1473: Konst och religion enligt Boris Groys

I sin senaste bok, Introduction to Antiphilosophy, prövar Boris Groys att ta sig förbi den institutionella konstteorin. Istället för institutionens bekräftelse menar han att konsten, som readymade, är en trosfråga. Inför Duchamps pissoar får vi ta beslutet att tro på den som konst, alltså på samma sätt som inför en religion. Groys inriktar sig inte bara på konsten utan menar att filosofin fungerar på samma sätt. Litteraturkritikern David Winters sammanfattar Groys ståndpunkt:

 

“If Duchamp said of his readymades that they were a way of ‘denying the possibility of defining art,’ then antiphilosophy, too, denies philosophy its definition. Just as found objects flaunt their lack of ‘intrinsic’ aesthetic value, antiphilosophy deflates the notion that truth is an ‘inner quality’ of philosophical discourse, recasting it as commonplace and contingent. Hence Groys reads Heidegger, McLuhan and others as ‘readymade philosophers, by analogy with readymade artists.’”

 

Jag ger inte mycket för den här historien. Groys har på sistone ägnat mycket tid åt religionen och säkerligen har detta engagemang fött dessa idéer om konsten. Problemet med att konsten som readymade framstår som visuellt osynlig är äldre än så. Även i de fall när man hävdar att konsten skulle vara visuellt synlig är man på samma fiktionsbana. Alla konstverk är visuellt otillgängliga. Brukligt har varit att peka på det estetiska uttrycket och hur det ser ut som form, komposition och ”uttrycksfulla” linjer. Men eftersom dessa inte skiljer sig nämnvärt från andra bilduttryck, dekoration, design etc., kommer man att falla tillbaka på att tro på att det finns något särskilt ”estetiskt”. I så måtto är det plausibelt att tala om konsten som en form för religiös övertygelse. Så var också den romantiska och modernistiska konsten uppbyggd med konstnären som den store andlige förmedlaren. Med readymadens inträde fick man i viss mån bukt med dessa yvigheter vilket gör det möjligt att se konsten som ett spel med fasta regler dock med tillägget att regelverket kan överskridas. Överskridandet av regelverket utövas emellertid med stor återhållsamhet och det enda man kan notera efter Duchamp är följande två moment: Först att Duchamps readymade blir godtagen och införd som norm. Och för det andra att innehållet (i form av socialkritik) ges en styrande funktion i konstprojektet. Detta är alltså möjligt och dessutom reglerande för den internationella samtidskonsten men det äldre systemet är fortfarande tillämpbart. Det äldre systemet genererar inte den mest framskjutna konsten undantaget icke-västerländskt visuellt material som framhålls som konst genom ett återupplivande av den särskilda estetiken. Ett politiskt motiverat undantag.

 

Strängt taget är konstens visuella osynlighet inte märkligare än att en schackpjäs inte visuellt avslöjar på vilket sätt den kan flyttas. Konsten har naturligtvis inte lika fasta regler men kompletteras av texter och förklaringar vilka ofta ingår i verken.

 

Skall man tala om det religiösa i dagens konst är det snarare så att vi där kan finna en tro på att konsten kan både det ena och det andra. Idéer om en ny kunskap, en annorlunda och avgörande erfarenhet som kan förändra världen.

 

 

Det här inlägget postades i institutionell teori, konstteori. Bokmärk permalänken.

13 svar på 1473: Konst och religion enligt Boris Groys

  1. CeDe skriver:

    Lars, har du fått någon uppenbarelse, eller någon ny
    erfarenhet. Ditt språk har blivit annorlunda.

  2. believe the hype skriver:
  3. Klasse Klar skriver:

    Det är ett välkänt faktum att Duchamp gjorde sina readymades som ett fullkomligt intellektuellt projekt; Alltså 100% tro (med moraliskt stöd av sina blaserade Dadavänner).

    Du är fortfarande fast i din visuella konstvärld om du pratar om schackpjäser – Byt ut Damen mot ett jordgubbsdoftande suddgummi, så kan vi spela vidare.

  4. Lars Vilks skriver:

    Klasse Klar. “Fast i din visuella konstvärld” – det jag diskuterar är Groys uppfattning om visualitet och tro, inte min uppfattning.

