilks

Den svenska kulturdebatten kan någon gång producera artiklar och inlägg med avsevärd humoreffekt. Parodier som inte på något sätt är avsedda att vara det. Läsaren bör inte missa Patricia Lorenzonis artikel i Feministiskt Perspektiv. Här lyckas hon på ett överflödande sätt vända Uppdrags Gransknings program om de fatala imamerna till en kritik av den svenskhet som programmet ger uttryck för. Edda Manga ger en påbackning skönt befriad från intellektuella ambitioner.

 

En helt annan sak dök upp i gårdagens kommentarer. Signaturen Jan skriver:

 

”Konstens storhet ligger i att kunna på ett lekfullt och fantasifullt sätt visa på möjligheten av andra sätt att se på världen, bortom dagens ’verklighet’ och självklart bortom ’kritik av kapitalismen’ och dagens ’konstvärld’ och bortom Vilks nihilism.”

 

En sådan definition är sålunda stipulativ och i det här fallet bärs den helt och hållet upp av skribentens personliga konstuppfattning. Skribenten önskar en snäll och menlös konst som inte skall beröra sociala och politiska problem. Inte ens Picassos Guernica platsar eftersom det knappast är möjligt att säga: ”Picasso utförde en lekfull målning av terrorbombningen av Guernica”. Han förordar en konst som befinner sig bortom allting och som tydligen endast kan återfinnas i hans hjärta som inhalerat alltför stora mängder romantisk konstuppfattning.

 

Kommentatorn ”Believe the Hype” undrar vad jag anser om de berlinska konststudenterna Iman Rezai and Rouven Materne. Dessa båda herrar har genomfört ett projekt ”Giljotinen”. En omsorgsfullt tillverkad och färgdesignad giljotin skulle användas till att eventuellt avrätta ett får. Om det skulle bli någon avrättning avgjordes genom en demokratisk omröstning på nätet. 2,5 miljoner röster var emot avrättning, 1,7 för. Uppmärksamheten har det inte varit något fel på. Så använde man sig också idén om att skada ett djur. För att få full uppmärksamhet för ett konstprojekt rekommenderade jag och Martin Schibli i vår bok ”Hur man blir samtidskonstnär på tre dagar” att man väljer sex, våld eller skadade djur. Säkra vinnare för medieintresse men med osäker kvalitetssäkerhet.

 

Djurvännerna har naturligtvis dragit sina strån till stacken liksom polisen som har varit och letat efter får hos konstnärerna. I den video som konstnärsduon har producerat ser man visserligen ett tamt och trevligt får men de hade aldrig för avsikt att genomföra någon avrättning. Det var liksom onödigt, betraktarnas fantasi utförde allt som behövdes.

 

Och hur är det då med kvaliteten? Det förefaller inte som konstvärlden har mött upp med något större intresse. Man kan nog slå fast att det är lite för enkelt, lite för sensationellt och framför allt rör det inte vid frågor som ligger rätt i den rådande agendan. Projektet innebär dock möjligheter för konstnärerna att fortsätta den inslagna banan med något mer genomarbetade projekt. Mycket mer än så kan man inte säga.

 

Publicerat i debatt, konstteori, om utställningar m m | 3 kommentarer

1473: Konst och religion enligt Boris Groys

Postat den 2012 19 maj av Lars Vilks

I sin senaste bok, Introduction to Antiphilosophy, prövar Boris Groys att ta sig förbi den institutionella konstteorin. Istället för institutionens bekräftelse menar han att konsten, som readymade, är en trosfråga. Inför Duchamps pissoar får vi ta beslutet att tro på den som konst, alltså på samma sätt som inför en religion. Groys inriktar sig inte bara på konsten utan menar att filosofin fungerar på samma sätt. Litteraturkritikern David Winters sammanfattar Groys ståndpunkt:

 

“If Duchamp said of his readymades that they were a way of ‘denying the possibility of defining art,’ then antiphilosophy, too, denies philosophy its definition. Just as found objects flaunt their lack of ‘intrinsic’ aesthetic value, antiphilosophy deflates the notion that truth is an ‘inner quality’ of philosophical discourse, recasting it as commonplace and contingent. Hence Groys reads Heidegger, McLuhan and others as ‘readymade philosophers, by analogy with readymade artists.’”