  5. Klasse Klar skriver:

    Lars Vilks. Förlåt, då uppfattade jag nog bara inte syftet med att diskutera någons uppfattning utan att ha en egen.
    Antifilosofi?

  6. Lars Vilks skriver:

    Klasse Klar. Min uppfattning i frågan torde ha framkommit vi dmånga andra tillfällen. Jag ser konsten som en social konstruktion och då befinner sig “tro på konsten” i ett annat läge. T ex att tro på att dess etablerade möjligheter har en avsevärd potential vilket jag alltså menar. Groys tycks se konstverk som icke berörda av konstnärens hand som något avgörande. Jag ser överhuvudtaget inga konstverk utan istället konstprojekt. Ett konstprojekt måste alltid presenteras i någon fysisk form. En readymade får t ex assisteras av någon form av deklaration vilket gör att Groys trosmoment inte har något större intresse.

  7. Klasse Klar skriver:

    Lars Vilks. Tack för det, men om konst verkligen är en social konstruktion, måste vi alltså kunna tänka oss en värld utan konst.
    Jag vill helst inte det;
    Vi får ju fortfarande tro vad vi vill.

  8. Lars Vilks skriver:

    Ja, vi KAN tänka oss en värld utan konst och det är inte så märkligt eftersom det enbart är västvärlden som har kommit på den idén. Frågan är fortfarande vad konsten kan som inte något annat område kan bistå med.

  9. Gurun Gudrun skriver:

    Ursäkta ett kanske långrandigt och stundom rysligt vittnesbörd;
    För när jag så åter satt i min trädgård och kontemplerade Hydrangeornas förgängliga skönhet, kom det över mig en syn, vilken sedan gnagt som ett snölykteljus i mitt stilla sinne:
    (Ja, den är ganska kylig och bitter; Måhända spetsad av de stora mängder isat grönt te jag drack under seansen i det fria.)
    “Den bistra balladen om den tappre Vilks:
    Polfararnas piskor viner över spannens språng/ Förbi, vidare, på en sekund!/
    I snöröken framträder sist en ensam gestalt/ Manar på sin enda hund/
    Mot polen, en konstig värld, med mänsklig kraft och rätt/ Att finna ut/
    Flannellfodrad anorak mot vinden/ Huvan skärmar av, som en strut/
    Skaffningen är sparsam och fadd/ Se bara rakt på!/
    Med ren envishet och vilja/ Skall han målet nå/
    Där! Det skymtar ett läger redan klart/ västliga flaggor vajar på sin plats/
    Han segnar då, utstött, ner i kalla snön/ Men plötsligt insikten tar sats/
    Att polens flaggor blott visar vindens ständigt vridande väg/ på en punkt/
    Men kompassens nål visar riktningen dit, omnipotent!/ ..Han somnar lugnt/
    Allt medan hunden hans ylar, svulten till panik/ Det var ett hopplöst lopp/
    Gråtande men lystet hugger han sitt skäggiga tryne/ In i polfararens kropp/”

    Ja, vid det här laget fick jag ett lätt illamående (teet hade blivit bittert), så resten blev otydligt; Jag vill minnas att det slutade med att de andra polfararnas skepp på återvägen gick på ett isberg och sjönk. Drivved flöt iland och användes till byggandet av minnesmonumentet.
    Nu, efteråt, tror jag kunskapen om isbergens beskaffenhet, med största volymen under ytan, samt om Nordpolens natur, verkar vara något viktigt för tolkningen; Må de med kreativt förstånd tolka detta.

  10. Cecilia skriver:

    Gurun Gudrun,

    Tack, tack för att du delar med dig! Ska fundera förstås, men det är nog en långkläckt nöt.
    “Under ytan” tycks dock vara något fundamentalt; något ringer i mitt minne?
    Åtminstone lokalt. Så får man väl lägga till något; kanske sinne? (Ultramodern syntax, kombinerat med näst intill grötrim)

  11. Cecilia skriver:

    Stryk “näst intill”. Finfint grötrim!

  12. CeDe skriver:

    Stryk alltihop!

  13. Cecilia skriver:

    CeDe,

    Javisst! Jag är inte den som är den… (och lika glad ändå)

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.