 

Jag ger inte mycket för den här historien. Groys har på sistone ägnat mycket tid åt religionen och säkerligen har detta engagemang fött dessa idéer om konsten. Problemet med att konsten som readymade framstår som visuellt osynlig är äldre än så. Även i de fall när man hävdar att konsten skulle vara visuellt synlig är man på samma fiktionsbana. Alla konstverk är visuellt otillgängliga. Brukligt har varit att peka på det estetiska uttrycket och hur det ser ut som form, komposition och ”uttrycksfulla” linjer. Men eftersom dessa inte skiljer sig nämnvärt från andra bilduttryck, dekoration, design etc., kommer man att falla tillbaka på att tro på att det finns något särskilt ”estetiskt”. I så måtto är det plausibelt att tala om konsten som en form för religiös övertygelse. Så var också den romantiska och modernistiska konsten uppbyggd med konstnären som den store andlige förmedlaren. Med readymadens inträde fick man i viss mån bukt med dessa yvigheter vilket gör det möjligt att se konsten som ett spel med fasta regler dock med tillägget att regelverket kan överskridas. Överskridandet av regelverket utövas emellertid med stor återhållsamhet och det enda man kan notera efter Duchamp är följande två moment: Först att Duchamps readymade blir godtagen och införd som norm. Och för det andra att innehållet (i form av socialkritik) ges en styrande funktion i konstprojektet. Detta är alltså möjligt och dessutom reglerande för den internationella samtidskonsten men det äldre systemet är fortfarande tillämpbart. Det äldre systemet genererar inte den mest framskjutna konsten undantaget icke-västerländskt visuellt material som framhålls som konst genom ett återupplivande av den särskilda estetiken. Ett politiskt motiverat undantag.

 

Strängt taget är konstens visuella osynlighet inte märkligare än att en schackpjäs inte visuellt avslöjar på vilket sätt den kan flyttas. Konsten har naturligtvis inte lika fasta regler men kompletteras av texter och förklaringar vilka ofta ingår i verken.

 

Skall man tala om det religiösa i dagens konst är det snarare så att vi där kan finna en tro på att konsten kan både det ena och det andra. Idéer om en ny kunskap, en annorlunda och avgörande erfarenhet som kan förändra världen.

 

 

Publicerat i institutionell teori, konstteori | 13 kommentarer

1472: Etnisk blandning

Postat den 2012 16 maj av Lars Vilks

Indignationen inför Reinfeldts uttalande om ”etniska svenskar” har valsat vidare. En genomgående kommentar har varit att man inte förstår vad han kan mena med detta. Maria K Andersson reder ut saken i en Newsmillsartikel. Det visar sig vara ett mycket vanligt begrepp som används av samtliga riksdagspartier. Definitionen är också enkel och institutionell: Den som upplever sig som etnisk svensk är det. För en utomstående bedömare handlar det om att avgöra huruvida en viss person betraktar sig som etnisk svensk eller ej. Problemet är sålunda inte stort men att det har blivit en sak beror givetvis på att begreppet utan vidare kan utlösa samtidens rasistiska iver. Man erinrar sig att inga protester hördes när det i fjor kungjordes att Breivik var etnisk norsk.

 

De rådgivande imamerna är onsdagens hit i Uppdrag Granskning. Ett antal muslimska mörkermän delar ut betänkliga råd till kvinnor. Officiella representanter som Omar Mustafa, ordförande för Islamiska förbundet i Sverige, och Mohammed Amin, ordförande för Unga muslimer, menar båda att programmet understödjer högerextrema krafter och spär på islamofobin. Med andra ord, samma gamla visa: Det är onödigt. Så mycket kan man dock säga att eventuell islamofobi inte helt och hållet saknar saklig grund.

 

Slutligen kan en kapitalistisk konstnyhet meddelas. De färska auktionerna i New York av samtidskonst visar siffror som ligger på samma nivå som toppnoteringarna från 2007.

 

Publicerat i debatt | 7 kommentarer